Landgren i politiken

Sturmarks bisarra etik

2006-11-23T16:04:00.000+01:00

När nyheten kom ut att brittiska forskare ansökt till den engelska tillståndsmyndigheten att få klona mänskligt liv med genetisk tömda ko-ägg skrev jag följande artikel i Dagen den 14 november. Christer Sturmark, ordförande för ett förbund som något ohistoriskt kallar sig för humanisterna, vaknade till och skrev följande artikel om att det är oetiskt att inte forska på stamceller den 17 november. Någon distinktion på olika slags stamceller gjorde nu inte Sturmark, och eftersom han dessutom beskyllde mig för ett flertal saker, som jag inte känns vid, känns det näst intill meningslöst att debattera med honom. Men ett svar i Dagen den 21 november kändes ändå tvingande och det bifogar jag här i sin helhet.

Antal celler avgör inte människovärdet!

Jag kan föreställa mig att Christer Sturmark vill väl och är ärlig i sina uppsåt. Ändå blir det så mycket fel när han i olika sammanhang likt en modern Don Quijote höjer sin lans mot det han tror vara religion och vidskepelse. Men, det är väderkvarnar han anfaller och man kan undra om det över huvud taget är meningsfullt att försöka fullfölja diskussionen.

Det kan tyckas vara onödigt hårda ord, men en grundläggande förutsättning för en konstruktiv debatt är trots allt att båda parter korrekt uppfattar och redovisar motståndarnas ståndpunkter. I mitt fall kan jag i Dagen läsa att jag 1. skulle ha en motvilja mot stamcellsforskning, 2. skulle fara med osanning om korsning av ko och människa, 3. skulle hävda att stamceller är individer och 4. skulle företräda religiösa föreställningar i stamcellsfrågan. Till dessa felaktigheter kommer ett antal missuppfattningar och tyvärr rena stolligheter.

Om direkt vilseledande påståenden upprepas tillräckligt många gånger kanske några duperas, men de är lika fullt felaktiga och försvårar en förnuftig diskussion. 1. Jag har ingen generell motvilja mot stamcellsforskning. Det finns olika slags stamceller och den forskning jag vänder mig emot är den humana embryonala stamcellsforskningen, som innebär att mänskliga embryon förbrukas. 2. Jag far inte med osanning om ko och människa. Det slag av hybridisering jag beskrev i Dagen den 14/11 var precis vad forskningsförsöken handlar om, nämligen att ägg från kor, tömda på sitt genetiska innehåll, ska fyllas med mänsklig arvsmassa och sedan påbörja en embryonal utveckling. Några fifty-fifty hybrider mellan ko och människa skrev jag inte om utöver att Sverige saknar rättslig reglering av sådant. Det är bara att läsa innantill. 3. Jag har inte påstått att stamceller är detsamma som individer. Mänskliga embryon är däremot bevisligen mänskliga organismer. Vi har alla varit embryon och några förmänskliga stadier finns inte, när väl en befruktning har ägt rum. 4. Några religiösa föreställningar har jag inte företrätt. Sturmark skiljer inte på teologi och filosofi, och respekterar inte olika slags argumentering. Min argumentering utgår ifrån alla människors absoluta och okränkbara värde och att detta värde följer den mänskliga existensen. En teologisk argumentering skulle kunna vara att Gud skapat människan till sin avbild och därmed gett henne en särställning i tillvaron. Därför bör mänskligt liv respekteras från livets början etc. Men en sådan teologisk argumentering förutsätter övertygelsen om Guds existens och jag har inte använt mig av den, eftersom jag vill kommunicera med ateister likt Sturmark.

Till avdelningen stolligheter hör Sturmarks tes om massmord när han kliar sig och att han har ”större moraliska betänkligheter” att slå ihjäl en fluga än att förstöra ett mänskligt embryo. Min argumentering utgår inte från potentialitet, dvs att ett mänskligt embryo ”principiellt [skulle kunna] bli en människa”, som Sturmark tror. Nej, det mänskliga embryot är redan en mänsklig varelse. Att vara ett embryo är en fas i alla människors liv och människovärdet följer enligt traditionell människosyn den mänskliga organismen. Utifrån dessa premisser är Sturmarks slutsats att alla mänskliga celler skulle ha ett absolut människovärde, bara för att de genom kloning skulle kunna bilda mänskliga organismer, inte bara ett logiskt felslut. Det är en fullständigt orimlig slutsats. Det är först när förutsättningar för embryonal utveckling föreligger i verkligheten, t. ex. vid fullbordad befruktning, så kallad totipotens, som vi bör tala om en mänsklig individ/organism och om människovärde. Att Gud skulle vara abortör på grund av alla missfall är en lika ogrundad slutsats av Sturmark som att Gud skulle vara massmördare på grund av människosläktets hundraprocentiga dödlighet. Och att spekulera i framtida forskningsframgångar och eventuell skuld för försenad utveckling är fullständigt orimligt. Kanske skulle framgångarna komma om vi lät embryona utvecklas till fullgångna foster, för att sedan exploateras? Är det då också moraliskt fel att vi inte gör så? Uppenbarligen menar dessutom Sturmark att antalet celler är avgörande för att flugans värde skulle vara större än det mänskliga embryots. Ju fler celler, desto större värde, menar han. Här skymtar Sturmarks bisarra etik och människosyn, som han inte talar öppet om. Nej, den avgörande skillnaden i värde mellan ett mänskligt embryo och en fluga är enligt min mening inte cellklumpens storlek. Det avgörande är dess natur. Oavsett om en cellklump består av 150 celler eller av flera miljarder och kallar sig Christer Sturmark, har den ett inneboende människovärde, som ska respekteras. Denna människosyn vilar det internationella samfundet (FN) på och vår svenska lagstiftning. Respekterar vi människovärdesprincipen förstärker vi det civiliserade i vårt samhälle.

Utanför Riksdagen

2006-10-07T23:15:00.000+02:00

Valet den 17 september var såväl en framgång som en tillbakagång. Alliansen lyckades samtidigt som kristdemokraterna gick tillbaka. Efter åtta riksdagsår i opposition och nästan två år i Alliansens arbetsgrupp för tillväxtfrågor kändes det oerhört skönt med en valseger. Mardrömmen hade nog inte varit att åka ut Riksdagen med Persson som segerherre, utan snarare att vara kvar i Riksdagen med Persson som segrare. Nu vann vi regeringsmakten, men i Göteborg förlorade vi kristdemokrater ett mandat och min kollega Annelie Enochsson fick fler kryss än jag och tog mandatet. Med mer än dubbelt så många kryss klarade hon åtta procentsgränsen. En del orsaker till detta går förvisso att analysera, men någon analys från min sida blir det inte i denna blogg. Det har varit en tankeställare dock att många av mina vänner trott att de röstat på mig, men så har de kommit fram att de inte kryssat...

De åtta åren i Riksdagen har varit berikande och jag hoppas naturligtvis att jag har varit till nytta för partiet och Sverige. För Göteborgs del har nog det viktigaste varit att jag fick mitt parti med mig om att göra upp med socialdemokraterna om den 2:a AP-fondens placering här. Det har betytt och betyder mycket för Göteborg som finansiellt centrum. För Sverige har nog den viktigaste av mina insatser varit uppgörelsen med s, v och mp i Egendomsskattekommitén om arvsskatten. I kommittéarbetet hade jag strategin att underminera skattebasen för denna skadliga skatt. Detta upplägg lyckades successivt genom att mitt förslag föst antogs om att slopa den för makar och sambor. När sedan förmögenhetsskatten bereddes fanns det god anledning att bråka så mycket och använda mig av massmedia, så att när arvsskatten slutligen skulle behandlas i sin helhet vill s, v och mp göra upp. Jag fick då igenom mina krav om att t ex arvsskatt på onoterade företag skulle slopas, vilket skulle vara positivt för generationsskiften i familjeföretag. Detta förslag och några till, som jag fick igenom, fick ned statens intäkter för arvsskatten på en så låg nivå att regeringen föreslog till sist att den skulle slopas. Detta ser jag som min största politiska framgång alla kategorier. Mitt förslag om att slopa skatten några veckor före årskiftet, vilket jag framförde i DN på Nyårsafton 2004, för att inte de som redan drabbats så fruktansvärt av Tsunamin skulle drabbas också av arvsskatten kanske flera år efter att den slopats uppfattar jag också som en humanitär framgång. Dåvarande finansministern Per Nuder ansåg först att förslaget var ovärdigt, sedan lämnade han en proposition med samma innehåll några veckor senare. Så fungerar politiken ibland, tyvärr.

Med regeringsmakten i hamn kan jag betrakta mitt uppdrag som slutfört. Visst hade det varit roligt att vara med några år till, men när vi nu har regeringsmakten är det ju egentligen i något av departementen man ska jobba, om man på allvar vill gå från ord till handling och inte bara finna sig i att behöva försvara regeringens politik i kammaren. För Riksdagens majoritet gäller det att vara med i lagstiftningsarbetet i god tid, om man inte likt socialdemokraterna med stödpartierna tidigare ska regrediera till ett passivt transportkompani. Det hade varit en hemskt otillfredsställande tillvaro att behöva fungera som något sådant... Å andra sidan ska nu regeringen framför allt föreslå sådant som Alliansen redan föreslagit under de senaste två åren. Det är att utföra det man redan kommit överens om och lovat. Det är att vara trovärdig och förändringarna behöver försvaras också i Riksdagens kammare. Lycka till ni andra med det!

Om stamceller och stamceller

2006-08-14T14:35:00.000+02:00

Stamcellsdebatten har fortsatt med viss styrka under veckan som gick. Den lär nog ebba ut så småningom, men jag tänke förse Bloggen med följande länkar. I Svenska Dagbladet började debatten den 26 Juli, då journalisten Martin Enqqvist skrev ett inlägg. Detta besvarade av undertecknad och Mattias Agnesund den 8 augusti med ett nedkortat inlägg. Hela det inlägget bifogas nedan. I Göteborgsposten den 9 augusti angrep Leif Pagrotsky mig och jag svarade på detta den 11 augusti. Utöver detta har kommentarer och inlägg funnit i en rad andra tidningar och naturligtvis i radio och TV. Min ambition har varit att redovisa rationella moralfilosofiska argument mot human embryodestruktion och därmed mot embryonal stamcellsforskning. Jag tror på saklig debatt, men ibland krävs det att vi träffas och talar med varandra, för att det ska bli någon ordning. Därför har jag ägnat den senaste veckan åt en hel del telefonsamtal vid sidan av att skriva artiklar.

Oavkortat svar till Engqvist i SvD

Stamcellsfrågan avgörs av människosyn och etik
Martin Engqvist ondgör sig på Brännpunkt i SvD den 26 juli över att folkvalda politiker över hela världen vill värna människovärdet från livets början. Han kräver besked om synen på forskning och olika sjukdomstillstånd. Märkligt nog kräver Engqvist inte besked om människosyn och etik. Ändå är det just dessa grundläggande utgångspunkter, som avgör synen på allt mänskligt liv.
Utan några jämförelser i övrigt borde vi kunna lära oss något av 1900-talets tidiga historia. Det är ingen tillfällighet att förbundsrepubliken Tyskland har en lagstiftning som ger bättre skydd åt människolivet från embryo till vuxen än vad t. ex. den svenska lagstiftningen gör. Det är heller ingen tillfällighet att FN:s generalförsamling den 10 december 1948 antog deklarationen om mänskliga rättigheter. Den omedelbara bakgrunden, som berörs i FN-deklarationens inledning, var de brott mot mänskligheten, som hade begåtts i bl a nazisternas Tyskland. Brotten utfördes i regel i enlighet med gällande lagstiftning, men förklarades ändå efter kriget vara brott mot mänskligheten. FN utgår således från en människosyn och etik, som står över medlemsstaternas lagstiftning. När brotten i det Tredje riket debatteras, förbises lätt att folkmorden föregreps av en uppluckring av människosynen och den medicinska etiken, vilken pågått under flera decennier. Den tyska läkarkåren bröt mot tusenåriga läkarregler, som förenat grekisk medicin och filosofi med kristen människosyn och etik. Reglerna innebar att människovärdet skulle respekteras från livets början och att mänskligt liv aldrig skulle utnyttjas som medel för någonting annat. FN:s deklaration utgår ifrån "det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet" och från alla människors " lika och oförytterliga rättigheter". Om vi dessutom utgår ifrån att människovärdet följer en människas existens och inte hennes funktionsduglighet, så borde Engqvist och andra kunna förstå att motståndet till att förbruka och använda sig av mänskligt liv i forskning och medicin utgår från exakt samma människosyn och etik, som ligger till grund för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Det är således ett absurt påstående att någon nu levande politiker skulle vilja att Martin Engqvist inte ska kunna gå igen. Det är också absurt att i sammanhanget använda bisarra invektiv som "nymoralism", "1800-tals-moralism" och "kristen höger", eftersom människovärdesprincipen utgör fundamentet för såväl internationella samfund som FN, Europarådet och EU som för enskilda länder och deras lagstiftning. Engqvist förfasar sig dessutom över att "vidskeplighet, sagohistorier och pseudoargument" skulle ta plats i denna debatt, men bekvämt nog ger han inga exempel eller citat. Nej, motståndet till embryonal stamcellsforskning går just tillbaka på att mänskligt liv förbrukas och görs till medel för andra syften. Den kristna och humanistiska människosynen kan sammanfattas just i att varje människa är sitt eget mål och inte något medel för någon annan. Kristdemokraterna ser positivt på behandling av ofrivillig barnlöshet. Den verksamheten handlar i grunden om att hjälpa livet fram. Vid s. k. äggplockning har emellertid genom hormonstimulering fler ägg tagits ut ur äggstockarna än vad behandlingen mot barnlöshet kräver, vilket också lett till ett överflöd av befruktade ägg. Denna tveksamma praxis har sedan omvandlats till ett "argument" för forskning och destruktion. Eftersom de ändå ska kasseras och dö borde de kunna användas till någonting nyttigt etc. Bland bioetiker godkänns sällan detta "soptunneargument" och vi godtar det heller inte generellt i andra sammanhang under människans livscykel, när livet går ifrån oss. Snarare avslöjar argumentet en illavarslande nyttoetik, där nyttan ska maximeras oavsett medel. Med samma nyttoetik och människosyn borde även s. k. "fetal farming" vara ett etiskt godtagbart framtidskoncept, om nu ändå embryona ska kasseras.
Nej, forskning och terapi bör instället satsas på de alternativ, där människovärdesprincipen respekteras fullt ut. Vad gäller stamcellsforskning finns för övrigt de etiskt klockrena adulta stamcellerna, dvs. de olika slag av ospecificerade celler, som finns i organ och vävnader hos oss alla. De har en stor potens att utvecklas till olika celltyper. Dessa sägs i vetenskaplig litteratur ha en stor terapeutisk potential mot skador och folksjukdomar som Alzheimer och Parkinson, och de används med framgång sedan många år för behandling mot vissa elakartade blodsjukdomar. Forskning och behandling med dessa adulta stamceller står för de flesta framgångarna så här långt, men ändå talar så många om den embryonala stamcellsforskningen. Det är ju trots allt den adulta stamcellsforskningen som visat sig vara mest realistisk antingen genom att ta till vara kroppens egen förmåga att reparera sig själv eller genom auto-transplantation. Det är också den formen av stamcellsforskning t ex kristdemokraterna vill att forskningen ska inriktas på för att människovärdesprincipen ska respekteras samtidigt som sjukdom motverkas.
Medicinsk forskning som fullt ut går i linje med människovärdesprincipen och inte lockas ut på nyttoetiska äventyr är den enda långsiktigt hållbara forskningen för vårt samhälle.
Per Landgren
riksdagsledamot för kristdemokraterna och tidigare ledamot i den statliga Kommittén om genetisk integritet
Mattias Agnesund
skribent, funktionshindrad till följd av muskeldystrofi

Pagrotsky skräms...

2006-08-11T00:20:00.000+02:00

När valrörelsen närmar sig hårdnar tonen. Vi har redan hört från statsministern att Alliansen vill riva ned välfärdssystemet och bekämpa arbetslösheten genom att bekämpa de arbetslösa. Med lite skrämseltaktik och misstänkliggöranden kanske makten kan erövras igen. Priset i skrämselpropaganda tar ändå forskningsminister Leif Pagrotsky i de senaste veckornas stamcellsdebatt. Med ett visst mått av fräckhet använder han ett komplicerat forskningsområde för att skrämma bort människor från Alliansen och i synnerhet från kristdemokratin. Enligt den svenske ministern har Bush förbjudit all embryonal stamcellsforskning (presseminarium i Regeringskansliet den 3/8), vilket är felaktigt. Vidare har han i P1 den 31 juli hävdat att ”all stamcellsforskning” skulle tagits bort från EU:s forskningsprogram, om de som ”ogillar provrörsbefruktning och stamceller” fått bestämma, vilket också är felaktigt. Dessutom har samme minister i pressmeddelande och radioprogram inte haft klart för sig att stamcellsforskning bedrivs med stamceller från olika källor. De kontroversiella stamcellerna är nämligen enbart de som kommer från mänskliga embryon. I ett pressmeddelande den 21 juli påstod Pagrotsky att ”motståndarna mot stamcellsforskning sätter käppar i hjulet för kampen att stoppa mycket mänskligt lidande, och de gör det på osakliga, religiösa och känslomässiga grunder.” I ett pressmeddelande den 3 augusti hävdar ministern till slut att ”USA och stora delar av Europa nu motarbetar stamcellsforskningen”. Bilden är falsk. Bush, det katolska Europa och kristdemokraterna hävdas med religiösa och känslomässiga argument hindra människor från att bli friska. Forskning mot folksjukdomar stoppas och räddningen finns uppenbarligen hos Pagrotsky och svensk socialdemokrati.

Debatten om stamcellsforskning riskerar att bli lika irrationell och osaklig som senast under sommaren 2001. Då gick en av landets politiska redaktörer ut på ett liknande korståg, som Pagrotsky nu gör. Därefter har debatten fört en tynande tillvaro i vårt land tills den stilla somnade in efter riksdagsbeslutet den 2 februari 2005. Då fattade Riksdagens majoritet det etiskt kontroversiella beslutet om att mänskliga embryon likt en råvara får skapas, användas och förstöras i forskning. Varför har debatten vaknat till nu igen då? Och vari ligger det etiskt kontroversiella?

För bara några veckor sedan den 19 juli använde president Bush sin veto-rätt mot ett lagförslag från Kongressen. Det var ett svar på ett försök att ändra presidentens politik sedan 2001, då han den 9 augusti beslöt att inga federala medel skulle få användas för destruktion av människoembryon efter detta datum. De embryonala stamcellslinjer som skapats tidigare skulle däremot kunna användas för forskning med federala skattemedel. Presidenten har motiverat sin linje med att den viktiga kampen mot folksjukdomar inte ska föras med forskning som i sig kränker människovärdet genom embryodestruktion. Ofta återges detta i svenska medier med att president Bush motsatt sig all embryonal stamcellsforskning, vilket är fel i sak. Det moraliskt felaktiga som har gjorts, det har gjorts, resonerar Bush, men fler embryon ska inte få förbrukas med skattemedel.

Strax därefter, den 24 juli, fattade EU:s forskningsministrar beslut om det sjunde ramprogrammet för forskning inom EU-länderna. Om regler för embryonala stamceller enades ministrarna om en kompromiss, som innebär att skattemedel inte ska finansiera forskning, som innebär att embryon förstörs, men forskning som involverar embryonala stamceller godkändes för skattemedel. Denna kanske något märkliga kompromiss innebär alltså att skattemedel inte får användas till att ta embryonala stamceller från embryon, men väl till att odla embryonala stamceller, när de redan skördats med annan finansiering. Nu vill regeringen med anslag på 1 miljon kronor till vetenskapsrådet utreda konsekvenserna av detta beslut för svensk del.

Vad är det då som är så kontroversiellt och känsligt? Vad är det som får den svenske ministern att leverera så många felaktiga påståenden? Ja, utan några jämförelser i övrigt borde nog vår forskningsminister fundera på varför just förbundsrepubliken Tyskland har en lagstiftning som ger långt bättre skydd åt människolivet från embryo till vuxen än vad t. ex. den svenska lagstiftningen gör och varför FN:s generalförsamling den 10 december 1948 antog deklarationen om mänskliga rättigheter. Den omedelbara bakgrunden, som berörs i FN-deklarationens inledning, var de brott mot mänskligheten, som hade begåtts i bl a nazisternas Tyskland. Brotten utfördes i regel i enlighet med gällande lagstiftning, men förklarades ändå efter kriget vara brott mot mänskligheten. Det systematiska mördandet föregreps av att den tyska läkarkårens etik hade devalverats. En starkt bidragande orsak till att så många och så framstående läkare och vetenskapsmän lierade sig med de nazistiska folkmördarna var att den dåvarande ”vetenskapen” rasbiologi gav en vetenskaplig legitimitet åt rashygien, och därmed ett carte blanche till att manipulera mänskligt liv.

FN utgår från en människosyn och etik, som står över medlemsstaternas lagstiftning. Den tyska läkarkåren bröt mot klassiska läkarregler, som förenat grekisk medicin och filosofi med kristen människosyn och etik. Reglerna innebar att människovärdet skulle respekteras från livets början och att mänskligt liv aldrig skulle utnyttjas som medel för någonting annat. FN:s deklaration utgår ifrån ”det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet” och från alla människors ” lika och oförytterliga rättigheter”. Om vi dessutom utgår ifrån att människovärdet följer en människas existens och inte hennes funktionsduglighet, så borde Pagrotsky och andra kunna förstå att motståndet till att förbruka och använda sig av mänskligt liv i forskning och medicin utgår från exakt samma människosyn och etik, som ligger till grund för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Människovärdesprincipen utgör fundamentet för såväl internationella samfund som FN, Europarådet och EU som för enskilda länder och deras lagstiftning och motståndet till embryonal stamcellsforskning går tillbaka på att mänskligt liv förbrukas och görs till medel för andra syften. Det finns anledning att se positivt på behandling av ofrivillig barnlöshet. Den verksamheten handlar i grunden om att hjälpa livet fram. Vid s. k. äggplockning har emellertid genom hormonstimulering fler ägg tagits ut ur äggstockarna än vad behandlingen mot barnlöshet kräver, vilket också lett till ett överflöd av befruktade ägg. Denna tveksamma praxis har sedan omvandlats till ett ”argument” för forskning och destruktion. Eftersom de ändå ska kasseras och dö borde de kunna användas till någonting nyttigt etc. Bland bioetiker godkänns sällan detta ”soptunneargument” och vi godtar det heller inte generellt i andra livsstadier och sammanhang, när livet går ifrån oss. Snarare avslöjar argumentet en illavarslande nyttoetik, där nyttan ska maximeras oavsett medel. Med samma nyttoetik och människosyn borde även s. k. ”fetal farming” vara ett etiskt godtagbart framtidskoncept, om nu ändå embryona ska kasseras. Om nu de mänskliga embryona får manipuleras, varför inte odla klonade embryon en längre tid med det enda skälet att använda dess organ och olika delar för forskning eller medicinska syften. Om syftet är att bota, vad hindrar att vi ändrar lagstiftning och låter manipulerade embryon leva längre än 14 dagar? Vem kan vara emot att människor ska bli friska genom sådan verksamhet? Religiösa argument? Känslomässiga?

Nej, forskning och terapi bör instället satsas på de alternativ, där människovärdesprincipen respekteras fullt ut. Vad gäller stamcellsforskning finns de etiskt klockrena adulta stamcellerna, dvs. de olika slag av ospecificerade celler, som finns i organ och vävnader hos oss alla. De har en fullt tillräcklig potential att utvecklas till olika celltyper. Det är just dessa adulta stamceller som i vetenskaplig litteratur visats ha inte bara en stor terapeutisk potential mot skador och folksjukdomar som Alzheimer och Parkinson, utan de används redan med framgång sedan många år för behandling mot vissa elakartade blodsjukdomar. Forskning och behandling på prov med dessa adulta stamceller står för en lång rad av terapeutiska framgångar så här långt, men ändå talar Pagrotsky och andra om den embryonala stamcellsforskningen. Vilka terapeutiska framgångar har dessa visat? Mig veterligen har inga ännu rapporterats. Det är den adulta stamcellsforskningen som gett forskningsområdet världsrykte och som visat sig vara mest realistisk genom att ta till vara kroppens egen förmåga att reparera sig själv. Det är också den formen av stamcellsforskning som USA, Tyskland och t ex vi kristdemokrater vill att forskningen ska inriktas på för att människovärdesprincipen ska respekteras samtidigt som sjukdom motverkas. Det är således absurda och helt vilseledande påståenden, som Sveriges forskningsminister levererat, att ”USA och stora delar av Europa motarbetar stamcellsforskningen” och att ”motståndarna mot stamcellsforskning sätter käppar i hjulet för kampen att stoppa mycket mänskligt lidande”. Dessa länder satsar miljarder på stamcellsforskning, adult stamcellforskning, etisk stamcellsforskning!

Debatten borde egentligen handla om vilken etik och vilken människosyn, som ska styra svensk forskning. Ska mänskligt liv hanteras som en råvara och medel för andra syften? Eller ska mänskligt liv respekteras också i forskningen och kampen mot sjukdomar?

Vilseleder om Evolutionen

2006-06-21T17:36:00.000+02:00

I en notis daterad den 18 april i tidskriften Folkvett beskylldes jag för att vilseleda om evolutionen. Det var neurobiologen Dan Larhammar vid Uppsala universitet, som lanserade tesen och han menade att stöd för den fanns i min motion om Skolundervisning i ursprungsfrågor. Visserligen hade jag inte räknat med ryggdunk från Larhammar, eftersom han gjort sig känd för att vara en missionerande ateist. Han använder dessutom sin vetenskapliga plattform för sin tämligen oblyga mission. Eftersom jag ansåg att han skrev direkt vilseledande om min motion bad jag också om att få ett svar infört i Folkvett. Detta besvarades positivt, men av någon anledning sköt red. på publiceringen av mitt svar, vilket motiverar att jag lägger ut mitt ursprungliga svar här i min blogg. Det redigerades, kortades ned och ska publiceras i höst.

Vilseledande notis i Folkvett
Dan Larhammar (DL) skrev till mig den 25 mars och berättade att han "av en händelse" fått se min motion från i höstas "om att evolutionen ska handhas av filosofiämnet." DL ville veta var i Ernst Mayrs bok The Growth of Biological Thought (Cambridge, 1982) det står om skiftet av Weltanschauung" så som jag nämnde i motionen. Det som särskilt intresserade DL var följande mening i motionen: "Fossil, fakta om variation och arv och existensen av en naturlig hierarki av organismer kan enligt Mayr enbart fungera som bevis efter att någon postulerat att evolutionen har ägt rum." Jag svarade DL var det stod och berättade att läsare vanligtvis finner "sådan klarsyn lite längre in i böcker som dessa." Eftersom jag anade att DL skulle skriva om min motion frågade jag efter några veckor om det, och nu har jag läst att jag "vilseleder om evolutionen", "undviker att berätta", "ignorerar" vad filosofiämnet redan innehåller, "selekterar föråldrade citat" och vilseder med min "anakronistiska historieskrivning" och "kvasifilosofiska jargong." Anklagelser likt dessa borde kunna ge mig lite extra utrymme i Folkvett, för att bringa reda och vett och därmed åtgärda åtminstone några missförstånd från DL:s sida.

Uppenbarligen får jag inte skriva i en riksdagsmotion om bl a den engelske biologiprofessorn Gerald A. Kerkuts uppfattning, redovisad i boken Implications of Evolution från 1960, att evolutionsläran hade stelnat till en dogm, utan att samtidigt berätta att han, som DL skriver, var positiv till evolutionen som tillfredsställande förklaring "till vissa observationer." Vidare måste jag berätta att den genetiska koden upptäcktes några år senare, vilket enligt DL "reder ut Kerkuts alla evolutionära frågor". Förvisso har det hänt även en del efter 1968 av relevans inom modern evolutionsbiologi, men av någon anledning kräver inte DL att jag även ska berätta det i min motion. DL gillar heller att jag skriver om motsättningar mellan olika skolbildningar, men han nämner inte vilken författare och bok jag där refererar. Månne han då hade skrivit att jag borde berätta i vilken utsträckning även David L. Hull tror på evolutionsläran och vad som hänt efter att hans bok Science as a Process kom ut 1988? Vad gäller Ernst Mayr så skrev han bokstavligen på sidan 310 i sitt redan refererade arbete följande:
The greatest obstacle to the establishment of the theory of evolution was the fact that evolution cannot be observed directly like the phenomena of physics, such as a falling stone or boiling water or any other process that takes place in seconds, minutes, or hours during which ongoing changes can be carefully recorded. Fossils, facts of variation and of inheritance, and the existence of a natural hierarchy of organisms can serve as evidence only after someone has postulated the occurrence of evolution. However, the consecutive Weltanschauungen prevailing from the Greeks to the eighteenth century were incompatible with evolutionary thinking, or at least inimical to it. An indispensable prerequisite for the proposal of a theory of evolution, was therefore, an erosion of the world view prevailing in the western world prior to the adaption of evolutionary thinking.
Möjligtvis kommer jag i en liten kommentar även till detta inlägg anklagas för att undvika att citera mer eller att undanhålla läsare att Mayr minsann stod för evolutionsläran etc., men det skulle nog bli lite väl banalt även för Larhammar.
Jag läste Kerkut på 80-talet av vetenskapshistoriska och vetenskapsteoretiska skäl. Av samma skäl läste jag då - och senare - Hull, Popper, Bowler, Green, Mayr, Gould och många många andra samt naturligtvis Darwin och många samtida till honom. Larhammar verkar emellertid inte ha förstått att vetenskapshistoriker läser ofta just äldre litteratur, för att bland annat kunna följa hur vetenskaplig verksamhet äger rum över tid. Aktuell facklitteratur läser jag gärna, men skriver inte om den, eftersom det inte ligger inom mitt fackområde och även den ska behandlas och utsättas för kritik och prövning inom sina respektive fackområden. Naturligtvis kommer den att hanteras och ofta delvis malas ned efter tidigare mönster. Det ligger i vetenskapens natur.
Att sedan en del forskare likt Larhammar visar en något överkänslig sida och tycks inta ett slags scientistisk inställning till just sin egen samtids forskning är just det mänskliga fenomen, som intresserar mig och som jag vill ska lyftas fram genom an fokusering på ursprungsfrågorna även i filosofiämnet. Det är i detta avseende Kerkut och de andra är intressanta och DL:s notis i Folkvett den 18 april i år, bekräftar just det jag är ute efter. De avslöjar mer av grundläggande filosofi än de förmodligen anar. De bekräftar min argumentering varför ursprungsfrågorna behover koncentrerars inom filosofin. Självklart ska evolutionsteorin, som en vetenskaplig teori, finnas kvar även inom biologin, om inte annat så av det skälet att en majoritet av nu aktiva biologer står för den. Men detta har inte nödvändigtvis med sanningsfrågan att göra. För, som Mats Björklund påpekar på sidan 15 i Evolutionsbiologi (Lund, 2005) försöker ingen evolutionsbiolog "bevisa att något är sant, vilket är något som ankommer på matematiken, men inte är möjligt i evolutionsbiologi." Låt mig dock för att inte vilseleda någon läsare påpeka att författaren förhåller sig positiv till den moderna evolutionsläran.

Kanskle förklaras Larhammars heta reaktion och hans tillmäle att jag skulle vara en "kreationist", vilket knappast är ämnat att stärka min ställning bland Folkvetts läsare, av följande teser.
- Modern evolutionsteori (ET) är förenlig i någon form med teism och kristendom.
- En falsifiering av ET, oavsett form, uppfattas av många som oförenlig med ateism.
Dessa teser skulle kunna förklara varför det i vårt samhälle och för en del forskare är så känsligt att ens ifrågasätta väsentliga delar av evolutionsteorin. Att filosofiska materialister och ateister som Dan Larhammar tar sådan kritik så emotionellt, avslöjar en i sammanhanget bekymmersam dogmatism och intolerans. Förmodligen är åtminstone en bidragande orsak att just deras livskåskådning står på spel.

Göteborg och Stockholm

2006-06-01T11:56:00.000+02:00

Nog finns det en gammal rivalitet mellan Göteborg och Stockholm. I huvudstaden finns kungahuset, statsmakterna och fortfarande de flesta myndigheterna. Då vill också andra vara där. Det är fullt logiskt. Göteborg har fått klara sig själv. Här har företrädare för de stora handelshusen, rederierna och industrierna tagit ledning i att bygga samhället och dess framtid. Stora privata donationer och initiativ ligger bakom mycket, som sedan staden förvaltat och byggt vidare på. Det räcker med att nämna Sahlgrenska, Chalmers, Calanderska, Ekmanska, Röhsska etc. När det gäller universitet och högskola har det varit på samma sätt. För att på senare tid skapa rättvisa mellan högskolor över landet har det skapats jämförbara fördelningssystem. Men på senare tid har detta system förbigåtts och olika slags statliga bidragsinnovationer har kommit till, som av någon märklig anledning tycks gynna högskolebildningar i hufvudstaden. Visst, finns där mätbara skäl vad gäller "performance" och andra relevanta skäl, så är det inte så mycket att säga. Men om det tillkommer nya statliga utgiftsposter för sådant som hos andra kräver långsiktig planering, och som dessutom ser ut att permanentas, då är det rimligt att få sakliga svar från ansvarig mininster. Skrev om detta häromdagen i Göteborgsposten under rubriken Så missgynnas konstskolorna i Göteborg.

Skomakare bliv vid din läst!

2006-05-07T16:10:00.000+02:00

Appelles, en av senantikens och hellenismens främsta konstnärer, sägs ha blivit ilsken en gång när hans konstverk kritiserades av en skomakare. Ne sutor ultra crepidam! fräste han till. Skomakare bliv vid din läst! Var och en gör bäst i att hålla sig till sitt område, menade han. Göteborgsposten ironiserar nu i dagens tidning på ledarsidan under rubriken Tyket med mig för att jag varnar för Göta älvbron. Jag är ju varken brobyggare eller civilingenjör. GP menar uppenbarligen att en politiker och idéhistoriker inte kan veta något om hållfasthet och Göta Älvbron. Men är det inte något som inte stämmer i GP:s skämtsamma anslag? Vad? Jo, om det är något man inte kan, så är hemligheten bara den att ta kontakt med någon som... kan. Svårare än så behöver det inte vara. Jag har tagit kontakt med t. ex. Trafikkontorets och Vägverkets experter. Eftersom Göta älvbron ligger under Göteborgs ansvar har jag, till socialdemokraternas förtret, gått vid sidan av den så kallade linjeorganisationen och fått information direkt från sakkunniga. Undrar om det inte är så man ska arbeta som politiker? När jag själv inte har expertkompetensen, då söker jag mig till den. Hur ofta det behövs, kanske en politiker inte behöver avslöja... Om jag inte fått något om bakfoten är det också så demokratin fungerar och ofta så politiker måste arbeta. När vi t. ex. inte kan göra professionella bedömningar om vilka investeringar det är som måste göras, om vilken sjukvård som ska bedrivas och om vilka reparationer Göta älvbron behöver om det fortfarande går att lappa och laga den, så anlitar vi experter och efter en helhetsbedömning tar vi ställning och fattar beslut. Men GP tycker jag ska hålla mig vid min läst. Betyder det månne att jag inte ska varna för något som experter dömer ut? Varken GP:s journalister, antar jag, eller jag är sakkunniga i hållfasthetslära, men nog gör vi väl i att lyssna på experter och förmedla det som sägs? Nu har jag inte gjort något annat och jag antar att GP dagligen gör samma sak.
Värre vore det dock för mig om Trafikkontorets experter menade att jag hade fel i sak och borde hålla mig vid min läst. Då skulle citatet från Appelles få sin ursprungliga tyngd och verkan, och jag skulle tystna omedelbart. GP:s Tyket har nu inte riktigt samma tyngd som Trafikkontorets experter. GP är inte i hållfasthetslära och brobygge en motsvarighet till konstnären Appelles. Därför fortsättar jag att varna för Göta älvbron och "Tyket" kanske, mirabile dictu, borde förbli vid sin läst. Å andra sidan var det ju just "Tyket", så jag tar det inte fullt så allvarligt, men jag hade ju kunnat få lite bättre sällskap...än Göran Persson och Bert Karlsson...

Bluffar Messing om ny älvförbindelse?

2006-05-07T14:06:00.000+02:00

Följande pressmeddelande skickade jag ut
i fredags den 5 maj 2006

Bluffar Messing om ny älvförbindelse?
- Infrastrukturministern verkar skicka dubbla signaler kring ny älvförbindelse för biltrafiken i Göteborg. "Löfte" i GT är ju knappast detsamma som "ny diskussion" i GP. Ingen har väl trott att frågan inte får eller skall diskuteras? Nej, jag kräver raka besked från Messing å göteborgarnas vägnar! Det räcker inte med att endast diskutera frågan och vad är ett löfte värt med socialdemokraternas beroende av miljöpartiet? Staten kan heller inte räkna med finansiering från Göteborg, som har en spröd och ålderstigen Göta Älvbro att åtgärda. Det sa Per Landgren i en kommentar till den fråga han idag lämnade in i riksdagen till Ulrica Messing om en ny älvförbindelse i Göteborg.
- En ny Göta älvförbindelse fanns med i regeringens planer för 2002, men försvann 2004, efter krav från Miljöpartiet. En ny tunnel kostar bortåt fyra miljarder kronor, men förbindelsen finns inte med i regeringens planer fram till 2015. Har Messing lovat eller bara öppnat för en ny diskussion? Socialdemokraterna i Göteborg verkar vara tagna på sängen och man kan fråga sig om Messing verkligen tror att det finns en trygg politisk majoritet bakom de förslag som ministern nu antingen "lovat" eller bara öppnat för, fortsätter Landgren.
- Tingstadstunneln befinner sig även den i en kritisk status, där den "flyter omkring i leran". Förbindelsernas status i kombination med stort trafiktryck har lett till att det sedan länge funnits ett stort behov av
en ny förbindelse, fortsätter Landgren.
- Götaälvbron har varit pensionsfärdig en längre tid. Problemen med
bärigheten kan rent av vara livsfarliga, då den bärande stålbalkkonstruktionen är gammal och spröd. Exempelvis får tyngre fordon inte längre köra i de yttre körfälten. Experter har uppskattat att bron är "slut" senast 2020, men årtalet är mer eller mindre gripet ur luften. Allvarliga sprickor har redan uppstått i huvudbalkarna och då är risken stor för snabba brottsförlopp. Mot bakgrund av de stora problemen här i Göteborg med såväl Tingstadstunneln som Göta älvbron måste vi ha klara besked från regeringen om såväl planer som finansiering. Det duger inte att skjuta från höften, bara för att det är valår, avslutar Landgren.

Deklarationsdags

2006-05-01T23:02:00.000+02:00

Tisdagen den 2 maj ska hela svenska folket ha deklarerat sina inkomster för året som gått. Numera är hanteringen synnerligen effektiv. Nästan 2 miljoner har redan gjort det via mobilen eller Internet. De har accepterat Skatteverkets förtryckta privatekonomiska uppgifter med en enkel signatur. Andra yrkar på avdrag, resor till och från arbetet, uthyrning av delar av bostaden och allt möjligt som avgör vilken extra skatt man blir skyldig staten eller eventuellt får tillbaka i augusti. Idérikedomen är stor, inte minst bland politiker, och reglerna är snåriga. På en del håll försöker man göra deklarationsdagen till något slags folkfest. Dagen efter 1:a Maj, då hela kalaset ska betalas. Skatteverkets kontor har extra öppettider för inlämning av deklarationer. Deklarationsbilagor trycks upp för tidningarna. En del lämnar nog in sina deklarationer med en klump i halsen, andra med dåligt samvete, åter andra utan något dåligt samvete alls.Är det då rätt att tvinga medborgare att betala skatt? Vem har rätt att ta ut skatt? Vad motiverar skatter? Finns det någon moralisk grund för beskattning? Finns det gränser för beskattning? Kan skatter rent av bli oetiska? Frågorna är många och de måste ställas och besvaras. Kan inte politiska partier ge tydliga och försvarbara skäl för sin principiella syn på skatter saknas moralisk legitimitet för deras politik. Under många skattepolitiska debatter i och utanför Sveriges riksdag har jag erfarit att för svensk socialdemokrati handlar moral och skatter bara om skatteundandragande och skattefusk. De har svårt att ta till sig att även skattetryck och skattelagstiftning kan vara oetisk och sakna moralisk legitimitet.Alla skatter är ju egentligen allvarliga intrång och har mer eller mindre skadliga effekter på ekonomin överlag. För kristdemokraterna måste emellertid målet med skatt vara något övergripande gott för alla samhällsmedborgare och för hela samhället. Låt oss kalla det för det gemensamma bästa. För att skapa ett gott samhälle för alla behövs gemensam finansiering till gemensamma behov. Till detta kommer principer om förvaltarskap, solidaritet och om att värna miljön, men även om respekt för etiska värden, rättigheter och skatterättsliga principer. Men ett gott mål legitimerar inte vilka skatter som helst, inte vilka skattekonstruktioner som helst och inte vilka skattenivåer som helst. Skatter och skattenivåer som medverkar till det övergripande målet och som harmonierar med värden, rättigheter och skatterättsliga principer är legitima och kan kallas för goda. Skatter och skattenivåer som däremot motverkar dessa är illegitima och kan med rätta kallas för onda. Skatterna får helt enkelt inte inverka på människors grundläggande fri- och rättigheter. I ett högskatteland som Sverige finns det tyvärr ett flertal exempel på hur skatter inte bara påverkar utan kränker människor.Det mest flagranta exemplet på en skatt som kränker enskilda människors fri- och rättigheter är fastighetsskatten. Den sista punkten på blanketten för inkomstdeklaration rensar på ett förödande sätt ut pensionärer, låg- och medelinkomsttagare i våra storstäder och från våra skärgårdsområden genom löpande fastighetstaxeringar som pressar upp beskattningen. Den betraktas som en inkomst på en kapitalplacering, men någon årlig inkomst i reda pengar på ett hus man äger kommer inte, såvitt man inte hyr ut det. En fiktiv intäkt kan bara beskattas med en fiktiv skatt. Det är kristdemokraternas åsikt. Den välfärd som hela samhället får genom dessa skatteintäkter kan på intet sätt uppväga den kränkning av äganderätten, som de varit med om, som tvingats flytta från sina hem. Mitt parti vill som enda parti avskaffa den statliga fastighetsskatten omedelbart. Varför? För att den är orättfärdig och därmed ond.En skatt som mer kommer smygande är inkomstskatten. Numera anser vänstermajoriteten i Riksdagen att alla som tjänar mer än 27 000 kronor i månaden är höginkomsttagare och ska betala 51-52 procent i inkomstskatt på löneförhöjningar. Det innebär i klartext att var fjärde sjuksköterska och var femte grundskollärare betalar mer än hälften av den sist intjänade hundralappen i skatt. Oavsett om det går någon nöd på den som tjänar sådana inkomster, måste ett skattesystem belöna hårt arbete och utbildning. Ska man då inte få behålla hälften av sin inkomst?Likaså måste man ifrågasätta de skattekilar som finns för företagandet. Svartarbete är inte försvarbart och ska förstås beivras. Men vi måste också fråga oss om det omfattande svartarbetet inte har en koppling till den stora ekonomiska skillnad som idag finns mellan hederligt arbete/företagande och ett ohederligt. En annan skatt som är direkt skadlig är förmögenhetsskatten. Det är ännu en fastighetsskatt för många. Den drabbar inte de förmögna, som lätt kan planera bort den. Den bygger på fiktiva värden och fiktiva intäkter. Den är dessutom skadlig för svensk ekonomi, eftersom den driver kapital ur landet och omöjliggör investeringar med lägre avkastning än ca. 4%. Denna skatt är ond och motiveras bara av gammaldags symbolpolitik.Nej, det måste finnas en väg fram mot ett skattefinanseriat välfärdssamhälle som inte kränker människors grundläggande rättigheter. Rätten till det egna hemmet och rätten till en större del av sin arbetsinkomst än den som betalas i skatt. Vi kristdemokrater tror att den vägen nås genom en etisk och principiell hållfasthet i skattefrågor i Sveriges riksdag och regering.Till hjälp har vi en rad hävdvunna skatterättsliga principer till exempel 1. skatt efter bärkraft, dvs. skatt måste ta hänsyn till förmågan att betala, 2. likviditetsprincipen, dvs. skatt tas ut först när man har pengar i handen att beskatta, 3. neutralitetsprincipen, dvs. skatten ska vara neutral till olika handlingsalternativ, och 4. likformighetsprincipen, dvs. en skatt ska så långt möjligt vara likadan och rättvis över hela landet. Dessa har nog en gång i tiden varit vägledande även för socialdemokraterna. Men numera har den socialdemokratiska regeringen helt fastnat i ett statsfinansiellt perspektiv. Det är statsnyttan och statskassan som räknas. Denna fiskala utilitarism är cynisk. Målet har blivit att behålla makten, vilket också bevisas av fenomenet med valbudget. Medborgarna har reducerats till skattesubjekt och bidragsmottagare, som i genomsnitt hävdas inte betala alltför mycket skatt. Egna väljargrupper identifieras och ges bidrag, begränsningsregler eller andra nedsättningar. Regeringen låter ändamålen helga medlen, och låter enskilda skattebetalare fara illa genom just de skatter, som ska bidra till allas välfärd. Men så kan man inte driva landets skattepolitik. Skatter ska vara moraliskt legitma och både uppfattas och vara rimliga och rättvisa av medborgarna. Om så inte är fallet, undergrävs dessutom medborgarnas skattemoral och därmed den gemensamma välfärden. Så är det nu, och så kan vi inte ha det. Skatter behövs men skattelagstiftningen måste styras av en sund etik. Vi har som medborgare en moralisk skyldighet att betala skatt. Men vi har också rätt att förvänta oss en etiskt godtagbar skattelagstfitning från Riksdag och regering. Skatter är goda när de som medel överensstämmer med mänskliga rättigheter och skatterättsliga principer och målet är det gemensamma bästa. När motsatsen gäller, är skatterna onda. Sverige behöver en riksdagsmajoritet och en regering som med skatter verkar för det gemensamma bästa och samtidigt respekterar alla medborgares mänskliga rättigheter. Sverige behöver en ny skattepolitik, och för det behövs det en ny regering.

SVT-ombudsmannen och lördagens temakväll om tro och vetande

2006-05-01T22:52:00.000+02:00

Hej Claes!
Vill bara berätta för dig min åsikt om programmet "Krig mot vetenskapen" lördagen den 29 april kl 21.15. Så ska enligt min mening program göras. Likt vetenskapsmagasinet den 19 april om Gud och Darwin handlade det om Intelligent Design, tro och vetande, skapelse och evolution. Skillnaden var att det BBC-producerade programmet lät de främsta företrädarna för de olika åsikterna komma till tals. Det var "fair" och balanserat. Kan inte för mitt liv begripa varför SvT inte ska kunna göra motsvarande "objektiva" och sakliga program om t. ex. ursprungsfrågor.

hj h
Per Landgren

Svt-ombudsmannen och Darwin

2006-04-24T16:01:00.000+02:00

Efter det famösa Vetenskapsmagasinet Forskning om evolutionen onsdagen den 19 april om Gud, skrev jag dagen efter följande till svt-ombudsmannen Claes Elfsberg.

"Hej Claes,
vill uppmärksamma dig på Vetenskapsmagasinet igår. När det gäller kravet på opartiskhet, så anser jag att redaktörerna inte levde upp till detta. Programmets redaktörer borde t ex få kunskap om att såväl forskare som lekfolk på förutom rent vetenskapliga grunder även av vetenskapsteoretiska och vetenskapshistoriska skäl kan vara kritisk mot och avvaktande inför modern biologisk evolutionslära och till och med anse den för felaktig vad gäller vissa väsentliga slutsatser. Naturligtvis är den moderna evolutionsteorin en vetenskaplig teori, men som sådan kan den inte identifieras med sanning. Orsaken är att det ligger i den vetenskapliga teoribildningens natur att en vetenskaplig teori faktiskt är provisorisk och ibland helt felaktig och ändå vetenskaplig. Detta gäller ännu mycket mer när hela händelseförloppet, som ska förklaras, oavsett om det är fiktivt eller reellt, är av historisk natur och dessutom har metafysiska förutsättningar och implikationer.
Har själv lärt mig att man ska låta ståndpunkter företrädas av sina bästa förespråkare. Vad gör Svt? De ställer etablerade forskare mot elever från "bibelbältet". Det är inget annat än patetiskt. De pekar dessutom ut vissa befolkningsgrupper som mindre kunniga och lokaliserar dem geografiskt. Okunnighet kan säkert identiferas bland många åsiktsföreträdare, men det behöver faktiskt inte ha med sanning att göra. Att dessutom i dagens samhälle stå för något annat än nydarwinistisk evolutionslära kräver kanske mer av kunskap, insikt och civilkurage än att stå för något som faktiskt finns med från skolstarten och genomsyrar media. Enligt min mening är programmet ett uttryck för åsiktsimperialism av värsta slag. En del ledande forskare, även biologer, står inte för modern nydarwinistisk evolutionsteori. Det är inget konstigt med det. Några av dem förenar evolutionslära med kristen tro. Andra inte. Dylika forskare finns även i Europa och i Sverige. Sverige är ett bra samhälle i alla fall. Vi kan förbättra vår välfärd och internationella solidaritet oavsett evolutionslära. Inget, inte ens utbildningens kvalitet, står och faller med att alla ska behöva svära något slags trohetsed till en vetenskaplig teori. Månne är det ett slags sjuklig oro från programmets redaktörer, som förmodligen är metafysiskt betingad. I min blogg har jag skrivit om programmet och dessutom bifogat min motion i Riksdagen om skolundervisning i ursprungsfrågor. Den delvis komplexa bilden i ursprungsfrågor kan faktiskt göras nyanserad. Detta misslyckades Svt:s Vetenskapsmagasin med."

Ombudsmannen skrev dagen därefter följande:
"
Hej Per och tack för ditt mail.
Jag har nu tittat på programmet i fråga och kan för min del inte se att det på något sätt brister när det gäller kraven på saklighet och opartiskhet.
Med detta sagt vill jag ändå påminna om att det inte är min sak att avgöra detta. Har du synpunkter på om något av SVT:s program inte skulle leva upp till sändningstillståndets krav, så är det naturligtvis till Granskningsnämnden du skall vända dig.
adressen dit är: grn@grn.se

mvh
/Claes Elfsberg"

Jag svarade med:
"
Hej Claes,
När du skriver att du för din del " inte [kan] se att det på något sätt brister när det gäller kraven på saklighet och opartiskhet" och samtidigt inte bemöter något i min argumentering, inser jag att vi har något som vi skulle kunna kalla kommunikationsproblem. Skulle jag gärna diskutera detta med dig mellan fyra ögon. Det finns uppenbarligen en del att gå igenom, för att du ska kunna ta till dig och inse allvaret i min kritik.
hj h
Per Landgren"

och

"
Vi skulle till och med kunna se programmet tillsammans.
Per"

Har inte fått något svar på det senare.

Gud, Darwin och skapelsens krona

2006-04-19T22:50:00.000+02:00

Såg nyss programmet Gud, Darwin och skapelsens krona. Anser att programmet var ett uttryck för åsiktsimperialism och närmast patriarkal indoktrinering. För att förklara att var fjärde svensk inte tror på evolution i betydelsen att allt liv har gemensamt ursprung och har utvecklas successivt genom naturligt urval, där slumpvisa förändringar, dvs. mutationer, gett upphov till "egenskaper" med överlevnadsvärde, så hänvisade man till låg utbildning och sökte sig till Västsverige och det mörka Småland. Okunskap och låg utbildning kan naturligtvis alltid detekteras i varierande grad oavsett uppfattning i denna och andra frågor, men en kvalitativ undersökning kanske skulle visa att det kräver långt mer av insikt i vetenskaplig metodik, vetenskapernas historia, natur och kompetensområden för att kunna vara välutbildad och skeptisk mot neodarwinism än att vara en som tar modern evolutionsteori för given. Tänk om det är så även bland skolelever att det krävs mycket mer av kunskap och civilkurage hos dem som tvivlar på en av vår tids mest grundläggande sekulära dogmer? Anser det för övrigt vara ett uttryck för scientism, dvs. överdriven vetenskapstro, och pinsamt naivt att hävda som Vetenskapsmagasinets reporter hävdar att "evolutionen" är ett faktum. Om nu evolutionsläran är en vetenskaplig teori, vilket egentligen ingen har anledning att betvivla, så ligger det också i den vetenskapliga teoribildningens natur att teorierna kan vara felaktiga. Påståendet om "faktum" visar sig då vara ett bevis för att teorin övergått till att bli en dogm. För vem ifrågasätter variation och förändring? Enligt min mening förklaras denna dogmatism och evolutionsfundamentalism av en underliggande livsåskådning, som styr denna utveckling från en sund vetenskaplig hållning till en (oftast) sekulärt motiverad dogmatism och en närmast känlosmässigt betingad inställning att alla ska omfatta samma dogm. När påståenden om evolutionens faktum fälls bör de enligt min mening kvalificeras med distinktioner mellan t. ex. mikro- och makroevolution. Vidare görs i programmet en elementär felaktig sammanblandning av darwinism och modern evolutionslära. Det hörde till de grövre felaktigheterna i programmet. En mindre sådan var att ord med -pithecus regelmässigt uttalades fel. Att evolutionslära dessutom mycket väl kan förenas med kristen tro visar många av världens ledande forskare från Darwins egen samtid till vår egen tid. Nej, Svt har producerat ett "korrekt" program som dock ur vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk synvinkel innehöll en förlegad scientistisk och dogmatisk vetenskapssyn, imperialistisk åsiktsuppfattning och en rad faktafel i stort som smått. Pinsamt, men vad annat kan man förvänta sig?

Bifogar min motion i Riksdagen om Intelligent Design från i höstas, för den som kan tänkas vara intresserad.

SKOLUNDERVISNING I UNDERVISNINGSFRÅGOR

Motion till riksdagen 2005/06:kd 1029

Förslag till riksdagsbeslut
- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i läroplanen för grundskolan uppmärksamma ursprungsfrågornas filosofiska och metafysiska karaktär.

- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i gymnasieundervisningen koncentrera de biologiska ursprungsfrågorna till filosofiämnet.

Motivering
Frågan om tillvarons ursprung väcker lätt debatt och känslor. Redan i början av 1960-talet varnade den framstående engelske biologiprofessorn G. A. Kerkut för den samtida intoleransen i universitetsvärlden. Han beskrev i boken Implications of Evolution hur det var förr, när de teologiska auktoriteterna inte fick ifrågasättas. Nu ansåg han att det var tvärtom. Evolutionsläran hade stelnat till en dogm, som inte fick ifrågasättas. Skillnaden var enligt Kerkut bara att den moderne studenten anser sig vara upplyst och tror sig avvisa dogmer. Teologin hade ersatts av en mer eller mindre öppen filosofisk materialism, där de filosofiska utgångspunkterna bestämmer svaren.
Öppenhet och tolerans är såväl vetenskapens som demokratins livsluft. Verklig öppenhet och tolerans förutsätter såväl en egen övervägd hållning som en villighet att ompröva. Att skriva och hävda något är också samtidigt att inbjuda till diskussion och kritik. När de kunskapsteoretiska diskussionerna kanske var som hetast mellan relativister och realister under 1980-talet skrev den amerikanske vetenskapsteoretikern och idéhistorikern David L. Hull boken Science as a Process. Med den ville Hull dokumentera hur vetenskap bedrivs och hur även sociala faktorer påverkar det vetenskapliga innehållet. Såväl bland vanliga forskare som bland forskare, som forskar på forskare, gick meningarna isär. En del hävdade att vetenskapsmän väljer världsbild och vetenskapliga teorier på basis av bevisens och argumentens tyngd och samstämmighet (internalister), medan andra hävdade att yttre sociala krafter och faktorer avgör (externalister). Författaren själv koncentrerade sig på biologer och bland dem på systematiker. Han beskrev motsättningar mellan olika skolbildingar inom systematiken. En del stod för att evolutionen var gradvis och långsam; andra menade att evolutionen ägt rum genom plötsliga språng. Motsättningarna mellan forskare och skolbildningarna kunde ha såväl personliga som ideologiska eller rent av politiska dimensioner. Det gick till och med så långt att någon under en konferens tömde en vattenkaraff över en motståndare.
Nu har mycket skrivits inom vetenskapsteori som kan hjälpa läsaren till en kombination av en positiv syn på vetenskap och kritisk distans. Vetenskap är en mänsklig verksamhet och därför behäftad med människors fel och brister. Samtidigt går vetenskaperna otvetydigt framåt i ökad kunskap och tillämpning. Orsaken till att jag här specifikt nämner Hull’s arbete är att han inledningsvis refererade intervjuer med biologer, där han frågade biologerna om vetenskaplig kunskap var provisorisk till sin natur och om man som forskare måste vara beredd att ompröva vilken vetenskaplig ståndpunkt som helst, om så skulle vara nödvändigt. På den frågan svarade alla entydigt ’ja’. Senare under samma intervju frågade han om evolutionsteorin kunde vara felaktig. Hull fick på den frågan tre olika svar. De flesta svarade: nej, den kan inte vara felaktig. Några svarade att den inte bara kunde vara felaktig utan att den också var det. Ytterligare några bad honom förtydliga frågan. De menade att alla vetenskapliga teorier i princip kan vara felaktiga, men att evolutionsteorins grundläggande antaganden i nuvarande kunskapsläge tycks stå sig väl.
Hull kommenterade självmotsägelsen att först hävda vetenskapens provisoriska natur och sedan att inta en dogmatisk inställning till evolutionsteorins sanningshalt med att filosofer brukar invända mot dylik begreppsmässig anpasslighet (conceptual plasticity). Man kan här jämföra med filosofen Karl Poppers huvudkriterium för en vetenskaplig teori, nämligen att den i princip ska var falsifierbar.
Under de senaste fyrtio åren har idéhistoriker i allt högre utsträckning synat såväl Darwins som andra av 1800-talets evolutionsläror i sömmarna. Det har visat sig att varken tanken på gemensam härstamning, dvs. descendensteorin, eller tanken om att ett naturligt urval i kampen för överlevnad varit ett medel i utvecklingen, dvs. selektionsteorin, var originella med Darwin. Peter Bowler skrev i sitt förord till boken Evolution The History of an Idea att det bara för till för några år sedan inte var möjligt att skriva en strikt saklig redovisning av evolutionismens historia. Det handlade i regel om smått devota framställningar med den moderna darwinismen som ett triumferande klimax. John C. Green kritiserar i sin Science, Ideology and World View friseringen av Darwin och darwinismen och att de ofta lyfts ut ur sitt idéhistoriska sammanhang.
Diskussionen har därefter gått vidare. Charles Darwin själv var ett slags lamarckist och var således övertygad om att förvärvade egenskaper kunde nedärvas. Denna tanke hade utvecklats av flera tänkare före Darwin, bl. a. fransmannen Jean Baptiste Lamarck, men även Darwins lärare i Edinburgh Robert Grant samt hans farfar Erasmus Darwin. Med Charles Darwins ärftlighetsteori, den sk pangenesisteorin, publicerad 1868 i boken The Variation of Animals and Plants under Domestication, gav han dock sin lamarckism under en kort tid en viss vetenskaplig status. Men så snart Darwins kusin, biologen Francis Galton, hade tillbakavisat hypotesen experimentellt, kunde ytterst få kolleger acceptera hans hypotes om mekanismerna bakom ärftligheten, trots att den var avgörande för hela det darwinistiska konceptet. Darwinismen hade ingen motor. Darwinismen hade inget som producerade den mångfald, som det naturliga urvalet skulle selektera ifrån.
Med idéhistoriska arbeten av t.ex. Getrude Himmelfarb, Jacques Barzun, Peter Vorzimmer och Peter Bowler initierades tidigt en mer kritisk attityd. De påpekade det alltför ofta förbisedda förhållandet att Darwin på nästan alla punkter tillbakavisades redan i sin samtid. Många likt den amerikanske biologen Vernon Kellogg och den finländsk-svenske biologen och vetenskapshistorikern Erik Nordenskiöld satte det hela på sin spets i sina internationellt vägledande verk Darwinism Today från 1907 och Biologins historia från år 1927-29, översatt till engelska 1936. De refererade till Darwins samtida kritiker och undrade hur Darwins teori på så svaga grunder kunde vända den vetenskapliga opinionen. Vad ledde till att en teori, som tillbakavisades redan under 1860-talet, ändå kunde övertyga så många så snart om att en gemensam härstamning av allt liv ändå hade ägt rum? Vid sekelskiftet fanns en rik flora av alternativa evolutionsteorier, men ingen höll måttet ens för samtida kritiker. Samtidigt vann själva idén insteg i tänkandet och kulturen. Teorierna höll inte måttet, men grundtanken etablerades.
Ernst Mayr, som av många betecknats som vår tids svar på Charles Darwin, ger kanske en del av svaret i sitt arbete The Growth of Biological Thought. I inledningen av sin historiska genomgång av evolutionstanken skriver Mayr att det största hindret för evolutionsteorin att vinna fotfäste var att evolution inte kan observeras direkt likt fenomen inom fysiken, som en fallande sten eller kokande vatten. Evolution är inte en process, som kan mätas och vägas under sekunder, minuter och timmar. Evolution kan man bara, enligt Mayr, sluta sig till. Men för att kunna dra sådana slutsatser, måste man ha en passande referensram av begrepp och föreställningar. Fossil, fakta om variation och arv, och existensen av en naturlig hierarki av organismer, kan enligt Mayr, enbart fungera som bevis efter att någon postulerat att evolutionen har ägt rum. Den helt nödvändiga förutsättningen för att föreslå evolutionsteorin var, enligt Mayr, att den gamla världsåskådningen eroderat. Mayr använder det tyska begreppet Weltanschauung och menar att det handlar om ett skifte av just världsåskådning.
Frågan om darwinism och evolutionslära är således långt ifrån bara en fråga om naturvetenskapliga fakta och argument. Det handlar om vår grundläggande syn på tillvaron. Det handlar om världsåskådning och om metafysik. Det råder knappast någon tvekan om att evolutionstanken vann insteg i en västerländsk kultur, där delar av den intellektuella eliten sedan upplysningens dagar hade sekulariserats. Det finns inte utrymme här i denna motion att tränga djupare in i detta omskrivna problemområde, men jag vill gärna hänvisa till Owen Chadwicks The Secularization of the European Mind in the 19th Century och James R. Moore, som i inledningen av arbetet The Post-Darwinian Controversies, tar upp frågan om kristendomens förhållande till vetenskap och dekonstruerar det gamla polemiska greppet att beskriva relationen med hjälp av en krigsmetafor.
När nu filosofi, metafysik och världsåskådningar har en så stor betydelse för ursprungsfrågor, hur ligger det då till i våra skolor, i gymnasierna och vid universiteten? Vid en översiktlig genomgång av svenska läromedel förefaller det helt uppenbart att den självklara utgångspunkten är att tillvaron kommit till av sig själv och att den i grunden saknar mening. Den filosofiska materialismen är således ett axiom. Insikten om ursprungsfrågornas metafysiska dimension saknas genomgående. Den något naiva och närmast positivistiska utgångspunkten, med en och annan reservation närmast för formens skull, är att ursprungsfrågor kan besvaras uttömmande med vetenskaplig metodik. Eftersom vetenskapliga förklaringsfaktorer per definition är immanenta eller inomvärldsliga ger de också inomvärldsliga svar. En vetenskaplig metodisk materialism ger per definition inomvärldsliga svar. Det är helt i sin ordning. Problemet uppstår när det vetenskapliga arbetssättet och därmed den metodiska materialismen används för att besvara frågor, som ligger bortom vetenskapens kompetensområde och när själva metoden tas som intäkt för filosofisk materialism. Denna form av intellektuell imperialism har den amerikanske filosofen Alvin Plantinga träffande kallat för metodologisk naturalism. Det har alltså ingått i forskningens metod och utgångspunkt att hålla en eventuell högre makt utanför. Som man ropar får man svar. Vetenskap kan naturligtvis bedrivas med olika metafysiska utgångspunkter. Kvalitén i tillämpningen av den vetenskapliga metoden varken står eller faller med metafysiska preferenser. Newton kritiserade Descartes för dennes ursprungsspekulationer.
De filosofiska och metafysiska utgångspunkterna avgör ramarna för svaren på livets djupare frågor. Det gör inte naturvetenskaperna. De slutsatser som borde kunna dras av den filosofiska, vetenskapsteoretiska och idéhistoriska diskussion som förts under de senaste 40 åren i västvärlden är att ursprungsfrågor är betingade av metafysik och därför borde höra hemma inom filosofiämnet. Där bör frihet och tolerans råda i de frågor, som inte kan avgöras med vanlig vetenskaplig metodik. Där bör förklaringsmodeller som olika evolutionsläror och intelligent design (ID) med eller utan evolution fritt kunna konkurrera utan att de filosofiska utgångspunkterna mörkas.

Stockholm den 29 september 2005

Per Landgren (kd)

Hög tid för en ny Göta Älvbro!

2006-04-12T17:06:00.000+02:00

I måndags den 10 april ville Göteborgstidningen GT intervjua mig om Göta Älvbron och dess tillstånd. De visste om att jag redan i höstas motionerade om att bron borde pensioneras och att staten borden ta sitt ansvar. Bron är en viktig inre pulsåder för hela Göteborg och en trafikinfarkt hotar om den inte klarar av sin uppgift. Redan dagen efter inträffade en allvarlig incident. En sopmaskin fastnade i cykelbanan, när en betongsplatta under gick sönder och öppnade ett stort hål ned mot vattnet. Det blev en stor uppståndelse här i Göteborg och kommunala socialdemokrater tvingas inse att det är bråttom med en ny Göta älvbro och underhållsarbeten tills dess en ny bro står färdig. Efter kontakter med experter släppte jag följande pressmeddelande, vilket ledde till GT artikel idag och TV-intervjuer från såväl Västnytt som GT:s eget lokala nyhetsprogram på kabel-TV.

Låt inte Götaälvbron bli en budgetfråga!
- Indikationer på mina värsta farhågor besannades under tisdagen när delar av Götaälvbron spärrades av efter delar av cykelbanan rasat. Göteborgarnas säkerhet är i fara. Göta Älvbron borde redan ha pensionerats. Nu krävs politisk handlingskraft så att en ny Göta älvbro kan stå färdig absolut senast 2020! Socialdemokraterna vill naturligtvis binda upp opposotionen och försöka dra det i långbänk, eftersom de inte avsatt några budgetmedel till det, säger Per Landgren i en kommentar till Götaälvbrons stängning under tisdagen.

- Götaälvbron har varit pensionsfärdig en längre tid då den är ytterst svag och skröplig. Problemen med bärigheten kan rent av vara livsfarliga. Under de snart sjuttio åren har de bärande konstruktionerna försämrats i en sådan takt att läget är allvarligt. Tyngre fordon får inte längre köra på de yttre körfälten. Huvudproblemet är att bron är en svetsad stålbalkkonstruktion och under slutet av 30-talet hade man inte kontroll över stålets kvalitet. Bron har således inte åldrats genom nötning utan genom inre sprödning, fortsätter Landgren.

- Experter har uppskattat att bron är "slut" senast 2020. Allvarliga sprickor har redan uppstått i huvudbalkarna och då är faktiskt risken stor för snabba brottsförlopp! Men eftersom ingen riktig kontroll kan göras är det heller ingen som vet säkert. Åtgärderna inriktas nu på att plåstra om och varna. Omplåstringen sker genom att man nu monterar utanpåliggande förband på balkkonstruktionen, för att säkra upplåten bärförmåga fram till år 2020, fortsätter Landgren.

- Det är således hög tid att dundra i varningsklockan! Den som slår på varningstrumman riskerar kritik, men vare sig tjänstemän eller politiker är till för att skydda systemet, överordnade eller den politiska majoriteten. Vi ska skydda medborgarna! De tekniska varningsklockorna klämtar nu så högt att en ny Göta älvbro måste prioriteras omedelbart. Något annat vore oansvarigt, avslutar Landgren.

Kan jämställdhet tvingas fram?

2006-04-12T16:52:00.000+02:00

Till riksdagen regnar det in många frågor inte minst via e-brev. Det är inte minst gymnasieelever som ställer frågor för projektarbeten, men även universitetsstuderanden gör detsamma. Ibland undrar jag om det inte också är andra som frågar under täckmantel av att vara elev, för att locka ut oss och andra politiker på banan. Nu senast fick jag en del frågor om jämställdhet. Att det var någon på vänsterkanten var uppenbart och kanske kan frågorna och svaren vara till användning för någon och kanske till och med roa någon.

TIll frågorna i kursiverad stil och svaren!

1. Finns det, enligt er, biologiska eller andra "oföränderliga" skillnader mellan män och kvinnor som påverkar vilka "roller" eller uppgifter man väljer i samhället? Har pojkar och flickor naturligt olika behov i t ex undervisning?
Denna fråga ska faktiskt humanbiologisk fackvetenskap svara på. Men den politiker som inte är öppen för att könsskillnader är "konstitutionellt" betingade och kan yttra sig i olika biologiska mekanismer och funktioner, vilket i förlängningen kan ge upphov till politiska konsekvenser, den politikern borde syssla med något annat.

2. Ni tror mycket på familjen, trots det vill ni inte använda kvotera
föräldraförsäkringen eller på annat sätt tvinga den att bli mer jämställd. Tror ni att det går att få bort alla jämställdhetsproblem inom familjen utan något tvång?
Vi löser inte jämställdhetsproblem med statligt sanktionerad tvångsstyrning på det individuella planet. Det är ett brott i sig mot mänskliga fri- rättigheter. Familjen har att bestämma själv hur den fördelar sina arbetsuppgifter. Visserligen kan säkert åsikter om detta gå isär även i vårt parti, men vi betraktar familjen som en suverän naturlig gemenskap, som inte ska styras av politiker.

3. Räcker det med frivillig information för att förändra mäns attityder och handlingssätt? Om nej, vad behövs i så fall mer?
Nej, information ska naturligtvis finnas i skolundervisning också, men strukturella orättvisor ska åtgärdas genom förändrade attityder och fria ansvarsfulla och medvetna livsval. Inte genom offentlig social ingenjörskonst.

4. Anser ni att det finns ett patriarkat eller liknande?
Vårt parti är inte radikalfeministiskt i den meningen att vi står för något slags defaitistisk antropologi med en predeterminerad djupstruktur i människans natur och med en oundviklig konflikt mellan könen. Däremot menar vi att traditionella könsroller mycket väl kan tvinga in inte minst kvinnor i orättfärdiga sociala strukturer. Dessa kan dock förändras genom attitydförändringar och därmed människors medvetna val och handlingar. Innehållet i en traditonell könsroll och att en kvinna eller man utför den behöver dock inte vara fel i sig i det specifika fallet och på det individuella planet, så länge den är ett resultat av människors fria val.

5. Ni anser inte att man bör skuldbelägga alla män för vad ett fåtal orsakar. Trots detta så drar nästan alla män nytta av kvinnors underordning och vare sig de bygger upp den eller inte (genom t ex våld och/eller aktiv diskriminering), är de då inte också delaktiga?
Frågan måste faktiskt underkännas. Vad menar du med att "nästan alla män" "drar...nytta av kvinnors underordning"? Innehållet i detta påstående måste klargöras, om det nu ens är möjligt. Anser du att utförandet av en viss typ av arbetsuppgifter, t ex de i ett hem, är direkt relaterade till underordning? Om så, menar jag att du har fel.

6. Enligt vänsterpartiet är det viktigt att vi har en fortsatt stark offentlig sektor då en avveckling av denna lätt leder till att arbetet som förut låg på staten läggs på kvinnorna i familjen, vad anser ni om det?
Det är precis tvärtom. Genom en stor offentlig sektor "tvingas" inte minst kvinnor att arbeta inom t ex vårdyrken till alltför låga löner och under allt för dåliga förhållanden. Vänsterpartiets politik innebär att en orättfärdig monopoliserande struktur på arbetsmarknaden konserveras. Med solidarisk finansiering men konkurrens i produktionsledet kan vårdyrkena ges den respekt och status de är värda och lönerna kan pressas uppåt på grund av konkurrens och kvalitet. Den offentliga sektorn arbetar i direkt mening med människor. Alla de kvinnor och män, som arbetar där är värda långt mer uppskattning och högre löner än vad de offentliga arbetsgivarna (ofta vänsterpartister i samarbete med socialdemorater!) är beredda att ge och betala.

7. Om jag har förstått det jag läst från er rätt så anser ni inte att män ska behöva förändra på sig speciellt mycket utöver att ta mer ansvar för barnen samt släppa in kvinnor i mansdominerade yrken, detta ska ske genom att man förändrar attityder. Har jag uppfattat er rätt?
Attitydförändningar är vårt svar. Människor är inga pavlovska hundar. Din fråga antyder en reduktionistisk människosyn, som är oss helt främmande.

Lex Uggla: vänsterslag i luften

2006-04-07T20:08:00.000+02:00

Det är nu uppenbart att förmögenhetsskatten är en absurd socialistisk rest i vårt skattesystem som måste rensas ut. Efter beslut i skatteutskottet under torsdagen den 6 april får Sveriges företagare nu invänta regeringens vårproposition för att få veta hur s.k. Lex Uggla ska drabba svenska företag. Hur mycket kapital ska ett företag få ha i kassan och hur mycket måste ägaren skatta loss? Hela proceduren är absurd och bevisar att förmögenhetsskattelagen gått överstyr. Eftersom förmögenhetsskatt inte betalas av juridiska personer som t.ex. aktiebolag har socialdemokraterna börjat misstänka företagsägare för att "gömma undan" pengar i sina företag för att undgå förmögenhetsskatt. Misstänksamheten är betecknande för den beskattningsbesatta socialdemokratin. Därför har vi nu fått Lex Uggla i syfte att tvinga företagens kassor över till företagsägarna helt oavsett om företagen egentligen behöver kapitalet i sin framtida verksamhet. Man kallar det man från statsmaktens sida anser är överskjutande kapital för "rörelsefrämmande kapital", även om det har genererats i verksamheten. Detta är förstås principvidrigt i en marknadsekonomi i vilken företag och företagsägare måste erkännas suveränitet över sina egna tillgångar och investeringar. Lex Uggla och därmed förmögenhetsskattelagen är kontraproduktiv. Genom att företag tvingas skatta loss det socialdemokraterna kallar rörelsefrämmande kapital hindras jobbskapande investeringar i Sverige och företagsägarna ser det kanske också som naturligt att placera det privatekonomiska kapitalet utomlands. På så vis försvinner friskt arbetande kapital bort från svenska företag och i värsta fall ut från landet till priset av några tiotals miljoner förmögenhetsskatt som i sin tur är helt godtycklig till sin karaktär. Slutsatsen kan bara bli att förmögenhetsskatten måste avskaffas sanarst möjligt under nästa mandatperiod och att regeringen nu måste sluta jaga företagens kassor. Vänsterpartiet varkar ha insett problemet, men deras förhandling med socialdemokraterna blir bara ett slag i luften. Skatteverket tvingas fortsätta med sina "genomlysningar" av företag och värdera nödvändigheten av deras likvida tillgångar. Eller vad ska de nu göra, som de inte tvingats göra tidigare? Någon verklig radikalitet från vänstern är inte att vänta i denna fråga. Den gamla dogmatiken sitter alltför djupt.

Lex Uggla

2006-03-14T18:36:00.000+01:00

Under hela hösten har det varit debatt kring förmögenhetsbeskattning av företagare. Det hela personifierades av artisten Magnus Uggla, som förmögenhetsbeskattades på kapital i sitt eget bolag. Enligt gällande lagstiftning är det inte skatteplikt för tillgångar, som ingår i näringsverksamhet, om de brukas, omsätt eller på annat sätt används i verksamheten. Förmögenhet som hör till kapitalförvaltning är däremot skattepliktig. Vad som nu ingår eller inte ingår i den löpande verksamheten är en tolkningsfråga för Skatteverket.

Trots stora ord från Per Rosengren (v) i höstas om att Lex Uggla är "grotesk" backar nu vänsterpartiet från sin egen politik. Lex Uggla får leva vidare trots att den borgerliga oppositionen stod samlad idag, när Skatteutskottet behandlade frågan, och trots att vänsterpartiets representant i utskottet Marie Engström uttalat sig starkt kritiskt mot den. Vänsterpartiets alla löften och utspel om en rimligare beskattning av företagande i Sverige verkar vara noll och intet värda. Motioner som skrivs på hösten vill man knappt kännas vid på våren när läget blir skarpt. En regelförändring får enligt vänsterns representant inte kosta något, vilket är en absurd ståndpunkt.

Den 12 februari utsåg Dagens Nyheter Per Rosengren till en av fyra hjältar som vågat trotsa regeringen. Det visade sig vara en ganska missvisande utnämning. Snarare är det bedrägligt för landets företagare och företagarorganisationer när en riksdagsledamot säger sig stå för en sak för att sedan vika sig så snart socialdemokraterna visat regeringspiskan. Till detta kommer att det är svårt nu för tiden att veta ens om vänsterns ledamöter i utskottet har sitt eget parti med sig. Har svårt att se att en mer gammaldags vänster skulle gå i bräschen i förmögenhetsskattefrågan.

Regeringen smiter undan sitt ansvar!

2006-03-08T19:14:00.000+01:00

Bankkrisen drabbade svensk ekonomi i början av 90-talet. Det känner vi alla till. Det hotade den finansiella stabiliteten och hela betalsystemet. Att den drabbade många företagare på ett omfattande sätt är inte lika bekant. Att dessutom själva saneringen och själva hanteringen av såväl banker som staten kränkte otalet företagare är ett faktum som inte tillräckligt har belysts och utretts. I många fall behandlades företagare rent orättfärdigt. Kreditvillkor sades upp och förändrades på orimliga villkor, trots att företag var livskraftiga och räntebetalningar och amorteringar sköttes oklanderligt. Att en sådan utredning skulle till beslöt också en enig Riksdag i mars 2002. Det är därför en skam att den socialdemokratiska regeringen inte har tillsatt den beslutade expertpanelen. I praktiken vill man inte kännas vid vad som hände. Jag förväntade mig en expertpanel inom ett halvår. Istället förhalades det hela och tricksades bort genom Regeringens skrivelse 2004/05:75, dvs. ett svar på Riksdagens skrivelse med hänvisning till åtgärder, som inte alls adresserade det Riksdagen ville.

Finansutskottets och riksdagens uttryckliga mening var att panelen skulle komplettera genomgången av alla viktiga erfarenheter av bank- och finanskrisen, med särskilt fokus på hur "lagstiftning och reglering av bankverksamhet fungerar i relation till konkurslagstiftningen
gällande företag och enskilda personer". Det är därför av yttersta vikt att finansministern tar riksdagensoch företagarnas behov av en utvärdering på allvar. Det är av stor betydelse för att erfarenheterna av bankkrisens effekter för småföretagen ska kunna leda till att småföretagens ställning stärks gentemot kreditgivarna, samt att många företagare får upprättelse trots att det gått mer än tio år. Många gånger var företagen livskraftiga, men försattes ändå i konkurs av panikslagna eller, i värsta fall, förfärligt påpassliga banktjänstemän. Till detta kommer att företagarna inte har samma resurser som bankerna när det gäller avgöranden i domstol.
tillsätter den expertpanel man av riksdagen uppmanats att göra.

I en interpellationsdebatt måndagen den 6 mars med kommun-och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg i riksdagens kammare pekade ministern hela tiden vad regering och riksdag gjort för att stärka det finansiella systemet. Men de drabbade företagarna lämnas åt sitt öde. Österberg sa bl.a i debatten att "Inte heller i övrigt ser jag något behov av en expertpanel för att utreda dessa frågor". Österbergmenar att regeringen fullgjort uppdraget man fått, men detta påstående stämmer inte i sak, då behovet av en expertpanel kvarstår. Behovet av tillsättandet av en panel finns kvar då de drabbade företagarna fortfarande lider av sviterna och är värda någon form av upprättelse för allt de fått lida. En regering kan inte bara tänka på den finansiella stabilitieten. Detta är oerhört viktigt, men man måste även tänka på de drabbade företagarna. När medborgarperspektivet inte finns med undrar jag vilken människosyn det är som får styra besluten.

Jag bifogar min interpellation. Österbergs svar finns i länken ovan till debatten i kammaren.

Interpellationen till finansminister Per Nuder.

Bankkrisen och expertpanelen

Bankkrisen drabbade svensk ekonomi i början av 90-talet. Krisen hanterades och det finansiella systemet fungerar återigen normalt. Men det räcker inte att vara nöjd över uppnådda resultat. Många småföretagare drabbades av bankkrisen och det finns goda skäl att därför se närmare på vad som egentligen hände ur småföretagarens perspektiv. Det finns mycket att lära av historien för att i framtiden undvika liknande kriser. Riksdagen beslöt i mars 2002 att regeringen skulle tillsätta en expertpanel. Finansutskottets och riksdagens uttryckliga mening var att panelen skulle komplettera genomgången av alla viktiga erfarenheter av bank- och finanskrisen med särskilt fokus på hur ”lagstiftning och reglering av bankverksamhet fungerar i relation till konkurslagstiftningen gällande företag och enskilda personer.” Behovet av en sådan panel kvarstår och det är viktigt att uppmärksamma att regeringen inte följt Riksdagens uppmaning.
Så sent som den 15 april 2004 svarade biträdande finansministern Gunnar Lund att ” tillsättandet av en expertpanel…hittills inte kunnat ges högsta prioritet”. Svaret antydde dock att Riksdagsbeslutet skulle respekteras. Den 11 januari 2006 hänvisar emellertid Kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg som svar på min fråga (715) i ärendet till en skrivelse från regeringen 2004/05:75 och menar följande: ”Ytterligare åtgärder i denna fråga är därför inte aktuella.” Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga:
Vilka åtgärder ämnar ministern vidtaga för att erfarenheterna av bankkrisens effekter för småföretagen ska kunna leda till att småföretagens ställning stärks gentemot kreditgivarna?

Nuder förespråkar fiskal utilitarism!

2006-02-13T13:00:00.000+01:00

I fredagens interpellationsdebatt om teorin bakom fastighetsskatten visade finansminister Pär Nuder med all önskvärd tydlighet att han inte vill diskutera grunden för fastighetsskatten. Regeringen förespråkar en statsutilitarism, en fiskal utilitarism. Fastigheter sägs vara en stabil skattebas och inbringar mycket till statskassan. Därför ska skatten behållas. Det är finansministerns besked till väljarna. Att den sedan är principlös, osolidarisk och inte tar hänsyn till fastighetsägarnas betalningsförmåga och äganderätt, tar Nuder inga hänsyn till. Om man, som finansministern gör, säger att den nuvarande fastighetsskatten är väl avvägd mellan beskattningsprinciper i "nuvarande regelverk"begår man flera fel. Fastighetsskatten som den idag är utformad saknar helt förankring bland de vedertagna skatterättsliga principerna. Snarare står det klart att den nuvarande fastighetsskatten bryter mot neutralitetsprincipen, skatt efter bärkraft-principen och likformighetsprincipen. Fastighetsskatten balanserar inte mellan några principer utan faller helt utanför. Fastighetsskatten är för dem som måste betala den principlös.
Pär Nuders verkliga perspektiv och principfasthet visar sig snarare när han betecknar fastigheterna som en stabil skattebas. För statens finanser är den inte bara stabil och uthållig utan t.o.m. på tillväxt. År 2008 kommer Sveriges medborgare att behöva betala över 30 miljarder kronor i fastighetsskatt mot dryga 26 miljarder i år. Hur denna beskattning slår tycks vara ett mindre bekymmer. Att den sedan leder till bostadssegregation och förmenar mindre bemedlade fastighetsägare att behålla sina bostadshus och sommarstugor i attraktiva områden, det verkar i Nuder bry sig om. I sitt interpellationssvar aviserar Pär Nuder återigen en översyn av fastighetsskatten vilket han även gjorde i media förr förra veckan. Klart är att ingenting kommer att hända före valet i höst. Pär Nuder vägrar att ens diskutera grunden för fastighetsskatten. Han borde åtminstone ge besked om de principer han anser att en framtida fastighetskatt ska bygga på.

Interpellationen:

Teorin bakom fastighetsskatten
Fastighetsskatten är en kontroversiell beskattningsform. Därför är det angeläget att teorin bakom fastighetsskatten analyseras och debatteras i ett från andra närbesläktade frågor särskilt sammanhang.
Det skatteteoretiska synsättet bakom nuvarande lagstiftning om statlig fastighetsskatt innebär att fastighetsbeskattningen är en del av kapitalinkomstbeskattningen. Köp av fastighet betraktas av statsmakterna i första hand som en kapitalplacering och innehav av fastighet betraktas som en kapitaltillgång. Därtill kommer målet att kapitalplaceringar och kapitaltillgångar skall behandlas likformigt vid beskattning. Privatbostäder behandlas som andra kapitaltillgångar och ger enligt detta synsätt en löpande avkastning, som ska fångas upp till beskattning. I teorin har emellertid avkastningen en annan form än annan kapitalavkastning, vilket förklaras med att avkastningen omgående konsumeras av ägaren. Avkastningen hävdas vara själva nyttjandet av bostaden. Själva bostadsvärdet betraktas som en bruttointäkt, som visserligen inte förverkligas i reda pengar utan är fiktiv. Denna intäkt beskattas schablonmässigt genom en fastighetsskatt på 1% av fastighetens taxeringsvärde.
Mina frågor till finansministern är följande:
Avser finansministern att föreslå sådana lagförändringar som innebär att denna beskattningsmodell genomförs konsekvent inom fastighetsbeskattningen?
Avser finansministern att föreslå sådana lagförändringar som innebär att denna beskattningsmodell genomförs konsekvent i det svenska skattesystemet?

Debatten:
5 § Svar på interpellation 2005/06:224 om teorin bakom fastighetsskatten

Anf. 1 Finansminister PÄR NUDER (s):
Fru talman! Per Landgren har frågat mig om teorin bakom fastighetsskatten och om jag har för avsikt att föreslå sådana lagförändringar som innebär att denna beskattningsmodell ska genomföras konsekvent dels i fastighetsbeskattningen, dels i skattesystemet generellt.
Låt mig kortfattat nämna något om principerna bakom fastighetsskatten. I 1990 års skattereform utgjorde likformighet ett viktigt mål då skattereglerna utformades. På kapitalbeskattningens område innebär det att olika typer av kapitaltillgångar ska, så långt möjligt, beskattas lika. Reglerna ska dels vara rättvisa, dels bidra till att sparande och investeringar i Sverige fördelas mellan olika samhällssektorer – till exempel bostadssektorn och företagssektorn – på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt.
Utgångspunkten vid fastighetsbeskattningen är att ägaren ska beskattas för löpande avkastning på det i fastigheten nedlagda kapitalet på samma sätt som sker för övrigt kapital. Avkastningen beräknas schablonmässigt utifrån taxeringsvärdet som ska motsvara 75 % av marknadsvärdet. Skatteuttaget ska i princip motsvara den skatt som tas ut på övrig kapitalavkastning. Låt mig i detta sammanhang påminna om de utredningar som, alltsedan nuvarande regelverk trädde i kraft vid skattereformen 1990, analyserat principerna för uttaget av fastighetsskatt. I dessa utredningar har prövats alternativa modeller för uttag av fastighetsskatt. Slutsatsen är att den nu rådande principen – det vill säga att fastighetsskatten ses som en del av kapitalinkomstbeskattningen och att skatteuttaget är relaterat till fastigheternas marknadsvärde – är den mest rimliga både ur ett samhällsekonomiskt och fördelningspolitiskt perspektiv. Att överge ett fastighetsskattesystem baserat på marknadsvärdet och i stället, så som Kristdemokraterna föreslår, införa ett tak på fastighetsskatten på 2 800 kr per småhus och år skulle få oacceptabla fördelningspolitiska och regionalpolitiska konsekvenser.
Mot denna bakgrund är det för närvarande inte aktuellt att förändra tillämpningen av teorin eller principerna bakom fastighetsskatten. Jag tycker att avvägningen mellan olika beskattningsprinciper i nuvarande regelverk är välbalanserad. I ett skattesystem som ska vara uthålligt i en värld med fortsatt stort internationellt tryck på olika skattebaser behövs fastighetsskatten för att finansiera välfärden. Fastighetsskatten behöver också diskuteras i ett större skattepolitiskt sammanhang med en sammanvägning av fördelningspolitiska hänsyn och önskemålen om en samhällsekonomiskt effektiv beskattning. Fastighetsbeskattningen kommer därför självfallet att vara en del i den översyn av skattesystemet som jag tidigare har aviserat.

Anf. 2 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! När jag läste det svar som vi nu har fått uppläst av finansministern slog det mig genast att han inte svarar på frågorna. Frågorna är klara och specifika. Om inte demokratin fungerar i det lilla kan man undra hur det är i det stora. Om en interpellationsdebatt ska bli riktigt meningsfull krävs ändå att vi får svar på frågorna. Det hoppas jag få nu.
Frågorna gäller om beskattningsformen ska genomföras konsekvent, om kapitalinkomstperspektivet ska genomföras konsekvent inom fastighetsskatten och inom det svenska skattesystemet över huvud taget. Nu kan diskussionen bli teknisk, men jag ska försöka att undvika detta. Är finansministern beredd att lägga fram lagförslag om en ändring så fort ett nettohyresvärde – beräknat utifrån marknadsvärdet som alla villaägare har, nettohyresvärde i meningen att man har en intäkt som inte syns eller finns i reda pengar men ändå ska beskattas – inte är likvärdigt med bankräntan? Fastighetsskatten ska motsvara 30 % skatt på bankräntan. Bankräntan är ganska låg. Det skulle behövas justeringar så fort bankräntan ändras.
Min andra fråga om kapitalinkomstprincipen ska tillämpas konsekvent i det svenska skattesystemet gäller om den ska tillämpas på andra kapitalkonsumtionsvaror, det vill säga om båt, bil, tv, video, dvd, stereo, radio ska beskattas på samma sätt. Det är också varaktiga tillgångar. Det går att argumentera på ungefär samma sätt som i statliga utredningar, i förarbeten, i den tidigare skattereformen, nämligen att det en fastighetsägare har är en intäkt på sitt boende. Det är ungefär som att hyra ut sin fastighet. Då blir det en marknadshyra som kommer in från en annan som är beredd att hyra fastigheten. Nu hyrs den inte. Den hyrs inte ut. Man hyr den av sig själv. Om man hyr den av sig själv konsumerar man upp värdet med en gång. Man får då en icke-monetär avkastning. Det är ingen villaägare, eller bostadsrättsägare för den delen, som får en löpande avkastning i reda pengar. Det är en fiktiv inkomst. Om det ska vara någon typ av principiell likformighet ska en fiktiv inkomst fångas upp av en fiktiv beskattning. Men så principiellt är det inte.
Jag vill påstå att ett hus inte har ett marknadsvärde om det inte är till salu. Då är det inte ute på marknaden. Ändå betraktar finansministern det som en kapitaltillgång som alla andra. Jag ska senare komma in på vad det är för bild som verkar förespegla finansministern.

Anf. 3 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! Jag börjar med att tacka statsrådet för svaret på den utmärkta interpellationen som Per Landgren har ställt.
Fastighetsskatten infördes redan 1986, men då på helt andra principer, nämligen som en ersättning för borttagande av en annan skatt. Det hade med hyresbostäder att göra. Sedan 1990 är det precis som statsrådet säger, nämligen att skatten infördes av de skäl han anför för att få likformighet i kapitalbeskattningen.
Därefter har förhållandena ändrats radikalt. Genom de principer som statsrådet hänvisar till när det gäller hur man ska ta ut skatter har regeringen kunna styra det genom direktiven. Därför blir det en meningslös hänvisning att majoriteten i utredningen har kommit fram till det här. Det har ju funnits reservationer på alla dessa punkter. Om man hade haft en enmansutredning hade man naturligtvis kommit fram till exakt det regeringen hade velat. Därför blir det fullständigt meningslöst.
Det stora problemet i dag är, som jag ser det, att på två punkter har utvecklingen av taxeringsvärdena kommit att bryta det rimliga i den goda princip som man hade 1990. Det ena är att den bryter mot förmågeprincipen på många håll. Det andra är att den bryter mot likviditetsprincipen. Man kan säga att man tog hänsyn till det momentet 1990, men förändrade taxeringsvärden har kommit att bryta mot förmågeprincipen.
Det intressanta är att statsrådet säger i sitt svar att han tycker att ”avvägningen mellan olika beskattningsprinciper” är den korrekta. Det innebär att statsrådet medger, precis som Per Landgren är inne på, att det är en konflikt mellan olika beskattningsprinciper. Det som finansministern nu säger är att just den här avvägningen är den rimliga. Men då måste man ändå ställa frågan: Varför måste det ständigt införas nya undantag i denna? Så sent som häromdagen aviserade finansministern själv att det nu ska komma nya undantag.
Långsiktigheten i den här skatten finns bara på en enda punkt, nämligen att staten ska få in så mycket pengar som möjligt. Detta är på den tredje punkten som man bryter mot 1990 års kapitaltänkande, likformighetstänkande. Det är oförutsebart för vanliga människor.
Jag ska tillåta mig att ta ett exempel på detta och ställa frågan: Vad ska denna person spara på?
Det är en person som vi kan kalla Lennart som bor på Torpvägen i Näsby Park. Han hade 1997 ett taxeringsvärde på 2 ½ miljon för ett högt, fint hus, byggt 1945, på 210 kvadratmeter. År 2005 var taxeringsvärdet 5,4 miljoner, och nu är det 8 220 000. Det gör att denne person, född 1945, betalar 82 200 i fastighetsskatt och dessutom betalar 78 000 i förmögenhetsskatt, alltså 160 200. Den här personen är ju stormrik – han har ett hus som helt plötsligt är värt 11 miljoner kronor. Problemet är ett enda: Han har inte förmågan att bo kvar i detta hus, därför att 42 % av hans inkomster efter skatt går till att betala statsrådet Nuders fastighetsskatt.

Anf. 4 Finansminister PÄR NUDER (s):
Fru talman! Vi har diskuterat den här frågan förr. Jag blir alltid lika förvånad när Per Landgren interpellerar mig, därför att det är inom den borgerliga alliansen som ni borde föra den här diskussionen. En sak är säker: Fastighetsskatten blir kvar även om det blir en borgerlig regering. Ni har ju inte lyckats gå på den linje som Kristdemokraterna föreslår, nämligen att avskaffa fastighetsskatten.
Den diskussion som vore väldigt intressant för väljarna är: Vad blir det egentligen för slags fastighetsskatt med ert regeringsalternativ? Att Per Landgren är intresserad av teorier bakom skattesystemet kan man föra seminariediskussioner kring, men för väljarna är det intressant att veta vad det egentligen är som gäller.
För oss socialdemokrater gäller följande.
Fastighetsskatten är en skatt som inbringar stora inkomster till statskassan. Den betalas av fastighetsägare, villaägare. Villaägare är också barnfamiljer, pensionärer och bilister. Vi använder fastighetsskatteinkomsterna till att höja barnbidraget till barnfamiljerna, till att stärka pensionerna till pensionärerna, till att bygga ut vägarna till bilisterna. Det är så vårt skattesystem fungerar. Vi behöver ha ett robust, stabilt skattesystem.
Är det någonting som ekonomerna är överens om – en skatt som inte snedvrider ekonomins funktionssätt – är det fastighetsskatten. Så sent som för något år sedan kom SNS med en rapport – SNS kan inte beskyllas för att vara en socialdemokratisk kryptoorganisation – och de förespråkar att vi ska ha en fastighetsskatt. Dessa ekonomer, oberoende, som jag tror ingalunda hör hemma i det socialdemokratiska lägret, pläderar för att vi behöver ha denna stabila, fasta skattebas.
Vi socialdemokrater är emellertid inte främmande för att justera i fastighetsskattesystemet. Det har vi gjort under senare år. Vi har sänkt fastighetsskatten för småhus från 1 ½ % till 1 %. En begränsningsregel för fastighetsskatten har införts som innebär att hushåll från årsskiftet i princip inte ska behöva betala mer än 4 % av hushållsinkomsten i fastighetsskatt. Det här innebär att fler hushåll får lättnader. Vi har dessutom infört en dämpningsregel för att sprida ut effekten av höjda taxeringsvärden. Höjda taxeringsvärden är i grund och botten någonting väldigt positivt; det är ett uttryck för att det går bra för Sverige att fastighetsägarna blir rikare.
Begränsningsregeln är vi socialdemokrater inte främmande för att gå vidare på. Det är ett effektivt sätt att sänka fastighetsskatten för dem som behöver det allra mest. Därför har jag, precis som Gunnar Andrén sade, nyligen aviserat att vi inte är främmande för att gå vidare på den vägen.
Men en sak är säker: Vi kommer inte att ge oss ut på några skattesänkaräventyr innan vi har säkrat kvaliteten i – just det! – vården, skolan och omsorgen. Vi behöver ha skatter som är bra och stabila och som omfördelar resurser från dem som har till dem som har lite mindre.

Anf. 5 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jag känner igen det här. Finansministern hänvisar till seminarier. Han vill inte ens diskutera teorin eller bakgrunden bakom fastighetsskatten. Han hänvisar till auktoriteter och till SNS. Det är fantastiskt att han gör det i detta sammanhang – han kunde också ha nämnt OECD och andra. Han talar om justeringar som regeringen har gjort – justeringar som visar just att det är något principiellt felaktigt. Om finansministern inte kan se detta och om han inte är beredd att diskutera det i en interpellationsdebatt, vet jag inte när det ska bli – aldrig, förmodligen.
Vad är det finansministern föreställer sig, frågar man sig när man läser interpellationssvaret. Ja, det är ungefär så här. En ung barnfamilj, kanske en ensamstående eller ett pensionerat par: Det är ungefär som om de stod där med en miljon eller två på fickan och hade olika placeringsalternativ. Och så verkar det som om någon kommer på: Ja, men vi kan ju placera i hus! Det är fullständigt verklighetsfrämmande.
När man läser svaren ser man att det är en ekonomism som genomsyrar finansministern, trots att han är jurist. Var är bostadspolitiken, rätten till bostad, behovet av boende och till och med plikten för dem som försörjer barn och liknande att sörja för boendet? Här talas det om en välbalanserad avvägning. Det är principlöst, skulle jag vilja säga. Det är inkonsekvent.
Här är det en orealiserad värdestegring som beskattas löpande. Vilka andra kapitaltillgångar beskattas på ett sådant sätt? Både de statliga och de privata företagen går bra nu, men om de inte går så bra och det inte blir någon aktieutdelning har man inte ens en fiktiv intäkt att beskatta. Men här ska det vara en fiktiv intäkt. Man räknar ut något värde som fastighetsägarna konsumerar, och så ska det beskattas.
Vad är det för övrigt för beskattningsprinciper som avses? Dämpningsregeln, som Gunnar Andrén var inne på, är ju kvittot på att teorin inte håller, för att inte tala om alla dessa sänkningar av skattesatsen. Skatt efter bärkraft – det finns ju inga hänsyn till hushållsinkomsten i teorin bakom fastighetsskatten. Det är en rad ad hoc-regler, fru talman, som visar det här.
Likformighetsprincipen: Hur kan man ha en likformighetsprincip när intäkten är fiktiv? Den är icke-monetär. Jag tycker att varenda villaägare och sommarstugeägare skulle få veta hur principlösa tankarna är bakom Socialdemokraternas fastighetsskatt.
Neutralitetsprincipen: Den ska vara handlingsneutral. Men folk flyttar ju. Det är inte handlingsneutralt.
Likviditetsprincipen: Det är orealiserade tillgångar. Om man inte har pengar på fickan så finns ju inte de att beskatta.
Dessutom hotas äganderätten, och det gör att hela fastighetsskatten har blivit en otrygghetsskatt baserad på en otrygghetsprincip. Fastighetsskatten är illegitim och principlös. Om inte ens detta kan få finansministern att vakna till och vilja debattera i sak vet jag inte hur riksdagen och interpellationsdebatterna ska fungera. Finansministern var inne på en stabil skattebas, och vi läste om detta i Svenska Dagbladet. Jag återkommer till det här, om det är den typen av motiv man ska ha bakom beskattningen.

Anf. 6 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! Det var intressant att lyssna på finansministern. Det är det alltid. Finansministern efterlyste vad en eventuell ny regering kan komma att föreslå. Det är en intressant fråga. Jag tror säkert att det kommer att bli förändringar till det bättre. Eftersom statsrådet förväntar sig att bli omvald som finansminister eller någonting annat tror jag att svenska folket skulle vara mycket intresserat av att få reda på vilka förslag den regering som statsrådet Nuder själv sitter i lämnar förslag på. Det är ju det som är verkligt intressant. Vad blir det för förslag?
Sedan, fru talman, måste jag ändå komma in på frågan om vilka frågor som statsrådet svarar på eller inte. De senaste två dagarna har jag i den här kammaren bara hört statsrådet svara på en fråga, och det var den om platt skatt. Den fanns det ett utförligt svar på ifrån en socialdemokratisk ledamot. Men i övrigt? Det gäller till exempel den fråga som jag ställer om vad den pensionär som heter Lennart ska spara på. Det, tycker jag, vore en intressant fråga att svara på.
Låt mig slutligen ta upp frågan om varför fastighetsskatten bryter mot förmågeprincipen, likviditetsprincipen och påverkansprincipen. Det har att göra med, statsrådet Nuder, att sättet att fastställa vad som ska beskattas enligt likformighetsprincipen – som vi kan vara överens om – har skenat iväg. Det är inte som finansministern nu försöker göra gällande. Det är väldigt viktigt, för det är en osanning att det finns enighet om taxeringsvärdet. Finansministern är jurist, och finansministern vet också att det finns andra principer. Det skulle till exempel kunna vara köpeskillingen. Då hade det enligt likformighetsprincipen varit förutsebart och påverkansbart när det gäller taxeringsvärdet och vilken fastighetsskatt man skulle betala. Det är en helt annan ordning.

Anf. 7 Finansminister PÄR NUDER (s):
Fru talman! Det är lite tråkigt att Gunnar Andrén inte har någon replik, så jag får vara lite försiktig med min vassa tunga. Jag ska ändå för protokollet återge vad en företrädare till mig i ämbetet som finansminister har sagt:
Fastighetsskatten är utformad som en objektskatt beräknad på fastighetens taxeringsvärde. Ett motiv för att ta ut fastighetsskatt har varit att denna ersätter en inkomstbeskattning av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Fastighetsskatten för privatbostäder i form av småhus kan således ses som en skatt på implicit avkastning på eget kapital motsvarande den tidigare schablonintäkten.
Det var Anne Wibble. Som sagt, Gunnar har inte någon replik.
Vad ska den fiktiva personen i Näsby Park göra? Ett sätt är att rösta på Kristdemokraterna. Om det handlar om att bli gynnad av något förslag som finns i debatten så är det Kristdemokraternas förslag. Det skulle få förödande fördelningspolitiska, regionalpolitiska och bostadspolitiska konsekvenser, men det skulle de facto gynna de i Näsby Park med höga taxeringsvärden. Kristdemokraternas förslag bygger ju på att alla över hela landet ska betala lika mycket i någon slags ny avgift. Man ska betala lika mycket vare sig man bor i Näsby Park eller i Bergslagen. Därmed frångår kd skatteförmågeprincipen. Skatt efter bärkraft kommer inte att spela någon som helst roll i den typen av system. Men visst, Gunnar Andréns grannar kommer att gynnas. Uppmaningen till dem om de väljer mellan olika borgerliga partier är snarast att gå på den kristdemokratiska linjen.
De som bor i Bergslagen med låga taxeringsvärden ska dessutom vara med och finansiera Kristdemokraternas förslag genom att de ska få en höjd kapitalvinstskatt och ett halverat uppskovsavdrag. Det kommer förmodligen i slutändan att leda till en ökad skattebelastning för dem med de allra lägsta taxeringsvärdena, de som bor i landsbygden.
Per Landgren, ni har inte talat så mycket om ert förslag. Ni kritiserar gärna det som finns. Men en sak är säker. Jag kan lova dig, Per Landgren, att vi kommer att berätta för glesbygdens folk om hur ert förslag verkligen slår i praktiken. Det kommer att slå väldigt hårt. Men det kommer att hjälpa Gunnar Andréns grannar. Var så säker!
Vi socialdemokrater vill ha ett fastighetsskattesystem som inbringar inkomster till staten som vi kan omfördela inte minst till villaägare runtom i landet. Men vi är inte dogmatiska. Vi är beredda att pröva fastighetsskattens olika detaljer inklusive att göra den så kallade begränsningsregeln mer generös. Det är ett besked till svenska folket.

Anf. 8 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jo, Socialdemokraterna med Pär Nuder i ledningen – i alla fall vad gäller skattepolitiken – är dogmatiska. Finansministern är inte ett dugg beredd att diskutera den principiella frågan. Jag interpellerar någonting, och så kommer han in på vårt förslag. Jag kan inte stå här i kammaren och interpellera mig själv och be mig själv lägga ut Kristdemokraternas förslag.
Nej, Socialdemokraterna har inget bostadspolitiskt mål längre. Nu handlar det om en osolidarisk beskattning som leder till segregering längs våra kuster och runt våra storstäder. Det är människor med feta plånböcker som ska kunna bo där. Det är de som ska kunna ha ett sommarboende. De tränger bort de fast boende. Så har det varit i många år, och det hjälper inte med de här lindringsreglerna som bara är ett bevis på att det är feltänkt från början. Det är bara människor med feta plånböcker som ska kunna behålla sina sommarstugor. Det är den solidariteten som Socialdemokraterna har. Det är det svenska folket ska få reda på. Då tror jag att folk i glesbygden också kan känna en solidaritet när det gäller den cyniska beskattningen och den cyniska principen bakom.
Vi hörde hur finansministern talade om en stabil skattebas. Så står det i Svenska Dagbladet i intervjun, om det är rätt. Vad är det för typ av argumentering? Det är en form av statsutilitarism, man skulle kunna säga en fiskal utilitarism. Det är nyttan som avgör. Huvudsaken är att pengarna kommer in till statskassan. Sedan spelar det ingen roll hur det drabbar människor därute i landet. Det är osolidariskt, och det ska vi tala om för skattebetalarna. Det har varit så alltför länge. Jag blir mäkta upprörd över den här typen av argumentering. Det är aldrig någon principiell argumentering. Det hänvisas till seminarierum, och man gömmer sig bakom borgerliga auktoriteter. Det är en ekonomism som är svårtolererbar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Genetisk lagstiftning hotar människovärdet

2006-02-03T16:00:00.000+01:00

Med anledning av regeringens förslag om ny lagstiftning om Genetisk integritet skrev jag följande artíkel igår i tidningen Dagen.

Den socialdemokratiska regeringen har nyligen lagt en omfattande proposition om genetisk integritet på riksdagens bord. Ömsom vin, ömsom vatten, skulle ett sammanfattande omdöme kunna vara. Lagförslaget är ett led i ratificeringen av Europarådets bioetikkonvention som fokuserar de mänskliga rättigheterna på områden som biologi, medicin och därmed också biomedicin.
Det positiva med lagförslaget är nu att bioetikkonventionen ska göras giltig – ratificeras – i Sverige genom lagstiftning. Det negativa är att den socialdemokratiska regeringen väljer att på viktiga punkter lagstifta mot konventionen, trots att den svenska regeringen varit med och utarbetat konventionstexten och därmed har en folkrättslig förpliktelse att ratificera den i sin helhet.
Det positiva med förslaget är att vi får en samlad lag för genetiska undersökningar. Nu kommer lagen att kräva tillstånd av Socialstyrelsen för att få genomföra en genetisk undersökning och det får inte ske utan skriftligt samtycke. Ingen ska olovligen få skaffa sig tillgång till genetisk information om någon annan.
Varje människa har vidare rätt att få vara ovetande om sina anlag, och då ska inte arbetsgivare eller försäkringsbolag ha fri tillgång till sådan kunskap.
Det mest bekymmersamma med lagförslaget är emellertid att regeringen inte tar till sig den helhetssyn på etik, människan och hennes rättigheter som finns i Europarådets konventioner, och som brukar benämnas naturrätten. För regeringen tycks inte denna människans "inneboende värdighet" gälla alls i livets början. Där är det i stället ett slags nyttoetik som gäller.
De föreslagna lagbestämmelserna om genetisk diagnostik på konstbefruktade embryon öppnar för än mer diagnostik och bortsortering av livsdugliga embryon.
Uppfattningen att alla människor har samma absoluta och okränkbara värde är djupt förankrad i vårt land och i stora delar av världen. Detta värde har vi i egenskap av att vara människa. Vi värderar inte efter ras, kön, ålder, status eller sexuell läggning.
Ökade möjligheter att tidigt diagnostisera sjukdomsanlag leder ofrånkomligen till etiska problem och får som konsekvens att vi värderar varandra olika. Om vi konsekvent aborterar foster med anlag för ett visst funktionshinder, hur betraktas då de som redan lever i samhället med just den sjukdom eller det funktionshinder, som nu är en abortindikation i fosterdiagnostiken?
Vid fosterdiagnostik resulterar diagnosen ofta i abort och vid genetisk diagnostik på konstbefruktade embryon möts diagnosen med ett bortsorterande. Detta sker i kontrast mot all annan verksamhet vid våra sjukhus.
Ett nytt vårdparadigm tycks inta delar av sjukvården, där "vård" kan komma att betyda eliminering av den sjuka individen. Då har vi fört in en allvarlig och kontraproduktiv praxis i sjukvården, som är ett tydligt avsteg från den människovärdesprincip de flesta av oss vill värna. Denna praxis utgör ett hot såväl mot människan i hennes tidigaste stadium som mot den svaga och sjuka vuxna människan.
Det är en praxis som av framträdande bioetiker kallats för mikroeugenik, det vill säga ett slags "rasförädling" på mikronivå. Med denna utsorterande inriktning blir den lovande och fascinerande gentekniska kunskapsrevolutionen ett hot mot människovärdet. Grundläggande värden får stå tillbaka.
Min senaste erfarenhet från den statliga utredningen Genetisk integritet, som ligger till grund för den debatterade propositionen, och det politiska arbetet med frågor om exempelvis embryonala stamceller, kloning och utsorterande fosterdiagnostik, är att regeringspartiet inte har någon etisk kompass. Även andra partier har tydliga problem med att redovisa en enhetlig etisk grundsyn och konsekvent tillämpa FN:s människosyn och rättighetsdeklaration.
Allt mer nyttoetik smyger sig in i utredningar, propositioner och lagtexter trots att vi genom de nämnda internationella deklarationerna och konventionerna står i ett naturrättsligt sammanhang, där alla medlemmar i den "mänskliga familjen" har samma människovärde. Men värdet måste också nivåbestämmas. Det kan ju vara högt som lågt. Enligt FN har människan ett inneboende värde, som är okränkbart och som ger oss och motiverar mänskliga fri- och rättigheter.
När Sverige nu steg för steg ratificerar "Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin" (Oviedokonventionen) får den socialdemokratiska regeringen problem. I arbetet med att ta fram konventionen har regeringen ställt sig bakom dessa naturrättsliga principer, men när det kommer till svensk lagstiftning är det annat som styr.
Den nämnda konventionen definierar nu inte begreppet ’människa’ (human being) närmare, men i en förklarande kommentar, Explanatory Report, av Europarådet sägs det som tidigare varit självklart även i Sverige "enligt allmänt vedertagna principer" att "människans värdighet och identitet måste visas respekt redan från den tidpunkt när livet börjar." Konventionen utgår således ifrån en människosyn där människan inte har något förmänskligt stadium utan hennes mänsklighet och människovärde följer hela hennes existens.
Mot bakgrund av argumenteringen ovan borde " Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin" ratificeras i sin helhet. Med regeringens förslag är inte längre själva handlingen eller handlingarnas karaktär avgörande för att bedöma rätt och fel. Att skapa, forska på och selektera bort mänskligt liv – inte sjukdomsanlag - rättfärdigas och ansvaret läggs över på de enskilda föräldrarna. I vilka andra lagstiftningssammanhang får ändamålen helga medlen på detta sätt?

Ingen halvmesyr med förmögenhetsskatten!

2006-01-09T22:48:00.000+01:00

Den borgerliga alliansen planerar att gradvis minska förmögenhetsskatten. Men det duger inte med att avskaffa den gradvis under mandatperioden. Vid ett maktskifte i höst måste en så pass skadlig, godtycklig och orättfärdig skatt bort i ett slag. Någon annat skadar alliansens trovärdighet! Lördagen den 7 januarei hade jag en debattartikel i Göteborgsposten på detta tema. Håll till godo!

Skolavslutning i kyrkan och den farliga individualismen

2005-12-30T21:12:00.000+01:00

När jag läste folkpartisten Elisabeth Mattssons artikel på GP-debatt den 21 december skrämdes jag av hur ytlig hennes syn på människan och livets villkor tycktes vara. Hennes ovilja mot skolavslutningar i kyrkan kombinerad med hennes långtgående individualism är i sin förlängning farlig. Jag ska förklara vad jag menar. Låt oss bara för en liten stund tänka oss att vårt land drabbas av en stor katastrof. Låt oss tänka oss att den drabbar många och berör hela vårt land. Hur tänker sig Elisabeth Mattsson och likasinnade då att detta kollektiva trauma ska hanteras? Genom individuella studiebesök i Svenska kyrkan, i frikyrkor och i landets moskéer? Hon synes mig inte ha någon beredskap för någon lokal eller större katastrof och hon vill dessvärre även beröva Sveriges skolor, lärare, anställda, elever och föräldrar det lilla gemensamma metafysiska luft- och manöverutrymme, som fortfarande finns kvar, att på något sätt gemensamt hantera små och större trauman och katastrofer. Jag är - för att använda en viss underdrift- inte säker på att hon hade velat publicera sin artikel eller ens hade kommit på tanken att skriva den för ungefär ett år sedan och klagat på alla gudstjänster som hölls med anledning av den fruktansvärda Tsunamin. Så, det räcker alltså med ett år för att det här slaget av märkliga livsfrånvända artiklar ska se dagens ljus igen. Kanske har Mattsson inte heller varit med om eller ens hört talas om något plötsligt dödsfall av en lärare eller en elev och de något djupare kollektiva behov som då uppstår, än av studiebesök. Sedan blandar Mattsson i artikeln ihop fundamentalism och integritet, tro och politik, demokrati och liberalism, religiösa riter och skolavslutningar i kyrkan, kristen kultur och respekt för andra kulturyttringar. Ska rektorer och politiker recensera prästernas teologiska årikter? Jag saknar ord för vad en sådan "värdelös" - i ordets egentliga betydelse - liberalism kan betyda för en kulturs själsliga nivellering och utarmning. Besök i kyrkan i mer än studiesyfte för t. ex. en skolavslutning är en del av vårt kulturarv, men skapar också en bekantskap och därmed en öppning för framtiden och beredskap för kommande händelser. En kyrka är oavsett besökarens egen bekännelse en gemensam mötesplats vid framtida kollektiva händelser, trauman och katatstrofer men som bekant också lyckligare tilldragelser. Kyrkan har visat sig ha en omistlig roll i tider av kriser och i tider av glädje med självklar respekt för vars och ens egna övertygelser. Det har naturligtvis även andra religiösa institutioner, men det är inget argument för att hindra barnen att komma till kyrkan på skolavslutningar. Låt oss inte göra Sveriges folk andligt utarmat och redan glömma kyrkornas betydelse ett år efter Tsunamin.

Skolavslutning i kyrkan?

2005-12-14T22:10:00.000+01:00

I GP kunde man på luciadagen läsa att vissa skolor i Västsverige ställer in julens skolavslutning i kyrkan Orsaken sägs vara den lokale prästens inställning till äktenskapet. Man tar sig för pannan! Skolor drivs med våra gemensamma skattemedel, men vem har någonsin gett rektorer uppdraget att recensera prästernas inställning i teologiska frågor? Om Svenska kyrkan inte vill likställa partnerskap med äktenskap, ska rektorer ha synpunkter på detta också? Om kyrkan är emot månggifte, är det månne också en fråga för skolrektorerna? Om en präst anser att äktenskapsbrott är synd, är det då en fråga för rektor Carlsson i Rävlanda att väga in i frågan om var skolan ska ha sin julavslutning? Är det frågor för kommunpolitiker? Riksdagspolitiker? Säg då detta klart att tjänstemän och politiker ska klampa in på teologins domäner, men kom inte dragandes med skolans värdegrund i detta sammanhang.
När vissa skolor nu berövar elever, föräldrar och skolpersonal en stämningsfull skolavslutning i kyrkan, tycks det mig ske utifrån en direkt vilseledande argumentation. Motivet sägs vara att kyrkans och kristenhetens traditionella uppfattning om äktenskapet skulle vara mot skolans värdegrund och alla människors lika värde. Inget kan vara mer fel. Uppfattningen om alla människor absoluta och okränkbara värde har inspirerats av den judiska, kristna och muslimska uppfattningen om att alla människor är skapade till Guds avbild. I FN slås det fast att människan har en inre värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter. Europarådet, EU och svensk lagstiftning har tagit efter. Ingen har dock någonsin kunnat visa att mänskliga fri- och rättigheter och skolans värdegrund påbjuder att Svenska kyrkan och dess enskilda präster - och för den delen andra samfund - måste acceptera varken särskild välsignelseakt eller vigsel för andra samlevnadsformer än det traditionella äktenskapet.
Att lucia och julfirande har med kristendom att göra kan knappast vara någon nyhet. Att Skolverket slår fast att luciafirande och skolavslutningar i kyrkan är tillåtna, men att de ska utformas så att varje elev ska kunna delta är heller inte något kontroversiellt. Resten bör den enskilda skolan inklusive elever, föräldrar och anställda avgöra själva. Att en del offentligt anställda rektorer nu tar sig för att efter egen teologisk och politisk preferens ta ställning till teologiska frågor är inte så lite oroande. Det är en osedvanligt grov sammanblandning av praktisk politik och teologi! En rektors personliga teologiska uppfattning ska inte avgöra skolelevernas julavslutning. Rektorn bör förbli vid sin läst. Det är inte skolans uppgift att beröva eleverna sitt kulturarv.

Sverige och tsunamin

2005-12-06T21:12:00.000+01:00

När jag på morgonen torsdagen den 1 december hörde hovrättspresidenten för Svea Hovrätt Johan Hirschfeldt redovisa katastrofkommissionens slutsatser slogs jag av att granskningen och ansvarsfrågan nu kommit ikapp regeringen. Efter några dagars betänketid och läsning av utredningen – vilket betyder att jag noga har läst utredningens sammanfattning och orienterat mig i hela utredningen – förvånas jag över att en del personer fortfarande finns kvar i regeringsarbetet.
Utredningen är mycket klar. Den slår inledningsvis fast att ”den grundläggande bristen i statsförvaltningen var att Regeringskansliet saknade en organisation för att hantera allvarliga kriser.” (sid. 11) Utredningsförslag om en sådan fanns och hade tillbakavisats av regeringen. Ansvaret för detta vilar på statsministern. Kommissionen konstaterar således att statsminister Göran Persson ”har det övergripande ansvaret för Regeringskansliets tillkortakommanden i hanteringen av tsunamins konsekvenser. Kommissionen drar slutsatsen att erfarenheterna ”från tsunamin har på ett kraftfullt sätt kullkastat föreställningen att det går att lösa uppgiften utan en formell organisation för krisledning under regeringen.” (sid. 14)

Tre oppositionspartier kd, m och fp har tidigare föreslagit att en sådan krisenhet inrättas i Regeringskansliet med anledning av ett utredningsförslag från centerpartisten Åke Pettersson. När socialdemokratiska ledarskribenter och krönikörer likt Torbjörn Gustavsson i Östgöta-corren skriver att även de borgerliga hade agerat lika taffligt. ”Borgarpartierna låtsas att med dem vid makten hade hanteringen av flodvågskatastrofen sett annorlunda ut. Kanske hade tsunamin inte ens inträffat om Reinfeldt varit statsminister”, raljerar Gustavsson, då speglas en märklig människosyn. Vad är det för kontextbundnda beteenden de förutsätter? Ett marxistiskt systemtänkande dyker plötsligt upp igen. Spelar inte enskilda personer någon roll? Betyder det inget att Göran Persson avvisade utredningsförslaget? Finns det inget personligt ansvar för någonting? Har inte ens en krönikör som Torbjörn Gustavsson något ansvar för vad han skriver? Eller kunde de ha varit vilken borgerlig krönikör som helst?

Kommissionen lyfter fram regeringsformens ord om att ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”. (sid. 22) Med detta som utgångspunkt anför kommissionen internationaliseringens utmaningar. Det faktum att en halv miljon svenskar bor och verkar i andra länder samt att 200 000 svenskar varje månad reser utomlands ställer statens åtaganden inför ”en delvis ny innebörd”. Den offentliga förvaltningens uppgift och ansvar kan därför inte knytas snävt till Sveriges territorium. En anpassning av staten till nya förutsättningar måste till. Detta är också vad medborgarna förväntar sig. En statlig förvaltnings förmåga att leva upp till detta ansvar och möta kriser kan heller inte vara beroende av att katastrofer inte inträffar under helger och ledigheter. Därav förslaget om en ny krisenhet, som ”måste undanröja dessa svagheter”. (sid. 23)

När det gäller de olika departementens jourberedskap var den otillräcklig. Kommissionens kritik är noggrann och svidande. Kabinettssekreteraren Hans Dahlgren på UD ansåg att det inte var hans roll att gå in i en operativ ledning. Kommissionen skriver lika glasklart som kallt att ledningen av en större operation till följd av en naturkatastrof inte med normalt språkbruk kan kallas för en ”administrativ” uppgift. (sid. 19) Det var således kabinettsekreterarens ansvar att ta ledningen. Chefer på lägre nivå stannade hemma på semester för länge. Samtal mellan chefer, till departementschefer och till andra länders myndigheter uteblev. Statssekreteraren Lars Danielsson och kabinettssekreteraren Hans Dahlgren är dessutom pinsamt oeniga om Lars verkligen ringde Hans på annandagsmorgonen. Mitt intryck är f. ö. att Lars är den mer trovärdige av de två. Att kabinettssekreteraren fortfarande är kvar förvånar mig mycket. Freivalds vågade uppenbarligen ingen ringa och hennes ansvar vilar tungt för hur UD fungerade eller inte fungerade. Hon är i sin roll som utrikesminister till skada för Sverige och hon borde ta med sig Dahlgren från UD. Före jul bör riksdagen väcka misstroendeförklaring mot utrikesministern. Frågan om Statsministern och förtroendet för honom bör avvakta granskningen av Riksdagens konstitutionsutskott.

Kommissionen har gjort ett helgjutet arbete. De har visat sitt mod att tydliggöra ansvarsfrågorna. Alla de svenskar som drabbades av den fruktansvärda naturkatastrofen och som kände sig svikna av de svenska myndigheterna har fått ett slags upprättelse.

Fiskal utilitarism

2005-11-23T21:43:00.000+01:00

Under dagens ekonomisk-politiska debatt i Riksdagens kammare myntade jag (?) begreppet "fiskal utilitarism". Vet inte om det har använts förut. Jag bifogar mitt tal, för den som vill veta vad jag avser med detta.

Herr Talman!

Visst, det är för sent att för 2006 ta några nya grepp om de svenska skatterna – men det ges å andra sidan alldeles för få möjligheter att ägna sig åt det svenska skattesystemet på ett mer principiellt plan. Jag skulle inte hävda att kristdemokraternas egen skattepolitik i alla delar uppfyller och tillfredsställer de principer som jag i mitt anförande nu vill föra fram. Men vi har en klar ambition och vi vill vara självkritiska och ha en strävan att kunna stå för ett skattesystem i Sverige som är etiskt och skatterättsligt legitimt.

Jag har suttit i skatteutskottet sedan 2002 och därför arbetat en hel del med svenska skatter och de myndigheter som utskottet har beredningsansvaret för. Låt mig nu summera. Jag har inom politiken också arbetat med moralfilosofi och etik och en del av de intressanta och livsavgörande frågeställningar som dessa begrepp innefattar.

Debattörer som jag flera gånger fått möta inom medicinsk etik tillhör den utilitaristiska skolan. En utilitarist, ser till konsekvenserna och inte till handlingarna, som leder till konsekvenserna. Utilitaristen vill maximera nyttan, för så många som möjligt. Den etiska tradition jag ansluter mig till ser till handlingarnas karaktär och hävdar att varje människa är ett mål i sig. En kränkning av en enskild person är moraliskt felaktig oavsett hur mycket nytta det kan tänkas ge andra människor.

Det kan tyckas underligt att tala om utilitarismen i en debatt i riksdagen om skatter – men det finns ett syfte med det. Socialdemokraterna, som regerat Sverige nästan obrutet i 70 års tid, tycks nämligen ha en syn på skatter som inte skiljer sig från utilitaristens syn på etik. Det främsta målet är att få in skattemedel. Hur detta går till är inte lika viktigt. Målet är viktigare än medlen.

Människorna som betalar skatt betraktas som ett kollektiv, en massa som man blir solidarisk med först efter att skatterna samlats in och bidrag ska betalas ut. Det finns solidaritet i socialdemokratin, men den ser bara till målet. Vägen dit är inte lika viktig. Detta tvingar långt fler in i bidragsberoende än vad som är nödvändigt.

Hushållsekonomierna för låginkomsttagare skulle inte riktigt gå ihop om inte bostadsbidrag eller barnbidrag fanns. Men det som är verkligt stötande är att låginkomsttagarna betalar in sina egna bidrag i form av skatter. Inte sällan flera gånger om.

Detta strider förstås mot de allra innersta av Kristdemokraternas värderingar. För det första strider de höga inkomstskatterna mot vår syn på människovärdet. Varje människa har grundläggande rättighet att förverkliga sina egna idéer och livsprojekt. När så stora delar av hennes inkomster tas ifrån henne hindras dessa fri- och rättigheter på ett avgörande sätt. Medborgarens val blir inte fritt.

För det andra strider dessa höga inkomstskatter för framförallt låginkomsttagare och bidragssystemen mot principen om subsidiaritet. Enligt subsidiaritetsprincipen ska så många beslut som möjligt fattas på lägsta tänkbara nivå som är effektiv. Om beslut ska flyttas upp måste det finnas mycket starka skäl för det. När Pär Nuder tar så stora delar av inkomsttagarnas inkomster och ger tillbaka delar av dem i form av bidrag enligt principer som han och hans regeringskollegor noga utformat avvisar han och hans parti indirekt subsidiaritetsprincipen. Denna princip kräver ekonomiskt självstyre

Hur motiverar då finansministern sitt agerande? Hur motiverar skatteutskottets ordförande sitt? Jo, det är här utilitarismen kommer in. Jag vill kalla det för fiskal utilitarism. Pär Nuder ser först och främst till statsfinanserna men medlen är inte lika viktiga. Statsfinanserna måste säkras till varje pris och folk ska bete sig som socialdemokraterna vill för att kunna få bidrag – då maximeras statsnyttan. Till på köpet lyckas de skapa ett intryck hos stora grupper att det är andras skatter som betalar bidragen och välfärden för just dem. Ja har sett det vad gäller arvsskatten, förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, inkomstskatterna, pomperipossa effekter inom företagsbeskattningen etc.

Vi Kristdemokrater vänder oss alltså mot utilitarismen inom ekonomin och skatteområdet. Ingen ska behöva betala skatt på sin arbetsinkomst, sitt boende eller sitt företagande som berövar dem grundläggande fri- och rättigheter. De höga inkomstskatterna, fastighetsskatten, fåmansbolagsreglerna och den godtyckliga förmögenhetsskatten är några av de tydligaste exemplen på skatter som motiveras av den fiskala utilitarismen. Etiken och hävdvunna skatterättsliga principer som socialdemokraterna numera övergett är ju till för att förhindra fiskala övergrepp. De är likviditetsprincipen, skatteförmågeprincipen, neutralitetsprincipen och minsta offerprincipen för att nämna några.

Kristdemokraterna är ett parti som vill säkerställa att staten och kommunerna har resurser för att uppfylla de åtaganden som vi tillsammans anser utgör det gemensamma bästa. Detta är viktigt. Men vi tror att en ansvarsfull offentlig sektor måste kombineras med en etiskt legitim skattepolitik. Socialdemokraterna har blivit ett parti som endast har målet för ögonen, och detta till priset för hur medlen drabbar enskilda, barnfamiljer, äldre och företagare, som får sin tillvaro förstörd av hur skatterna tas in till statskassan.

Med en annan regering skulle vi få till stånd en annan utveckling i Sverige. Kanske skulle också socialdemokratiska arbetarpartiet kunna vinna insikten om att skattepolitiken också kräver en bättre etik om man under opposition fick analysera de skatter man nu låter svenska folket dras med.

Bodström och könsneutral äktenskapsbalk

2005-11-22T22:14:00.000+01:00

Den 10 november presenterade justitieminister Thomas Bodström, tillsammans med företrädare för v och mp, på GP-debatt ytterligare steg mot en könsneutral äktenskapslag. (Följande inlägg är mitt svar i GP den 21 november.) För det första påstod de att den tillsatta utredningen är till för att ”utreda hur en sådan lagstiftning ska utformas.” Men så lät det minsann inte den 27 januari i år när regeringen fattade beslutet om utredning. I regeringens direktiv står det att ”Utredaren skall ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Utredaren skall göra en grundlig analys av frågan och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta.” Nu undergräver Bodström sin egen utredare. Justitieministern visar att saklig analys och argumentering egentligen inte spelar någon roll för honom. Vad är utredare, referensgrupper, remissomgång till för? För Bodström tycks det bara vara ett politiskt spel! Ministern visar en maktens arrogans, som förskräcker

Dessutom visar Bodström att han inte är någon vän av samvetsfrihet. Enligt planerna ska en borgerlig vigselförrättare inte kunna neka till att vara partnerskapsförrättare och i förlängningen en präst inte kunna neka till att viga homosexuella par. Strömlinjeformning i viktiga etiska frågor är maktens lösning.

Grunden för deras förslag sägs vara att ”alla människor har lika värde” och att ”alla människor ska därför ha lika rättigheter”. Men Bodström tycks inte begripa vad han själv skriver. Alla människor har samma unika och okränkbara värde, absolut. Men detta leder inte till att det är en mänsklig rättighet att kalla alla olika samlevnadsformer för ”äktenskap”. Det finns andra gränser i nuvarande äktenskapslagstiftning, som också är fullt försvarbara. Ingen får gifta sig med mer än en person. Ingen vuxen får gifta sig med ett barn. Två människor har inte rätt att ingå äktenskap, om de är nära blodsförvanter. Dessa gränser är objektivt försvarbara. Den heterosexuella tvåsamheten är unik. Det motiverar en egen beteckning och ett eget lagrum. Det är inte diskriminering att olika samlevnadsförhållanden i lag regleras olika. De är ju inte samma slags förhållanden. Det är för övrigt politiskt fullt legitimt att vilja stärka incitamenten till traditionella familjebildningar, om man tror att det är viktigt för barnens bästa och för ett gott samhälle. Berättigade krav på trygghet i andra former av samlevnad bör lösas på juridisk väg utan att manipulera äktenskapet.

Nuder har fel om fastighetsskatten

2005-11-14T14:52:00.000+01:00

Nuder ger felaktig info om fastighetsskatteregler. Finansministern har gett ett i sak felaktigt svar på en fråga om han anser att reglerna bör ändras när det gäller att gamla stugor och hus rivs av skatteskäl, när man ska bygga om eller till. Till svar har jag egendomligt nog fått veta att nuvarande regler är välmotiverade eftersom: "Om ett äldre småhus byggs om eller byggs till innebär reglerna att huset återigen kan komma att betraktas som nybyggt eller nästan nybyggt och därigenom komma att omfattas av reglerna om hel och halv fastighetsskattebefrielse."
Finansministern visar med detta svar att han är oinformerad om de lagar och den rättstillämpning han har ansvar för. Idag har jag lämnat in en interpellation till finansminister Pär Nuder i ärendet.

- För tre veckor sedan skrev jag en fråga till Pär Nuder om en familj i Näsby park som råkat illa ut på grund av att man missförstått fastighetsskatten. Nu vet vi att även Pär Nuder har missförstått. Familjen byggde för några år sedan ett större hus på en tomt. Tidigare hade en
stuga på 60 kvm legat där. Familjen valde att behålla stommen i stugan och bygga till så att huset blev totalt 330 kvm. Vad man inte räknade med var att - i och med att inte hela den gamla stugan revs utan renoverades för dyra pengar - så blev man av med fastighetsskattebefrielsen de första fem åren, vilket alla nybyggda villor normalt får. Skattesmällen jämfört med total rivning av den gamla stugan blev inte mindre än 330 000 kronor!

- Min fråga tog sin utgångspunkt i att något måste vara fel när lagstiftningen gör att gamla hus rivs av skatteskäl. Finansministern svarade att reglerna är välmotiverade, men förutsatte då att om- och tillbyggda hus kan få ta del av fastighetsskattebefrielsen. Det svar jag fick var förvirrat och felaktigt. Nuder hävdar att man visst kan få ta del av fastighetsskattebefrielse vid om- och tillbyggnad. Men svaret är felaktigt, vilket bekräftats av experter.

- Det bestående intrycket är att Pär Nuder och hans tjänstemän inte behärskar rättsläget. Det är allvarligt i sig. Men det är också illa att Pär Nuder i sin roll som minister förmedlar felaktig information, eftersom det i värsta fall kan få fler att misstolka lagen på samma vis som Pär Nuder, för att sedan åka på skattesmällar likt familjen i Näsby park.

Pär Nuders svar bifogas i sin helhet. Svar på fråga 2005/06:206 av Per Landgren (kd) Fastighetsskatt och värdeår

Per Landgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ur
nationalekonomisk och miljömässig synvinkel ändra nuvarande lagstiftning för småhus respektive hyreshus om befrielse och halvering av den statliga fastighetsskatten.

Bakgrunden till Per Landgrens fråga är följande. För småhus gäller att
sedan huset uppförts utgår ingen fastighetsskatt de första fem åren och
endast halv fastighetsskatt under de därpå följande fem åren. Om ett
äldre småhus byggs om eller byggs till innebär reglerna att huset återigen kan komma att betraktas som nybyggt eller nästan nybyggt och därigenom komma att omfattas av reglerna om hel och halv fastighetsskattebefrielse. Reglerna om detta är kopplade till husets värdeår varmed avses dess nybyggnadsår om inte ombyggnad eller tillbyggnad skett. I så fall skall värdeåret jämkas. Värdeåret ger uttryck för byggnadens återstående ekonomiska livslängd.

Precis som Per Landgren påpekar innebär gällande rätt att den som river
ett småhus och bygger ett nytt kan komma i ett annat läge än den som
bygger till eller bygger om ett befintligt småhus. Enligt min uppfattning
är denna skillnad välmotiverad. Ett nybyggt småhus kan antas ha en längre återstående ekonomisk livslängd än ett äldre om- eller tillbyggt småhus. Jag är inte beredd att nu föreslå några ändringar av regelverket kring fastighetstaxering och fastighetsskatt. Det är emellertid viktigt att informationen om dessa regler är tydlig.

Stockholm den 26 oktober 2005
Pär Nuder

Orättvisor med fastighetsskatten

2005-10-30T14:53:00.000+01:00

Det är inte nog med alla nya taxeringsvärden och kraftiga fastighetsskattehöjningar i och med dem. Fastighetsbeskattningen innehåller andra slags orättvisor också.

Under de första fem åren utgår ingen fastighetsskatt för nybyggda småhus och hyreshus. För de därpå följande fem åren utgår halv fastighetsskatt. Vid om- eller tillbyggnation av hyreshus kan dock tioårig skattelindring erhållas för befintliga hyreshus, när kostnaden överstiger 70 procent av nybyggnads-kostnaden. Detta innebär att redan existerande hyreshus, efter renovering till nyskick, kan betraktas som nybyggda. Motsvarande regel saknas för småhus. Behåller man vid en renovering mer än grunden av småhuset, får man betala full fastighetsskatt oavsett vilka kostnader som har lagts ned.

I ett uppmärksammat fall i Dagens Nyheter kunde man på söndagen den 16 oktober läsa om hur en familj byggt ett hus i Näsbypark i Stockholm. Familjen valde att behålla stommen av en mindre stuga från 1930-talet (60 m2), som anslöts till ett nytt på hus 270 m2. De räknade med att vara befriade från fastighetsskatt under fem år och ha halv fastighetsskatt under följande fem år, men efter besked från Skatteverket visade sig familjens kostnad för fastighetsskatten under de tio åren bli 345 000 kronor dyrare än beräknat.

Familjen hade inte tagit till sig de snåriga reglerna för befrielse från fastighetsskatt, som skiljer sig åt vid renovering av småhus respektive hyreshus. De fick full fastighetsskatt från första dagen istället för befrielse och ångrar nu att de inte rev hela sommarstugan. Hade det varit fråga om ett hyreshus, skulle familjens kalkyl ha varit korrekt, de hade fått befrielse från fastighetsskatten i fem år och halv befrielse i ytterligare fem år.

Nu ställde jag en frågan i fredags för en vecka sedan om vilka åtgärder finansministern avser vidta för att ur nationalekonomisk och miljömässig synvinkel ändra nuvarande lagstiftning för småhus respektive hyreshus om befrielse och halvering av den statliga fastighetsskatten.

Svaret jag fick var mycket avslöjande. Finansministern känner inte till rättsläget, vilket betyder att han har tjänstemän som inte håller honom informerad. Och är man oinformerad ser man heller ingen anledning till att föreslå en lagändring. Enligt planerna ska det stå något om detta i morgondagens DN. Min förhoppning är att DN slår på stort. Jag återkommer.

DN, Tännsjö och dödshjälp

2005-10-09T17:07:00.000+02:00

Den 23 september skrev Torbjörn Tännsjö på Dagens Nyheters debattsida igen om dödshjälp Relativt ostört får han föra ut sina demoraliserande slutsatser utifrån sin politiska filosofi utilitarismen. Skickade in ett svar, men det publicerades inte. Har svårt att det journalistiskt rimliga och ansvarsfulla i att låta dylika inlägg få vara obesvarade. Väljer därför att lägga ut det här.

Det av DN refuserade svaret:

Det kan vara frestande att bara betrakta Torbjörn Tännsjö som en något udda och medvetet provokativ filosof. Att han vill ha uppmärksamhet och därför intar ett antal extrema ståndpunkter. Men, det vore ett stort misstag. Tännsjö vill långt mer än så. Han är ett slags heltidsanställd akademisk politiker, som vid sidan av partipolitik nyttjar sin skattefinansierade plattform för etisk och politisk opinionsbildning. Hans åsikter spretar inte. Han har en genomtänkt politisk filosofi. Det är en moralfilosofi, som täcker både etik och politik: utilitarismen, nyttofilosofin.

Torbjörn Tännsjö arbetar för ett paradigmskifte. Inte bara inom sjukvården utan i hela vårt samhälle. För honom handlar inte etik om att moraliskt bedöma människors handlingar och deras avsikter. För honom handlar etik om att kalkylera tänkbara konsekvenser. Men Tännsjö intar också en särskild utilitaristisk hållning, nämligen den hedonistiska. För honom är en handling moraliskt riktig och tvingande, om den sammantaget bidrar till att maximera njutning för alla kännande varelser. Lägg märke till att det i denna moralfilosofi inte finns någon särställning för människan bland alla levande varelser. För honom finns inget specifikt människovärde och inga handlingar eller avsikter, som är onda eller goda i sig. Ett mord, en terrorhandling, en våldtäkt, barnmisshandel etc. är inte moraliskt felaktiga handlingar i sig. Nej, hans moraliska bedömning koncentrerar sig på de sammantagna konsekvenserna. Tännsjö vill ersätta principen om det okränkbara människovärdet och våra grundlgasfästa mänskliga fri- och rättigheter med den hedonistiska utilitarismen.

Det borde alltså inte förvåna någon att Tännsjö vill införa dödshjälp i sjukvården. Om någon, likt Tännsjö, förnekar människovärdets okränkbarhet och samtidigt vill minimera lidande inom sjukvården, då är det fullt logiskt att verka för en lagstiftning, som innebär att lidande ska kunna lindras genom att läkare tar livet av den som lider. Den som lider elimineras och det sammanlagda välbefinnandet ökar. Dödshjälp förbättrar naturligtvis inte någon vård. Dödshjälp är inte ens att till slut ge upp för den övermäktiga sjukdomen. Dödshjälp är att döda.

En lagstiftning som tillåter ett institutionaliserat dödande vid våra sjukhus vore förödande för det ethos och för de värden, som bär upp sjukvården. Det vore dessutom förödande för tilliten till sjukvården och läkarkåren. Att tillåta dödande inom sjukvården vore att bryta upp den värdegrund verklig sjukvård vilar på. Varför skulle inte dödshjälp dessutom utvidgas till kroniskt sjuka, psykiskt sjuka, allvarligt handikappade och/eller fullt beslutskapabla men som helt enkelt bara ”känner sig färdiga med sina liv”? Och varför måste det enligt utilitarismen krävas samtycke? Om nu i en nyttokalkyl konsekvenserna skulle kunna bli att lidande minimeras och njutning maximeras även i fall där samtycke inte kan fås eller inte ens bedöms vara nödvändiga, då borde ju dödshjälp vara moraliskt tvingande även där? Vilket förtroende skulle sjukvården få om dödande ingår i ”vårdkonceptet”?

Nej, lidande måste mötas med bot och lindring, kärlek och omvårdnad. Sjukvården ska aktivt verka för att rädda liv, bota sjukdomar och lindra smärta. Det är att att stå upp för den etik och människosyn, som faktiskt gett upphov till den sjukvård vi nu har. Att verka för motsatsen vore att ge upp för anti-värden som död, sjukdom och lidande. Vad sjukvård och patienter behöver idag är injektioner av motivation, kärlek och omtanke. Inte injektioner som dödar.

Regeringen devalverar civilingenjörsutbildningen!

2005-09-26T15:38:00.000+02:00

Med regeringens propositionen "Ny värld - ny högskola" devalveras Sveriges civilingenjörsutbildning. Det säger Kristdemokraternas riksdagsledamot från Göteborg, Per Landgren i en kommentar till sin motion om civilingenjörsutbildningen som han idag lämnar in till Riksdagen.

- Målet med lagförslaget är att stärka Sveriges position som ledande kunskapsnation. Men förslagen är en ren devalvering internationellt sett för de avancerade tekniska yrkesutbildningarna civilingenjör och arkitekt.

Med nuvarande förslag på 4.5 år blir utbildningarna kortare och otydligare än motsvarande utbildningar i övriga Europa, säger Per Landgren i en kommentar till sin motion.

- Inom ramen för Bolognaprocessen sker en omformning av utbildningssystemen i Europa. I enlighet med den föreslår därför regeringen att Sverige får en ny masterexamen som kan ges efter 3+2 års högskolestudier. Men detta ska av okänd anledning inte gälla civilingenjörs- och arkitektutbildningarna. Här ska man behålla nuvarande konstruktion.

- Vi måste bibehålla det starka svenska varumärken som arkitekt och civilingenjör och samtidigt värna deras internationella gångbarhet. Därför måste de svenska utbildningarna förlängas från 4,5 till fem år. Det är en självklar konsekvens av Bolognaprocessen.

- Regeringens enda argument för att Sverige skall ha Europas kortaste civilingenjörs- och arkitektutbildningar är att en "förlängning av utbildningarna har resursmässiga konsekvenser och fördröjer studenternas inträde på arbetsmarknaden". Detta är ett kortsiktigt och ansvarslöst sätt att hantera svensk framtid! Vi måste värna våra tekniska yrkesexamina. Nu kommer den svenska civilingenjörsexamen att devavlveras och uppfattas som en "lillebror" till en svensk masterexamen, avslutar Landgren.

Statsbudgeten, mutor med lånade pengar!

2005-09-20T18:14:00.000+02:00

Läget har under hela året varit mycket bekymmersamt för regeringen. Opinionssiffrorna har varit låga. Flera skandaler om alltifrån ”köttberg” och ringholmska telefonintervjuer till en yrvaken och klumpig hantering av Tsunamikatastrofen har tärt på regeringens trovärdighet och väckt allmän förargelse. Maktkoncentrationen kring statsministerns och hans egensinniga och buffliga maktutövning har också fått många även inom de egna leden att tröttna. Göran Johansson är ett av många exempel. Han fick inte ens framföra sina väl underbyggda argument för att bevara Amf4 på Kärringberget.

Den svenska välfärden har dessutom kontinuerligt försvagats under den senaste tioårsperioden. Sverige har halkat efter i ekonomisk utveckling relativt andra jämförbara länder. Hade vi bara haft samma tillväxt som Finland från 1994 skulle vår BNP varit 160 miljarder kronor större och skatteintäkterna över 75 miljarder mer. Den totala arbetslösheten beräknas gå från 5,9 % till 4,8 % under nästa år, men samtidigt ökar de arbetsmarknadspolitiska programmen från 2,7 % till 3,6 %, vilket ger en total arbetslöshet under 2006 på 8,4 %. Till detta bör dock räknas även de sjukskrivna, de förtidspensionerade och de latent arbetssökande, som gömts undan inom även den högre utbildningen. Då får vi den rätta siffran med alla i arbetsför ålder, som står utanför arbetsmarknaden, cirka 1.5 miljoner människor. Det är Perssons resultat så här långt. Under de senaste tio åren med socialdemokratiskt styre har antalet vårdplatser inom sjukvården minskat med 40 %, vilket är långt mer än vad den medicinska utvecklingen motiverar. Sveriges 2,4 vårdplatser per tusen invånare skulle kunna jämföras med Luxemburg, som har 6,7 vårdplatser per tusen invånare. Den svenska skolan är enligt OECD bland de stökigaste i världen. Andelen behöriga elever till gymnasieskolan minskar. Barngrupperna ökar på dagis och familjedaghemmen är på väg att utrotas i de vänsterstyrda kommunerna. Antalet företagare har under samma period minskat med 20 000. Vi vet om de här problemen, men regeringen gör allt för att skyla över.

Samtidigt finns det ett år före valet en mer enad opposition än någonsin. Genom Allians för Sverige finns ett samlat och väl fungerande regeringsalternativ med en nyligen utmejslad ekonomisk plattform.

Vad gör då regeringen inför dessa utmaningar? Ja, när finansminister Per Nuder presenterade statsbudgeten för 2006 i riksdagen blåste han upp läget för den svenska ekonomin. Borta var socialdemokratins misslyckande under de senaste 10 åren att få bukt med arbetslösheten och borta var globaliseringens allvarliga och ofrånkomliga utmaningar. Sveriges tillväxt förklarades vara högre än genomsnittet i EU. Inget nämndes om hur ojämnt det är i EU och hur svårt Frankrike, Tyskland och Italien har det med sina sjuka ekonomier, vilket naturligtvis sänker snittet. Nej, Sveriges BNP förklarades ha stigit, men inget nämndes om hur jobben flyttar utomlands och hur staten ska skapa goda förutsättningar för industriproduktion och därmed för välfärd i Sverige. Nu skulle det svenska folket mutas med budgetlöften. Snart sett alla områden skulle förbättras och pengarna flödade inför valåret. Alltifrån barnbidrag och flerbarnstillägg till ersättningen från föräldraförsäkringen skulle höjas. Kommunsektorn skulle få nästan 8 miljarder mer i bidrag än 2005. 13 000 praktikplatser och 3000 lärlingsplatser skulle skapas. 20 000 plusjobb skulle till för att höja kvaliteten i den offentliga sektorn. 17 500 nya högskoleplatser skulle skapas, och mycket mycket mer

Problemet är bara att den socialdemokratiska regeringen kommer att låna till sina reformer under valåret. Detta måste lysa med eldskrift över finansministerns huvud att han spenderar lånade pengar. Det svenska folket ska alltså mutas med lånade pengar, som kommande generationer får betala. Vad Nuder inte berättade för svenska folket är att statsskulden beräknas öka från år 2004 med över 100 miljarder. Från ca 1 210 miljarder till 1 310 miljarder år 2008. Noga räknat är det 103 miljarder i statsskuldsökning. Kostnaderna för statsskulden kommer då naturligtvis också att öka och ökningen beräknas från ca 35 miljarder årligen 2005 till ca 51 miljarder årligen 2008. Vad hade inte de pengarna kunnat användas till? Regeringen lånar till sina reformer inför valåret. Är det en ansvarsfull ekonomisk politik? Nuder låtsas tömma ur ett ymnighetshorn, men i själva verket öser han med lånade pengar från den internationella lånemarknaden och skuldsätter det svenska folket. Barnfamiljer får höjda barnbidrag, men samma barn ska också städa upp efter en oansvarig socialdemokratisk regering. När makten blir viktigare än den långsiktiga välfärden, då tillåter man sig att låna till välfärd. Då tillåter man sig att locka svenska folket med bidragshöjningar och offentliga arbetstillfällen med lånade medel. Måtte svenska folket inte låta sig mutas. Måtte svenska folket inse att regeringen försöker muta det med lånade pengar. Den som är satt i skuld är inte fri, var det visst någon som skrev.

Stamceller och medialogik

2005-08-04T11:24:00.000+02:00

Onsdagen den 27 juli meddelade Svenska Dagbladet som huvudnyhet ett medicinskt genombrott. Svenska forskare hade på Karolinska Institutet lyckats odla fram miljontals nya hjärnceller. Forskargruppen har lyckats med att ta ut stamceller från hjärnans väggar i hålrummen på en sjuk patient och därefter lyckats med att odla dem. De har sedan nyproducerat hjärnceller av de tre olika hjärnceller som finns. de aktiva neuronerna och de passiva stödcellerna, gliaceller. Denna framgång rapporterades i SvD, men i övriga media såg jag inte mycket.

Egentligen borde rubrikerna varit stora i de flesta tidningar; inte minst de tidningar som var engagerade i stamcellsdebatten under sommaren 2001 och framåt. Då gällde det de etiskt kontroversiella ebryonala stamcellerna, som inte kan erhållas med mindre än att man destruerar (dödar) människoliv i embryostadiet i syfte att komma åt just stamceller i den så kallade blastocysten. Då skrevs det i nog varenda liberal och socialdemokratisk dagstidning om hur nödvändigt det var att kunna forska på och destruera det tidiga människolivet, men när framgångar kommer på forskningsfronten om sk. adulta stamceller, stamceller som hämtas från patienten själv, då rapporteras det mycket lite. Och om det rapporterats är det ofta svår för läsaren att skilja ut vilken typ av forskning det egentligen handlar om. Vad är detta för logik? Är detta medialogik? Nej, för stora nyheter är det. Det handlar nog om mer eller mindre medvetet ideologiskt styrd medierapportering. Dåliga samveten kanske finns också. Tillsammans med partiledaren för kristdemokraterna Göran Hägglund hade jag en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om detta i söndags. Jag bifogar den här:

Trampa inte på människolivet
Stamcellsetiken Ingen civiliserat samhälle kan behandla liv hur som helst. Men regeringens etik tillåter nu att mänskligt liv ska produceras och konsumeras, skriver kd-ledaren Göran Hägglund och riksdagsledamoten Per Landgren, kd, som ändå hyllar ett "etiskt klockrent genombrott" i stamcellsforskningen.
Den svenska stamcellsdebatten dog den 2 februari 2005. Då fattade riksdagens majoritet ett etiskt kontroversiellt beslut om att mänskliga embryon får skapas och förstöras i forskning. Allvarligt tilltygad blev debatten redan sommaren 2001 när DN:s ledarsida under ledning av Hans Bergström under några korta semesterveckor formligen piskade fram besked från parti efter parti om den embryonala stamcellsforskningen, vilka också servilt serverades av flera partier.
Då användes framsteg inom den etiskt okontroversiella forskningen på stamceller från vuxna, så kallade adulta stamceller, som murbräcka för att få forska med människoembryon och embryonala stamceller.
Nu har återigen forskning med stamceller från patienterna själva lett till ett medicinskt genombrott. SvD rapporterar den 27 juli 2005 om ett svenskt forskarlag på KI som framgångsrikt lyckats isolera stamceller från hjärnan på vuxna och odla fram miljontals nya, som differentierats till samtliga hjärnceller, neuroner och stödceller med full funktion. Detta är mycket hoppingivande och etiskt klockrent.
Sverige var folkrättsligt förpliktat till Oviedokonventionen, Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, som utifrån människovärdesprincipen och uppfattningen om den inneboende värdigheten i alla människoliv, stadgar att det mänskliga embryot ska få adekvat skydd och att mänskliga embryon inte får produceras för forskningsändamål. Sveriges regering var med och tog fram konvention och skrev under den, men i samband med ratificeringen bytte regeringen fot. Numera ska mänskligt liv kunna produceras och konsumeras för forskningsändamål. Så var det med regeringens etik. Människolivet har blivit ett medel.
I andra länder, som USA, där det är förbjudet att använda statliga medel för detta slag av forskning, pågår en viktig etik- och forskningsdebatt, som inte satt några större spår i Sverige. I kongressen behandlas under sommaren lagförslag, som vill upphäva restriktionerna mot den embryonala stamcellsforskningen. Andra kongressledamöter och även presidenten vänder sig mot den tilltagande nyttoetiken, utilitarismen, inom den biomedicinska forskningen och vill skydda människolivet även i sina tidiga faser. De föreslår större satsningar på etiskt okontroversiella alternativ till den embryonala stamcellsforskningen.
Som ofta i konflikter finns det viktiga argument på båda sidor och viktiga värden att försvara. Inget civiliserat samhälle kan dock förhålla sig oengagerat inför lidande och sjukdom. Forskning och vetenskap har en oerhört viktig roll och kraftfulla satsningar måste till från staten och övriga samhället.Men inget civiliserat samhälle kan behandla mänskligt liv hur som helst. Mänskliga embryon kan inte betraktas som en naturtillgång, som nu ska exploateras för forskning. Lika lite kan ett civiliserat samhälle slå sig till ro med höga abortsiffror och planera för exploatering av de tilltänkta aborterade fostren för vaccinframställning och annat. Det gäller att förena en positiv inställning till vetenskap och
vetenskapens möjligheter med ett fasthållande av människovärdet.
Ingen kan med bibehållen värdighet för människan förespråka fri forskning på vad som helst när som helst hur som helst. Forskning ska främjas samtidigt som de etiska värdena och normerna respekteras. Enbart en kombination likt detta kan förhindra att den vetenskapliga forskningen återigen spårar ur.
I USA har det bioetiska rådet, The Presidents Council on Bioethics, ansvaret att som rådgivare till presidenten skärskåda den biomedicinska forskningens etiska problem. I detta råd där det sitter ledande filosofer, jurister, statsvetare och naturvetare med Chicagoprofessorn Leon Kass i spetsen går det inte att i debatten komma undan med förenklingar och känslobetonade argument. Där måste de bästa argumenten för alla relevanta ståndpunkter fram i ljuset, för att sedan prövas mot verkligheten och förnuftet samt mot en verklighetsförankrad etik och människovärdesprincipen.
I maj gav rådet ut ett så kallat Whitepaper, Alternative Sources of Pluripotent Stem Cells, och där föreslås fyra alternativ till embryodestruktion. Alla prövas de utifrån såväl etisk som vetenskaplig synvinkel samt om de är realistiska alternativ. Pluripotenta stamceller föreslås nu kunna fås 1. genom att extrahera celler från döda embryon, 2. genom ofarlig biopsi på levande embryon, 3. genom att hämta celler från artificiellt skapade icke-embryonala men embryolika cellsystem, och 4 genom dedifferentiering av kroppsceller, vilket vrider klockan tillbaka till ett pluripotent stadium, där olika vävnadstyper kan bildas.
Det som eftersöks är den funktionella kapaciteten och ambitionen är att uppnå denna utan att tidigt mänskligt liv förbrukas. Till detta kommer naturligtvis det lovande alternativet med adulta stamceller, som nu stått för den senaste framgången med nervceller i hjärnan, och med progenitor celler med mera, vilka tycks vara så plastiska i sin multipotens att de rent av kan visa sig vara pluripotenta. Viss forskning tyder på detta, men det behöver bekräftas.
De terapeutiska framsteg som redan har gjorts inom sjukvården har gjorts med etiskt okontroversiella adulta multipotenta stamceller, som hämtats från patienten själv och därefter odlats och injicerats eller transplanterats. Alltför ofta har dessa framsteg använts för att bana väg för embryodestruktion och embryonal stamcellsforskning.
Leon Kass och hans bioetiska råd har en nyckelroll i en hälsosam etisk debatt. Där finns en imponerande kompetens och en insikt om betydelsen av pluripotenta stamceller kombinerad med en vilja att på allvar respektera människovärdesprincipen. Rådet förenar en positiv inställning till vetenskapen, vetenskapliga framsteg för det gemensamma bästa med ett försvar av människovärdet, traditionell etik och respekt för den enskilda människolivet, även i början av dess utveckling. Därför uppmuntrar nu rådet regeringen att anslå medel till forskning för att ta fram alternativ till embryonala stamceller. Den pluripotenta funktionen är oerhört betydelsefull, men den ska inte nås genom
att offra mänskligt liv.
I den etiska debatten ligger Sverige långt efter. De senaste svenska forskningsframstegen på den adulta sidan med multipotenta stamceller visar att den etiskt okontroversiella stamcellsforskningen är långt ifrån uttömd. Där bör också de statliga medlen satsas.

Är fastighetsskatten en skatt på njutning?

2005-07-22T11:20:00.000+02:00

Den statliga fastighetsskatten är naturligtvis i realiteten en form av egendomsbeskattning, dvs. en skatt på innehav av fastighet. Men den statliga fastighetsskatten motiveras som något helt annat. Den motiveras som en del av kapitalinkomstbeskattningen, där husköp ses som vilken annan kapitalinvestering som helst. Och all vinst av kapital, ska enligt detta synsätt, beskattas lika. Visserligen tickar inte årligen reda pengar ut från en fastighet, utan intäkten sägs vara icke-monetär, och denna icke-monetära intäkt ska fångas upp till beskattning. I en debattartikel i GP idag fredagen den 22 juli skriver jag om detta. Bifogar den även i min blogg, för den som vill läsa mer här direkt.

Debatt 22/7 Per Landgren:

Fastighetsskatt njutning för vänsterpolitiker

Nästa år stiger taxeringsvärdena i Göteborg med 39 procent. Kungälv 34 procent, Kungsbacka 34 procent, Mölndal 40 procent, Härryda 31 procent, Partille 36 procent, Öckerö 27 procent och Lerum 38 procent. Värstingen är Ale med 41 procent! Inom tre år stiger fastighetsskatten med lika mycket. Denna kraftiga skattehöjning sker utan något beslut i Riksdagen. Hur kan detta få äga rum?
Nästa år genomförs en fastighetstaxering. Det som nyligen gav rubriker var resultatet av Skatteverkets provvärdering. Efter semestern kommer den verkliga prövningen! Då ska alla 2,3 miljoner småhusägares samveten examineras med Skatteverkets blankett för fastighetstaxering. Då kommer frågorna om närhet till strand, 0-75 meter eller 76-150 meter etc. Då frågas om bärande väggar och om fasadytan består av tegel, trä, plåt, puts eller plats. Då ska det kryssas i om var garaget finns, om "takbeläggningen är till mer än hälften utbytt 1990 eller senare", om det finns wc, bad, dusch eller bastu, om hur fint köket och hur bra spisen är. Det är som om fogden själv gick runt i våra hus.
Grannarnas försäljning avgör
Riksdagens vänstermajoritet och övriga borgerliga partier har bestämt att Skatteverket ska ta reda på varför folk är beredda att betala så mycket för husen. Hela Sverige delas in i 8520 värdeområden, där försäljning/köp är vägledande. I Göteborg går de nya taxeringsvärdena tillbaka på 5046 köp och nu ska vi i höst med blankettens hjälp finjustera det hela. I praktiken är det alltså grannarnas försäljning som avgör din fastighetsskatt och kanske större delen av din förmögenhetsskatt. Sanningsenligt ska den egna fastighetens marknadsvärde beskrivas. Det är som att klä upp sig inför en offentlig fiskal avklädning. Med ett tekniskt ord kallas det för ekonometri. Det som ska mätas och förklaras är varför köpare är beredda att betala så mycket, och då används det tekniska begreppet "hedonisk prisfunktion", vilket obarmhärtigt avslöjar vad regering och riksdagsmajoriteten egentligen vill beskatta, när det gäller småhus.
Det är den njutning man upplever, när man har sitt eget hus. Fastighetsskatten är en njutningsskatt på en av statsmakterna påhittad intäkt av inkomstslaget 'njutning'. Vilken potentiell skattebas för skattehungriga vänsterpolitiker!
Det hela är ett nationalekonomiskt kontraproduktivt förfarande som leder till att villaägare - med miljöpartiets goda minne - drar sig för att göra miljöinvesteringar i sitt hem för att minska till exempel el- eller värmekostnader men också från renoveringar som gör hemmet bättre och trevligare. Det är ett allvarligt konstruktionsfel när det förhåller sig så med en skatt.
Rötterna till det onda med den statliga fastighetsskatten är två:
l Husköp ses enbart som en kapitalinvestering. Det jämställs med insättning på bank eller placering i aktier. Vinsterna från sådana investeringar ska sedan ur skattesynpunkt behandlas lika, resonerar man. Beskattas vinst från aktier, bör också vinst på husköp beskattas. Problemet är bara att husköp för många är en livsinvestering för familjens skull. Och någon löpande årlig vinst i reda pengar från en vanlig villa finns inte! Därför talar fastighetsskattens fundamentalistiska förespråkare om en icke-monetär vinst eller en fiktiv intäkt. Man jämför nämligen med vad familjen skulle ha fått ut på marknaden om husets hyrts ut. Visserligen bor ägarna där själva och konsumerar den möjliga hyresintäkten, men den fiktiva vins-ten måste fångas upp till beskattning, hävdas det.
l Skattesatsen är kopplad till marknadsvärdet. När aktier stiger och ett företag går bra ges ägarna aktieutdelning. Denna beskattas som vinst av kapital. När aktierna faller och ett företag går dåligt ges ingen utdelning. I normalfallet beskattas fastigheter löpande oavsett. När marknadsvärdet stiger ökar fastighetsskatten. Skatten beräknas på taxeringsvärdet, som är 75 procent av det uppskattade marknadsvärdet. Om någon nu råkar bo i ett område där priserna stiger avslöjas konstruktionens brutalitet.
Hur kan en skatt ha blivit så brutal och verklighetsfrämmande? Begriper inte vänstermajoriteten att det tillhör varje människas rättighet och frihet att få förverkliga sin skyldighet att sörja för sin familj genom eget boende? I Sveriges grundlag står det dessutom att det allmänna ska trygga rätten till bostad! Nuvarande system äventyrar den rätten! Trots begränsningsregel och dämpningsregel är skatten på det egna hemmet en rättskandal av stora mått. Människor har tvingats från hus och hem på grund av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
Genomarbetad plan
Den statliga fastighetsskatten bör tas bort helt. Kristdemokraterna har som enda riksdagsparti en väl genomarbetad plan för hur detta ska ske och för hur det ska kunna finansieras utan att annan offentlig välfärd ska behöva nedprioriteras. För det första anser vi att kommunerna ska få rätt att ta ut en avgift för alla småhusenheter i kommunen. Kommunen ska vara skyldig att redovisa att intäkterna från avgiften går till räddningstjänst, fysisk planering samt gatuunderhåll. På så vis skapas en rimlig koppling mellan å ena sidan vad bostadsägare får betala till det offentliga och å andra sidan vad man får tillbaka i form av tjänster som har med fastighetsägande att göra. Enligt våra beräkningar får inte avgiften överstiga 2 800 kronor per år och fastighet.
För det andra anser vi att det är rimligt att finansiera ett slopande av den statliga fastighetsskatten genom att faktiskt höja reavinstskatten när man väl säljer sitt hus från dagens 20 till 30 procent. Uppskovsregeln ska vara kvar. Skatt ska betalas när man faktiskt har pengarna i handen och inte löpande när man fortfarande bor i huset.
Vi hoppas få stöd från de andra partierna i Allians för Sverige för vår modell. Om vi får bestämma efter valet 2006 ska ingen längre behöva utsättas för en godtycklig beskattning, som fortfarande tvingar pensionärer och flerbarnsfamiljer från sina hem. Ingen ska ens behöva fylla i någon kränkande fastighetstaxeringsblankett! Om du har klinkers eller inte i badrummet är din ensak. Det har inte statsmakterna eller Skatteverket med att göra.

Nytt i stamcellsdebatten

2005-07-20T20:48:00.000+02:00

TV 24 tog idag i programmet Studio 24 upp stamcellsfrågan på nytt. Egentligen dog den svenska stamcellsdebatten den 2 februari 2005. Då fattade Riksdagens majoritet ett beslut om att tillåta att mänskliga embryon får skapas och förstöras för forskningsändamål. Argumenteringen upprepades från utredning till proposition och utskottsbetänkande och var ur etisk synvinkel undermålig rakt igenom. Argumenteringen i TV programmet var inte bättre. Gynekologiprofessor emerita Kerstin Hagenfeldt menade att vi hade lämnat frågan om embryots status bakom oss i vårt sekulära Sverige. Och de åsikter jag själv förde fram delades, enligt henne, bara av en liten grupp i Sverige. Mängden av förespråkare skulle således avgöra argumentets styrka. Eftersom jag intervjuades över telefon och inte i studion kunde jag inte falla in och säga att det inte var några argument hon levererade. Uppenbarligen är det hela en i alla fall något så när viktig fråga eftersom ett helt TV-program ägnades åt det. Vidare pågår en omfattande diskussion i många andra länder inklusive USA. Hagenfeldt visade sig även vara emot en fri kommersiell hantering av mänskliga ägg, men embryon ska enbart visas ”respekt”. Slutsats: hantera äggen varsamt och embryon med respekt, men forska på dem och destruera dem, bara ändamålet är bra.

I andra länder, som USA, där det är förbjudet att använda statliga medel för detta slag av forskning pågår en intressant debatt, som inte satt några större spår i Sverige. TV 24 programmet tog sin utgångspunkt i den färgstarke forskaren Dr. Yury Verlinsky, som invandrat till USA från Georgien och nu har en privat IVF-klinik i Chicago. Verlinsky är en respekterad forskare inom området In vitro fertilisering och pre-implantatorisk genetisk diagnostik. Nu har han även lanserat en ny teknik, som innebär att man omprogrammerar eller vrider tillbaka klockan på vanliga kroppsceller och låter dessa fusionera med en embryonal stamcell, som blivit urkärnad. Resultatet är en cell, som har samma genetiska sammansättning som den tidigare kroppscellen, men med samma stamcellsegenskaper som den tidigare embryonala stamcellen. Om nu resultaten visar sig vara pålitliga och om de kan reproduceras i andra labb, så har Verlinsky kommit på ett alternativ till terapeutisk kloning. Patentansökan är redan inlämnad! Den nya pluripotenta ”stamcellen” skulle då vara histologiskt kompatibel med den människa, som "donerat" den ursprungliga kroppscellen och som lider av någon form av sjukdom. Problem med avstötningsmekanismer bör då inte föreligga och ”stamcellen” kan då användas för att via en stamcellslinje börja producera vävnad för terapeutiskt bruk.

Nu diskuterades detta inte mycket i programmet, men Verlinsky, som själv inte drar sig för att destruera mänskliga embryon i sin forskning, har ändå lanserat en möjlig väg att minska behovet av mänskliga embryon radikalt. Visserligen används embryonala stamceller även till denna metod, vilket i sig är ett moraliskt problem, men i USA skulle detta kunna ske med de embryonala stamcellslinjer som etablerades före den 10 augusti 2001, då president Bush höll sitt tal i frågan. Med utgångspunkten att driva en nollvision för embryodestruktion är det också ett ansenligt steg framåt.

I maj gav presidentens bioetiska råd, The Presidents Council on Bioethics, ut boken Alternative Sources of Pluripotent Stem Cells. I detta råd där det sitter ledande filosofer, jurister, statsvetare och naturvetare går det inte att i debatten komma undan med barnsliga förenklingar och känslobetonade argument. Det går inte att säga att debatten om ambryots moraliska status har vi redan haft eller att det bara är några få som står för den ena eller andra åsikten. Där måste de bästa argumenten för alla relevanta ståndpunkter fram i ljuset, för att sedan prövas mot verkligheten och förnuftet samt mot en realistisk etik och människovärdesprincipen.

I boken Alternative Sources of Pluripotent Stem Cells föreslås nu fyra alternativ. Alla prövas de utifrån såväl etisk som vetenskaplig synvinkel samt om de är realistiska alternativ. Pluripotenta stamceller föreslås nu kunna fås 1. genom att extrahera celler från döda embryon, 2. genom för levande embryon ofarlig biopsi, 3. genom att hämta celler från artificiellt skapade icke-embryonala men embryolika cellsystem, och 4 genom dedifferentiering av kroppsceller, vilket vrider klockan tillbaka till ett pluripotent stadium. Det som eftersöks är den fuktionella kapaciteten och ambitionen är att uppnå denna utan att människoliv tas. Till detta kommer naturligtvis alternativet med sk. adulta stamceller, progentor celler m. fl., vilka tycks vara så plastiska i sin multipotens att de rent av kan visa sig vara pluripotenta.

Även om det natutligtvis finns samma ytliga argumentering och samma slags övertoner i USA om vad denna forskning nu kan tänkas åstadkomma för folksjukdomar så tvingar Presidentens inställning fram en moderation och hälsosam etisk debatt. Presidenterns bioetisk råd har en nyckelroll. Där finns en imponerande kompetens och en insikt om betydelsen av pluripotenta stamceller kombinerad med en vilja att på allvar respektera människovärdesprincipen. Rådet förenar en positiv inställning till vetenskapen, vetenskapliga framsteg för det gemensamma bästa med ett försvar av människovärdet, traditionell etik och respekt för den enskilda människolivet, även i början av dess utveckling. Därför uppmuntrar nu rådet regeringen att anslå medel till forskning för att ta fram alternativ till embryonala stamceller. Den pluripoteneta funktionen är mycket viktig, men den ska inte nås genom att offra mänskligt liv.

Partiledardebatten och Sveriges problem

2005-06-15T17:12:00.000+02:00

I dagens partiledardebatt i kammaren frågade Göran Persson oppositionens partiledare vilket land de hade som förebild. Han använde det retoriska greppet att be alliansens ledare att nämna ett land som var bättre än Sverige när det gäller trygghet och utveckling. Enligt statsministern klagade de övriga så mycket, så nog borde de kunna svara på en så enkel fråga. Men, varför måste de göra det? Fällan var uppenbar. Reinfeldt tog lydigt upp Nederländerna och Persson tillstod själv att han förväntat sig att någon skulle nämna Finland. Hade någon svarat USA, hade Persson naturligt klippt till med de bristfälliga trygghetssystemen och hade någon nämnt något annat land, så var han förvisso beredd. Men varför inte kunna lyfta fram delar hos ett land, som är bättre än här hemma och varför inte hålla sig till Sverige? Det är ju så uppenbart att Sverige kan bättre! Det är ju så uppenbart att det finns så mycket att förbättra i vårt eget land!

Låt mig ta upp två områden av så många. Jag börjar med det mest övergripande. Vårt ekonomiska läge. Sverige befinner sig i en högkonjunktur. I normala fall samlar ett land i ladorna under en högkonjunktur, för att ha resurser att parera en senare lågkonjunktur. När Ekonomistyrningsverket (ESV) igår den 14 juni besökte Skatteutskottet meddelades det att Sverige med nuvarande fattade beslut kommer att öka sin statskuld mellan åren 2003 till 2008 med 240 miljarder. I början av år 2005 var statskulden uppe i 1 257 miljarder kronor och vid slutet av 2008 beräknas den vara 1 418 miljarder. Detta sker under en högkonjunktur! En socialdemokrat som Persson försöker genast komma undan med att statskulden i förhållande till bruttonationalprodukten minskar. Men i absoluta tal ökar statsskulden. Och den ökar i en högkonjunktur. Nu är statsskulden nästan i nivå med var den var som mest! När ESV hänvisar till att utgiftstaket beräknas hålla 2005 med en marginal på 5 Md, då är statsministern genast ute i ett tal i Malmö och lovar bort dessa 5 Md till AMS! Varför AMS? Varför mer pengar till åtgärder, när fem miljarder är mer än tillräckligt för att ta bort förmögenhetsskatten, som driver bort så mycket kapital från landet och mer än tre gånger så mycket mer än vad som behövs för att ta bort de företagshämmande 3:12-reglerna! Skapa bättre förutsättningar för nya företag och nya riktiga jobb i stället!

Det andra området gäller den svenska bruttonationalprodukten. Dessa svenska siffror är uppblåsta. Allt fler tillverkningsföretag förlägger delar av sin produktion i länder med lägre lönekostnader. Låt mig ge ett konkret exempel. Under förra veckan besökte jag och några partikolleger företag och myndigheter i Estland. Detta baltiska land med så många historiska band med Sverige har 1.4 miljoner invånare. Deras årliga BNP-ökning de senaste 10 åren ligger på 6% och nu har de en stabil inflation på 2%. Lönekostnaderna där är mindre än hälften och skatterna är långt mer fördelaktiga än här. De har en plattskatt på 24% dvs. såväl inkomstskatt som skatten på företagens vinster är samma. Arbetsgivaravgifterna ligger på 33% och momsen på 18%. Vad gäller företagens vinster så beskattas de bara en gång. Det är inte som Sverige med såväl bolagsskatt som skatt på aktieutdelning. I Estland är det noll skatt på företagens alla vinstmedel, som återinvesteras i företaget! Dessutom finns det ingen förmögenhetsskatt och, som numera i Sverige, ingen Arvs- och gåvoskatt.

Vad händer då här i Sverige? Jo, svenska företag direktinvesterar i Estland, dvs. köper hela eller delar av företag och flyttar produktion eller expanderar i Estland i stället för i Sverige. Sverige är det land som har störst andel direktinvesteringear (FDI, Foreign Direct Investment) i Estland, nästan 50%. 780 företag i Estland har svenskt ägande. År 2004 blev det 90 nya företag med svenskt ägande.

Vi besökte bland annat företagen Stoneridge Electronics (i fortsättningen SE) och Norma. Det förra tillverkar olika högteknologiska informationssystem till instrumentpanelen för lastbilar och bussar. Företaget är amerikanskt, men var ursprungligen det svenskägda Berifors, som nu också har tillverkning i Tallinn. Det senare företaget Norma är helägt av det svenska Autoliv. Där tillverkas bl a säkerhetsbälten. När nu dessa företag i Estland producerar färdiga produkter eller halvfabrikat i Estland skickas en del så småningom hem till Sverige, och när produkterna är färdiga exporteras de med stämpeln Made in Sweden, trots att det producerats delvis eller helt i Estland! Svenskt BNP inkluderar således produktion i låglöneländer som Estland och naturligtvis Indien och Kina, där lönerna är ännu lägre. En femtedel av alla företag inom tillverkningsindustrin säger, enligt Ingenjörsvetenskapsakademins rapport Made in Sweden att de ”helt säkert kommer att flytta delar av sin produktion till ett annat land före år 2010”! Vi kom till ett industrigolv på fabriken Norma i Tallinn, där utrustningen höll på att flyttas från Autolivs tillverkning i Vårgårda. Ytterligare tusentals och kanske hundratusentals arbetstillfällen är på väg.

Visserligen kan expansion utomlands vara förutsättningen för att produktion fortfarande över huvud taget kan vara kvar hemma i Sverige, men det stora problemet är ju att Sveriges regering inte gör speciellt mycket för företagandet i Sverige! Det behövs ju bättre villkor för företagande med smidigare regelverk och mer konkurrenskraftiga företagsskatter för att behålla arbetstillfällen och för att skapa nya arbetstillfällen i Sverige!

Varför säger statsminister Persson ingenting om detta? Har socialdemokraterna ingen politik att möta Sveriges största utmaning med? Om utflyttningen av arbetstillfällen fortsätter i samma utsträckning undergrävs den svenska välfärden. Men vad gör (s) och statsministern? Han hänvisar till svenska BNP-siffror och lovar mer pengar till AMS!

Förvirring i Riksdagen om könsmaktordning

2005-06-02T00:38:00.000+02:00

Sedan TV sände programmen ”Könskriget” häromveckan har det gått troll i ett feministiskt begrepp. Jag tänker på ”könsmaktordning” och dess synonymer. Detta begrepp har blivit populärt, och ska nästan användas av alla, men vad betyder det egentligen och harmonierar det med alla slags feminismer? I dag fattade Riksdagen dessutom beslut om detta begrepp och meningarna gick isär på ett något oväntat sätt. I arbetsmarknadsutskottets betänkande 7 Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering fanns nämligen under rubriken Inriktningen på jämställdhetspolitiken påståendet att ”det fortsatta arbetet nu [måste] ta sin utgångspunkt i den rådande könsmaktsordningen som innebär att kvinnor som grupp är underordnade och män som grupp är överordnade.” Om denna majoritetstext var (s), (v) och (mp) eniga. Folkpartiet och centern ville se denna utgångspunkt som en av flera för riksdagsarbetet och kristdemokrater och moderater ville inte använda begreppet alls.

Vad betyder då mer exakt detta ”könsmaktordning/könsmaktstruktur/könsmaktsystem”? I utskottsbetänkandet står det f. ö. ”könsmaktsordning” med ’s’ i mitten. Något ’s’ mellan ’könsmakt’ och ’ordning’ behövs nu knappast, varken som fogelement eller som genetiv ’s’. Men det må vara av mindre vikt i detta sammanhang. Utskottstexten säger nu att begreppet betyder att ” kvinnor som grupp är underordnade och män som grupp är överordnade”. Men vad mer exakt betyder detta? Är det så att ”kvinnor som grupp” innebär alla kvinnor? Om så är fallet, innebär det rimligen att alla kvinnor som grupp är underordnade alla män som grupp. Men vad betyder då ”som grupp”? Avses med detta att enskilda kvinnor kan vara och faktiskt är överordnade enskilda män och kanske till och med män som grupp i t. ex. ett givet sammanhang som i ett land? Om i så fall alla enskilda kvinnor inte är underordnade alla enskilda män eller också inte underordnade alla män som grupp, kan då verkligen alla kvinnor som grupp vara underordnade alla män som grupp? I vanliga fall när ’könsmaktordning’ definieras skrivs det bara att det betyder en maktstruktur i vårt samhälle, som bygger på att kvinnor är underordnade och män är överordnade. Eftersom denna s k ordning - eller varför inte oordning - bevisligen inte är absolut och eftersom motsatsen empiriskt kan beläggas kanske utskottsmajoriteten bara velat bättra på definitionen. Men vad blev resultatet? En mening som saknar innehåll. Eller hur ska vi förstå att alla kvinnor som grupp är underordnade alla män som grupp? Jag har inte funnit något som förklarar det hela i utskottstexten.

I Kvinnohistorisk uppslagsbok från 1991 hävdas feminism vara en ”världsåskådning och en rörelse som arbetar för ett annat samhällssystem än det nuvarande, i vilket kvinnorna principiellt tilldelas en underordnad ställning.” (Clayhills 1991: 108) Vi bortser här ifrån bruket av "världsåskådning" vilket inte tycks mig så väl funnet. I definitionen är underordningen ”principiell”, vilket nog snarast bör uppfattas som en brasklapp, dvs. det är inte alltid så. I förordet till Feministisk bruksanvisning använder Claudia Lindén och Ullrika Milles termen ”maktstrukturer” i sin definition av ’feminism’. ” (Lindén & Milles 1995: 9) Maud Eduards väljer i Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori att i sin definition av feminism skriva om förtryckande könskategorier och ”maktrelationer”. Detta kallas inom radikalfeminismen för ”patriarkat”, som definieras som ett ”Samhällsystem baserat på hierarkiska förbindelser mellan män, uppbyggda på ett sådant sätt att beslutsprocesserna kontrolleras uppifrån och att kvinnorna som kön ges en underordnad ställning.” (Clayhills Kvinnohistorisk uppslagsbok, 1991: 403) Enligt Clayhills förutsätter detta system mäns verklighetsförståelse och en kontroll av såväl kvinnornas sexualitet som fruktbarhet. ”Denna kontroll kräver i sin tur dels strukturellt våld mot kvinnor, dels att kvinnorna utövar självförtryck.” (Clayhills 1991: 403)

Maktrelationen mellan män och kvinnor kallas också ”genussystem”. Enligt Hirdman styrs den av två ”lagar” eller ”logiker”. Den ena gäller ”könens isärhållande” och den andra ”den manliga normens primat”. (Hirdman ”Genussystemet”, i Demokrati och makt i Sverige: Maktutredningens huvudrapport, SOU 1990:44, s 78) För att kunna identifiera och avslöja könsdiskriminering – dekonstruktion - krävs således ett ”könsmaktsperspektiv”, ”genusperspektiv” eller ”genderperspektiv”. Denna verksamhet kallas åtminstone i akademiska sammanhang för ”genusforskning”, som ”koncentrerar uppmärksamheten på formandet av förhållandet mellan kvinnor och män och observerar hur människors makt och inflytande ofta bestäms av deras biologiska kön.” (Wikander & Manns Det evigt kvinnliga. En historia om förändring 2001:12)

Vad kan då den idéhistoriska bakgrunden vara till begreppet 'könsmaktordning'? Jag har spårat det exklusivt till den s. k. radikalfeminismen. Simone de Beauvoirs viktiga arbete Det andra könet (Le deuxième sexe) var den teoretiska utgångspunkten, där den sedermera inom feministisk teori så betydelsefulla distinktionen mellan kön och genus lanserades. I sin samhällsanalys utgår de radikala feministerna från att dagens samhälle är ett patriarkat. Männen är tongivande i samhällets alla väsentliga strukturer, och tjänar på att situationen förblir sådan. Mäns och kvinnors intressen står emot varandra, och de liberala feministerna gör sig skyldiga till hyckleri som hävdar motsatsen. En av de teoretiker som formulerat den radikala feminismens tankegångar är Shulamith Firestone, som i sin bok The Dialectic of Sex från 1970 framhåller att målet för kvinnan måste vara att få fullständig kontroll över sina biologiska karakteristika. Först när kvinnan genom den tekniska utvecklingen fått kontroll över sin biologi kan hon bli fullständigt emanciperad. Målet för feminismen blir vidare att helt och hållet upphäva de kulturella könsskillnaderna. Firestone hävdar, i linje med 1800-talets utopiska socialister, att kvinnans frigörelse förutsätter en upplösning av familjen; först när sexualiteten befriats från familjens tvångströja kan verklig jämställdhet uppnås.

Ett annat viktigt verk där den radikala feminismens grundtankar formuleras är Kate Milletts bok Sexual Politics. Millett utgår från en vid definition av termen politik, som omfattar samtliga maktförhållanden där en grupp människor kontrollerar en annan grupp. Det mest grundläggande och ursprungliga maktförhållandet är männens makt över kvinnorna, dvs. patriarkatet, och detta maktförhållande genomsyrar hela vår samhällskultur i sådan att utsträckning att det uppfattas som naturligt. Männens överhöghet inpräntas hos individen genom familjelivet och förstärks sedan genom utbildning, litteratur och religion

Viktigare för bakgrunden är dock att den tidiga radikalfeminismen inspirerades av den franska strukturalismen, som utgår från att enskilda element bestäms av regelbundenheter och djupare mönster. Verkligheten är strukturell. Först när de bestämmande strukturerna blottläggs kan de enskilda fenomenen förstås. Enligt djupstrukturalismen, även kallad den franska strukturalismen, förekommer bakom varje kulturs komplicerade historia och organisering vissa oföränderliga styrande strukturer. Man söker, enligt NE, som varit mig behjälplig här, "invariansen bakom varianserna". Så vill Claude Lévi-Strauss finna de universella strukturer som ligger till grund för alla mänskliga föreställningar, mytiska såväl som vetenskapliga; Inom samhällsvetenskaperna har strukturalism definierats som en "anti-humanism" eller "anti-voluntarism". Individen förstås som bestämd av yttre och inre strukturer, vilket gör att man i forskningen kan "sätta parentes" kring subjektet och dess vilja. Könsmaktordning sägs nu vara ett exempel på en sådan djupstruktur, som håller isär män och kvinnor. Teorin om könsmaktordning ser samma djupliggande struktur såväl i Afganistan som i Sverige, vilket leder till Gudruns talibansyndrom och att alla män skulle vara djur etc.

Strukturalismens strukturer predestinerar. Radikalfeminismens tal om könsmaktordning är också predestinerande. Begreppet är generaliserande och deterministiskt. Var finns strukturerna? Går de att belägga? Eller kan man bara peka på deras effekter? Går det att göra något åt dem? Skulden sägs vara kollektiv. Går det då att göra något åt den? Vem bär ansvar för den? Försvinner inte den enskildes vilja och ansvar? De som ställer sig bakom denna teori om könsmaktsstruktur måste bestämma sig. Är vederbörande modernist eller postmodernist? Strukturalist eller poststrukturalist? Går det att lokalisera ”strukturerna”? Går det att identifiera dem? Finns det andra ”maktstrukturer”? Inom ett och samma kön?

Nu har också folkpartiet skrivit under begreppet ”könsmaktordning”. Vad finns det då kvar av den liberala feminismen i folkpartiet?

För att nu inte tillskrivas en massa saker, så vill jag för egen del säga att är övertygad om att det finns mönster och traditioner, som diskriminerar i synnerhet kvinnor och ibland till och med exklusivt kvinnor. Dessa ska identifieras, fördömas och förändras. I denna text behandlar jag dock begreppet 'könsmaktordning'. För radikalfeminismen är det ett viktigt begrepp, som innebär en ödesmättad tro på något slags eviga maktstrukturer. Radikalfeminismen är dock falsk. Den stämmer inte med verkligheten. Den ser könskrig och till och med ett världskrig mellan könen, där jag ser effekter av ansvariga individers brott mot mänskliga rättigheter. Detta är en avgörande skillnad. Och vad hände med folkpartiets liberala feminism?

Utilitarism är politik

2005-05-27T08:22:00.000+02:00

Ny version 12 juni.

I ett pressmeddelande den 16 maj meddelades den intresserade allmänheten att "ett filosofiskt centrum för bioetisk forskning, Stockholm Bioethics Centre (SBC), etableras vid Stockholms universitet." Det förklarades att detta centrum bland andra saker skulle "bedriva forskning kring om konstgjord befruktning (IVF) bör vara föremål för offentlig finansiering och om alla insatser bör sättas in för att rädda extremt för tidigt födda barn till livet."

Ordförande och direktor för detta centrum, som återfinns vid filosofiska institutionen å Stockholms universitet är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid samma universitet och i styrelsen sitter professor emerita i obstetrik och gynekologi vid Karolinska Institutet, Kerstin Hagenfeldt, docent Håkan Gäbel, som är ansvarig för donations- och transplantationsfrågor vid Socialstyrelsen samt professorerna Christian Munthe och Ingmar Persson, båda praktiska filosofer vid Göteborgs universitet.

I pressmeddelandet säger Torbjörn Tännsjö också att SBC framför allt är inriktat på forskning, men att det också erbjuder viss utbildning i medicinsk etik och en särskild uppdragsutbildning för Sveriges kommuner och landsting i etisk handledning.

Som professor i praktisk filosofi har naturligtvis Torbjörn Tännsjö rätt att ta de initiativ han finner för gott vid sin egen institution. Vad som emellertid bör uppmärksammas är den grund Tännsjö och hans kolleger i detta centrum har för sin verksamhet. Torbjörn Tännsjö är en av Sveriges ledande och mest kända utilitarister, det vill säga nyttoetiker. Utilitarismen (från latinets utilitas, vilket betyder nytta) är för det första en konsekvensetik. I denna moralfilosofiska teori ser man till konsekvenser och inte till själva handlingens karaktär. Konsekvenserna av en handling ska bli så goda som möjligt och om det finns något handlingsalternativ, som leder till bättre konsekvenser, så är det moraliskt fel att inte välja det. Största möjliga lycka åt så många som möjligt låter den i en tilltalande maxim.

Utilitarismen är en fullfjädrad moralfilosofi. Det betyder att den kvalificerar inte bara som en etik, i något slags snäv bemärkelse, utan också som en politisk teori. Tännsjö eller någon annan skulle mycket väl kunna bilda ett utilitaristiskt parti och finna ideologisk vägledning i de flesta politiska frågor utifrån ett vägande och kalkylerande av konsekvenserna för olika handlingsalternativ på det politiska planet.

Vad man behöver hålla i minnet, inte minst om man vid kommuner och landsting vill söka etisk och politisk vägledning från detta centrum är att utilitarismen i Tännsjös och andras version inte erkänner några mänskliga fri- och rättigheter och inte heller utgår från den människosyn med kristna och humanistiska rötter, som finns bakom dessa rättigheter. Läget är således att vi har flera filosofiska institutioner vid våra statliga universitet, där förmodligen en majoritet av de praktiska filosoferna har en praktisk filosofisk grundhållning, som går emot FN människosyn, där varje mäniska har en "inre värdighet" och de mänskliga fri- och rättigheter, som är ett reslutat av denna människosyn. Detta centrum för bioetiska forskning och handledning är för det första genompolitiserat från början och om samma centrum styrs och genomsyras av utilitarister som Torbjörn Tännsjö måste frågan ställas hur detta förhållande politiskt bör hanteras. Vi har i så fall en situation där en rad forskare i praktisk filosofi bedriver skattefinansierad politisk verksamhet, som går käpprätt emot den grundsyn som finns i FN:s och Europarådets deklarationer och konventioner om mänskliga fri och rättigheter. Borde inte all skattefinansierad verksamhet i ett civiliserat land i någon mening utgå ifrån den grunddhållning, som FN och Europarådet lagt fast sedan andra världskriget?

Det är hög tid att inse att utilitarismen inte är filosofiskt eller politiskt neutral. Ty en utilitarist som Torbjörn Tännsjö är för utsorterande fosterdiagnostik, för selektiva aborter, för abort på vilka grunder som helst (t ex kön, begåvning eller hårfärg), för dödshjälp, för självmordskliniker och t o m för - principiellt - att vid transplantation döda en för att rädda två. Men utilitaristen Tännsjö menar inte bara att dessa handlingar är moraliskt riktiga. De är också moraliskt tvingande för honom. För en utilitarist som Tännsjö är inte själva handlingen intressant. Att döda någon eller misshandla någon eller våldta någon eller på något annat sätt kränka någon eller skända någon är för utilitaristen inte fel i sig. Det viktiga för honom är vilka konsekvenserna blir, som om konsekvenser i sig skulle kunna rättfärdiga vilka handlingar som helst. Och vem kan nu kalkylera dem? På hur lång sikt? Vill minnas att Lars Gyllensten en gång i Moderna Tider kallade Tännsjö för etikens allsmäktige kamrer. Ironin var förstås att utilitaristen Tännsjö på något sätt tror sig kunna sitta på vår Herres tron och väga alla tänkbara konsekvenser av alla möjliga handlingsalternativ och sedan förkunna ex cathedra vilka handlingar som är moraliskt riktiga och felaktiga på grund av sina effekter.

All verksamhet och inte minst etisk och moralfilosofisk rådgivning vid ett statligt universitet borde utgå ifrån FN:s människosyn och deklaration om mänskliga fri- och rättigheter och vår rättighetskatalog i grundlagen. Ideologiproduktion vid våra universitet som går på tvärs mot detta fundament i vårt samhälle borde inte finansieras av skattemedel. Är detta kontroversiellt? Jag säger inte att filosofisk och statsvetenskaplig forskning ens kan vara neutral, men den ska inte bidra till att bryta upp den värdegrund vårt och hela världssamfundet vilar på. Är det ett hot mot den akademiska friheten? Nej, det är en förutsättning för den akademiska friheten och ett fritt samhälle.

Forskningen vid nämnda centrum kommer naturligtvis göra konsekvensanalyser. Det kan låta bra, men om inga konkreta handlingar i sig anses moraliskt riktiga eller felaktiga, blir forskningen amoralisk. Utilitarismen är amoralisk. Allt är tillåtet bara konsekvenserna leder till något slags maximering av nytta eller vällust. (Tännsjö bekänner sig nämligen till den hedonistiska utiliarismen à la Jeremy Bentham, vilken betonar njutningens maximering.) Vilken forskare kan sia säkert om dem? Ingen naturligtvis! Tännsjö gömmer sin politiska agenda bakom den akademiska friheten. Vem är han ansvarig inför? Universitets ledningen? Om andra politiska extremister kan förhindras att använda akademiska lärostolar som plattform, så anser jag att även utilitarismen i bör prövas efter samma värdegrund.

Det nya institutet, som på hemsidan sägs ha existerat sedan 2003, utgår nu enligt kursledaren Ulrik Kihlbom för 20 poängskursen Klinisk etik och etisk rådgivning inte från utilitarismen. Detta utgick jag ifrån i denna bloggtext tidigare, men har nu förstått genom korrespondens med Kihlbom att utgångspunkterna mer tycks stå och falla med just den forskare, som gör undersökningen. Min kritik ovan utgår således från den etiska teori, utilitarismen, som institutets direktor gjort sig till talesman för. När det gäller nämnda kurs är ambitionen mer enligt Kihlbom att genomlysa svåra etiska frågor så att de som ska fatta besluten (politiker mfl) har så god grund som möjligt. Vilken denna grund ska eller bör vara är fortfarande oklart. Någon policy och etisk grundhållning för institutet finns inte. Uppsatserna med en vetenskaplig utstyrsel i form av fackspråk och fotnoter kan dock utifrån t. ex. utilitarismen eller någon annan etisk grundhållning komma att föreslå att extremt för tidigt födda barn generellt inte ska få någon vård etc. trots att t. ex. nytto- och vällustkonsekvenser mycket väl skulle kunna öka, om bara något av barnen fick leva vidare.

Kursledaren Kihlbom tycks själv enligt sin avhandling från 2002 Ethical Particularism—An Essay on Moral Reasons vid filosofiska institutionen å Stockholms universitet, företräda ett slags situationsbestämd etik, vilken tycks diskvalificera alla etiska teorier över huvud taget. Alla etiska teorier är felaktiga. Det går inte ens att teoretisera i moral och följdaktligen torde institutet inte ens kunna ha en etisk utgångspunkt, om Kihlbom fick bestämma. Det som avgör en handlings riktighet är sammanhanget, tycks Kihlbom mena. En universellt giltig moral skulle då vara en omöjlighet. Vi måste avgöra från fall till fall vad som är riktigt. Denna etik förefallar mig dock tragiskt vilsen till och med i jämförelse med utilitarismen. Så vitt jag kan se underkänner etisk partikularism etik som vetenskap. Finns där inget att systematisera och generalisera utifrån, så var finns då disciplinen och kunskapen att förmedla? Var finns då grunden för institutet? Men, institutet tycks nu mer vilja orientera kursdeltagare i teori och metod, för att ge deltagarna instrument för ställningstagande. Vilka dessa instrument ska vara tycks dock lämnas åt var och en att bestämma. Detta inger oro. Det finns nämligen redan en väletablerad etisk grund för landsting och sjukvård att utgå ifrån. Grunden är redan lagd i Hippokrates ed, i kristen etik, i svensk lagstiftning, i den naturrättsliga etik, som fått sina uttryck i t. ex. FN-deklarationer om etik och medicinsk etik och koder för forskningsetik och yrkesetik.

Tillbaka till utilitarismen. För några veckor satt bl a Torbjörn Tännsjö med några kolleger i radions filosofiska klubbenoch diskuterade på fullt allvar om det var moraliskt riktigt av Hitlers pappa och Hitlers farfar och Hitlers farfars far - jag minns inte riktigt hur långt tillbaka de gick - att som män ha bidragit till att Adolf Hitler kom till som barn. Det hade väl dessutom uppfattats av dessa herrar som politiskt inkorrekt att lägga någon som helst utiltaristisk skuld på Hitlers mamma och hennes mamma och hennes mammas mamma etc.

Nu vill detta bioetiska centrum med Torbjörn Tännsjö i spetsen erbjuda kommuner och landsting sina tjänster. Förvisso inte gratis. 9 500 kronor kostar kursen på 20 poäng. Kostander för litteratru m. m. tillkommer. Det hela kan bli till en etisk björntjänst av kolossalformat. Mina slutsatser blir:

1. kommuner och landsting bör passa sig väldigt noga för att köpa tjänster från detta bioetiska centrum.

2. Skattemedel borde inte finansiera detta slag av ideologiproducerande verksamhet, som inte utgår från FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter.

Kågesons kamp för barnen

2005-05-16T22:22:00.000+02:00

Har alltid varit lite imponerad av Per Kågesons ställningstaganden och integritet. Minns mycket väl hur tidig han var med att lämna vänsterpartiet. Nu är han socialdemokrat sedan länge, men han kan rimligtvis inte vara nöjd med sakernas tillstånd i det partiet. Antar dock att han har känslomässigt svårt att rösta på och vara medlem i något annat parti, oavsett hur irrationell eller till och med orättfärdig den socialdemokratiska politiken ter sig. Valet av block sitter djupt.

Torsdagen den 12 maj besökte Kågeson (PK) riksdagen. Det var Forum för familj och samhälle, en förening i Riksdagen med Tuve Skånberg (kd) i spetsen, som bjudit in PK. Under kanske 40 minuter presenterade han sin nyutkomna bok Tid för barn? (Stockholm, 2005) med undertiteln En analys av samhällets omsorg om de yngsta. Kågesons slutsatser var 1. att barn är olika med olika behov, 2. att 13 månader inte är en naturlig gräns mellan hemmaomsorg och dagis, 3. att det inte behöver kosta mer med vårdnadsbidrag fram till tre år och 4. att det är en konstlad politisk konflikt kring vårdnadsbidrag.

Vägen till dessa slutsatser var under föredraget och är i boken mycket spännande. PK lovar den svenska familjepolitiken i flera avseenden, men just vad det gäller de små barnen är han mycket kritisk. PK ifrågasätter den dogm som säger att föräldrar ska så fort som möjligt förmås gå tillbaka till sina arbeten, innan barnen ens lämnat blöjstadiet. Lugnt och sakligt lyfter PK fram argumenten för barnens rätt att vara hemma en längre tid. Argumenteringen är ackumulativ och slusatserna mycket svåra att värja sig ifrån. För PK kommer barnens väl först, sedan jämställdhet och därefter arbetslinjen och samhällsekonomin. Författaren är angelägen att låta forskningen komma till tals, men han är även beredd att kritisera forskning, som utgår från för litet underlag eller missvisande statistik. Resonemang om stora grupper på dagis, infektionskänslighet, stress, försvagad relation till föräldrarna m m leder PK fram till den egentligen självklara slutsatsen att barn fram till tre års ålder mår i regel bäst av att vara hemma. Självklart kan inte alla barn dras efter samma kam och ej heller alla föräldrar, men jag tycker det är befriande att Kågeson låter verkligheten forma hans åsikter. Den nuvarande korrekta familjepolitksdogmatiken är inget för honom. Är övertygad om att PK kan betyda mycket i denna debatt om bara fakta och verklighet får vara med och forma våra ståndpunkter och vår familjepolitik. På DN debatt den 1 mars reagerade de socialdemokratiska ministrarna Berit Andnor (socialminister) och Lena Hallengren (föreskoleminister) instinktivt på Kågesons debattartikel i DN den 25 februari i år. De framstår som aningslösa daghemsfundamentalister, när de framhåller kombinationen av arbete och föräldraskap på just det sätt som är barnovänligt enligt PK. Kan de inte ta till sig argument från verkligheten? Vill de inte? Enligt PK driver dessa ministrar och hela socialdemokratin en arbetslinje, som är på männens villkor och till skada för barn och familj. Är övertygad om att Hallengren och Andnor inte skulle klara ens fem minuter saklig diskussion med Kågeson. Kågeson visar integritet i sin kamp för barnen. Ministrarna är pinsamt svaga! Men det är ju sådana ministrar Persson vill ha...

Låt folket rösta

2005-04-29T16:33:00.000+02:00

Förslaget om ny konstitution för europasamarbetet är omfattande, men fullt möjligt att läsa och sätta sig in i. Som mina riksdagskolleger och vänner Mats Odell och Stefan Attefall skrev i förra veckans Kristdemokraten är det en kompromiss. Även jag menar att det rymmer stora fördelar och en del nackdelar. Men trots nackdelarna är jag beredd att argumentera för förslaget inför en folkomröstning, som enligt min mening skulle kunna leda till både ökad kunskap och ökat engagemang bland väljarna. Så är det i andra länder där man redan röstat eller står i begrepp att folkomrösta om konstitutionen. Odell och Attefall är av annan uppfattning. De motsätter sig en folkomröstning, men jag är inte säker på att deras argumentation är så övertygande.

Visst kan en folkomröstning uttrycka missnöje med en sittande regering. Häri skiljer sig inte den franska från andra folkomröstningar. Hänvisningen till att ”alternativen [nu] är betydligt mer komplicerade” än vid omröstningen om euron kan lätt uppfattas som elitistisk. Det förstärker sannolikt bilden av EU som ett toppstyrt projekt. Och vad menar egentligen Odell/Attefall? Ska bara okomplicerade frågor kunna bli föremål för folkets direkta val? De två undrar vidare om t ex hela fördraget ska omförhandlas vid ett ”nej” i en folkomröstning. Men den frågan gäller ju även Riksdagens beslut. Vad betyder ett "nej" om Riksdagen skulle rösta nej? Är konstitutionen för komplicerad för beslut över huvud taget? Och vad betyder ett eventuellt ”nej” i den franska folkomröstningen?
På partisekreterarvis oroar sig Odell/Attefall för en utdragen och därmed kostsam kampanj för vårt inte överdrivet välfinansierade parti. Vi borde alla bry oss om partiets ekonomi, men viktigare är väl ändå våra demokratiska ideal? Det väsentliga i vårt sammanhang är att vi faktiskt bejakar möjligheten till nationella folkomröstningar. Vid grundlagsändringar har dessutom svenska folket möjlighet att säga sitt, eftersom ett riksdagsval måste till mellan de två besluten i kammaren. Skulle inte hela Europas gemensamma grundlag ens ha motsvarande dignitet? Och inte behöver kampanjen vara ett halvår! Så lång är aldrig en vanlig valkampanj ens. Nog borde vårt parti kunna enas efter att hela Sverige under några veckor koncentererat sitt intresse på EU och förslaget till konstitution? Är det för övrigt interna partifrågor som ska avgöra nationella frågor? Nu gäller det inte för eller emot EU. Och jag tar avstånd från alla dolda agendor! Varför skulle inte kristdemokraterna vilja ha just en sådan öppen och saklig debatt, som vinner i intensitet och allvar just genom att folket fattar beslut? "Skyttegravar" mellan kristdemokrater måste genast skyfflas igen. Vårt mål med ett samhälle byggt på kristen människosyn och värdegrund borde kunna borga för att så sker. Vi kan inte längre spela med i det socialdemokratiska dubbelspelet och i deras elitistiska EU-politik. Ledarskiktet inom socialdemokratin har aldrig brytt sig om att förankra europapolitiken hos varken sitt eget partifolk eller det svenska folket. Vi måste bryta ut frågan om EU:s grundlag ur det socialdemokratiska maktspelet och låta medborgarna säga sitt. Vårt "ja" till omröstning kan avgöra den frågan och bli början till ett seriöst folkligt engagemang i det gemensamma europeiska projektet. Vi behöver få upp EU-samarbetet på hela svenska folkets dagordning. Förslaget till konstitution är så viktigt och övergripande för vårt land att så mångas engagemang som möjligt borde väckas, vilket kan ske i och med att alla får rätten att lägga sin egen röst. Om Riksdagen behåller frågan för sig själv är jag rädd att förtroendeklyftan snart blir omöjlig att överbrygga. För en som ändå är positiv till en konstitution handlar det också om att våga lita på fördragets inneboende styrka och fördelar och att en majoritet av Sveriges medborgare inför en folkomröstning också kan komma till denna slutsats. Ett nej till folkomröstning förstärker bara intrycket av elitism och toppstyre.

Chronschough och hälsominister Johansson

2005-04-27T19:57:00.000+02:00

Någon gång på 70-talet läste jag August Bondesons ”Skollärare John Chronschoughs memoarer”. Med roande ironisk distans beskrev Bondeson vådan av den halvbildade skolfuxens mission att bilda skolungar och sockenfolk. Den beskäftige skolläraren ville redan med stavningen av sitt namn visa hur märkvärdig han var.
Sveriges hälsominister Morgan Johansson med universitetsstudier i Lund i sitt akademiska bagage, har satt igång en debatt i Svd den 20 april om tro och vetande. Statsrådet menar att religionens växande politiska betydelse är ”en fara för världen” och ”ett bakslag för vetenskap och förnuftstro”. Det förra exemplifieras med att homosexuella stenas i Iran och att abortmostånd och katolska kyrkans inställning till kondomer orsakar HIV och död ”världen över”. Vad gäller vetenskapen hänvisas till ”knäppa lokalpolitiker” i USA, som sägs ha fattat beslut om att evolutionsteorin inte får läras ut i skolor såframt inte skapelseberättelsen presenteras samtidigt. Nej, ministern tyr sig till Voltaire, Rousseau och Kant och upplysningen. Nu uppmanas ”vetenskapsmännen” – patriarkal ”slip of the tounge”? – att på nytt ta upp kampen mot de religiösa dogmerna och för vetenskap, demokrati och förnuftstro. Debatten förs i Svenska Dagbladet och framför allt på SvD:s hemsida, där många redan svarat.

Men herr statsrådet Johansson är fel ute. Likt ”Chronschough” visar ministern hur bedrägligt och till och med farligt det kan vara med otillräcklig kunskap och insikt. Genast tycker nu någon att jag sätter mig på en hög häst, men låt mig åtminstone få motivera det i så fall. Herr statsrådet tror uppenbarligen fortfarande att metaforer som ”strid” och ”kamp” är lämpliga för att beskriva relationen mellan tro och vetenskap. Men med just dessa konfliktmetaforer visar han att han är fånge i en för länge sedan dekonstruerad föreställning. Den kanske bästa behandlingen och vederläggningen av denna väl beprövade krigsmetafor, ’military metaphor’ finns i början av James R. Moore The post-darwinian controversies. A Study of the Protestant struggle to come to terms with Darwin in Great Britain and America 1870 – 1900. (Cambridge University Press, 1979) Där spåras metaforens entré i debatten som en del i kampen mot kristenheten och inte minst mot katolska kyrkan och om makten över historieskrivningen under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Borde inte statsrådet ta del av denna uppgörelse och se hur pass relevant hans ansats är i historieforskningens ögon? Visst, men vill han?

Nej, ’tro’ och ’vetande’ är helt enkelt inte så enkla begrepp att de okomplicerat kan ställas mot varandra. Snarare ger en livsåskådning med en mer eller mindre hållbar ontologi - oavsett om den är teistisk eller ateistisk eller av annan art - bättre eller sämre förutsättningar för en människosyn, kunskapssyn, vetenskapssyn, etik m. m, vilka i sin tur ger bättre eller sämre förutsättningar en politisk åskådning. Med den insikten handlar det snarare om att jämföra hållbarheten, rationaliteten och konsistensen i rivaliserande livsåskådningar. Är det den filosofiska materialismen som gett upphov till modern vetenskap? Är det grekisk filosofi? Vilken betydelse har kristendomen haft? Här skulle statsrådet med fördel kunna ta del av den holländske naturvetenskapsmannen och idéhistorikern professor Reijer Hooykaas olika arbeten, men det förutsätter en allvarligt menad intellektuell ambition.

Visst, olika tillämpningar på det samhälleliga planet av religiösa dogmer kan bevisligen vara farliga. Detta måste skärskådas, kritiseras och bemötas. Men varför bara tala om religiösa dogmer? Kunde inte statsrådet ha nämnt den filosofiska materialismens dogmer och hur de tillämpats i historisk tid och tillämpas nu? Vilken livsåskådning motiverade Darwins diskriminerande människosyn, dokumenterad t ex i arbetet The Descent of Man från 1871? Vilken livsåskådning motiverade Nietzsches människosyn och övermänniskoideal, som bl. a. låg till grund för nationalsocialismens och fascismens människosyn? Vilken livsåskådning motiverade Lenin och Stalin att döda påstådda klassfiender, bönder och alla som de av olika skäl inte kunde samarbeta med? Dylika utelämningar i herr statsrådets artikel säger nog en hel del.

Om man likt statsrådet vill leva upp till något slags akademisk standard är det ett rimligt krav att vara väl påläst och att låta sina motståndare representeras av sina främsta företrädare. När det gäller katolska kyrkan har den naturligtvis en sådan intellektuell tyngd och kunskap att den kan svara för sig själv. Måste bara här säga att angreppet mot den kyrkans sexualetik naturligtvis är ”politiskt korrekt”, men det tyder inte på något som helst försök att se och förstå den helhetssyn som den katolska kyrkan har och som också motiverar allt det preventiva arbete och den sjukvård som kyrkan faktiskt utför i hela världen. Det är som om katolska kyrkans syn på sex och kondomer bara fanns där i luften som isolerade påvliga ukaser ex cathedra. Det är ju först utifrån en verklig förståelse en relevant kritik kan träffa rätt och vara konstruktiv. Och inte behöver man vara katolik och ej heller dela kyrkans syn på kondomer, för att se att statsrådet Johansson avslöjar en monumental brist på insikt och förståelse. Johansson kan ju rimligtvis inte mena att katolska kyrkans inställning till kondomer är den verkande orsaken, dvs. det som ger upphov till HIV? Det måste liksom till något annat för att virus ska spridas. Frågan är inte okomplicerad, men statsrådet gör det hela allt för enkelt.

När det så gäller Darwin häcklar statsrådet ”knäppa lokalpolitiker” i USA och svenska friskolor för deras inställning till Darwin, evolutionsteorin och Bibeln. Vad är då detta uttryck för? En överlägsen kunskap? Knappast. Vad avser statsrådet med påståendet att ”sväva på orden när det gäller Darwin”? Är det en trohet till Darwin och vad Darwin stod för han vill se? Ska det avkrävas en bekännelse med trohet till Darwin av svenska friskolor? Hur är det med lärare då? Elever, för att får betyg? Är det Darwins uppfattning om livets utveckling han avser? Vet då statsrådet Morgan Johansson om att Darwin var lamarckist? Darwin menade att förvärvade egenskaper nedärvs? Är det detta friskolorna ska tro på? Darwins pangenesisteori från 1868 är ju själva drivkraften till den biologiska utvecklingstro han hade. Han menade att små kroppar i alla celler – granuler eller gemmuler - kunde hämta in information från omvärlden, så att avkomman kunde bli anpassad till t. ex. miljöns krav. Ingen inom modern naturvetenskap står idag för den uppfattningen. Det är vetenskap, men inte ens hans samtida kolleger kunde acceptera den.
Darwin beskriver själv på sidan 186, vill jag minnas, (ska kolla det när jag kommer hem) i The Origin of Species hur han trodde att svartbjörnen i Nordamerika genom att jaga och fånga flugor i munnen successivt hade utvecklats till en val. Han trodde att björnar levde på flugor. Det var Darwins naturliga urval, skulle man kunna säga. Det enda som finns kvar av Darwin i dagens moderna evolutionsteori är just det naturliga urvalet. Frågan är dock vad detta ”naturliga urval” står för. Darwin och hans meningsfränder, som omhuldar begreppet, har fått träffande kritik för att det förutsätter någon som väljer. Vem eller vad skulle det vara? Om det är något som väljer, smyger sig lätt en avsikt in, och det var ju just teleologin, ändamålsenligheten, Darwin ville ha bort. Och är inte det som begreppet naturligt urval står för, en konserverande princip?

När det gäller etiken menar herr statsrådet den 27/4 att kyrkan inte har monopol på etik och moral. Nej, vem har sagt det? Men vilken etik står då Johansson för? Och hur motiverar han den? Vilken människosyn har statsrådet? Är du filosofisk materialist? Kallar han sig humanist? Vet han då månne att humanismen under renässansen var en kristen rörelse? Har han läst renässansforskaren Kristeller? Och hur motiverar statsrådet människovärde och mänskliga fri och rättigheter? Hela denna fråga är värd sin egen mässa, men biskop Arborelius tangerar den, när han nämner att den kristne filosofen Jacques Maritain var med om att ta fram texten till deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna. Vet Morgan Johansson om att detta FN-dokument är ett uttryck för det som brukar kallas för naturrätt? Vet månne Johansson om hur upplysningens filosofer motiverade samma naturliga rättigheter i t ex de amerikanska och de franska deklarationerna? Det djupaste motivet var Gud. Just den Gud statsrådet tror att upplysningen avskaffade. Oheliga enfald! Det är mycket som inte stämmer i Johanssons halvbildade artiklar. Han har kanske inte skrivit dem själv, men rimligtvis har han läst igenom dem före publicering.

Nå, om nu statsrådet Morgan Johannson har någon intellektuell heder konsulterar han andra än ”knäppa lokalpolitiker” i USA. Han borde i stället läsa, säg, filosofiprofessorn Alvin Plantinga och hans kritik av evolutionsdogmen. Eller varför inte biologen Michael Behe om komplexa biologiska system, som inte låter sig reduceras och förklaras av just naturligt urval. Eller varför inte något av filosofen och matematikern William A. Dembski och den inriktning bland forskare som lyfter fram ändamålsenligheten, design, i naturen. Varför inte våga sig på att läsa något om religiösa erfarenheter av den etablerade filosofen William Alston eller den engelske nestorn vad gäller analytisk filosofi och teism oxfordprofessorn Richard Swinburne? Om Morgan Johansson skulle göra detta, kunde han enbart skriva något lika enfaldigt igen, om han över huvud taget saknar förmåga att tillgodogöra sig världsledande analytiska filosofer och vetenskapsmän, som dessutom är kristna till sin bekännelse. Men för statsrådet handlar det nog om vilja. Och Johansson kanske hellre vill vara en Chronscough i lilla Sverige. Det kan ju på sätt och vis vara mer bekvämt och tryggt.

Hedvall, DN och Dramatiska Institutet

2005-04-14T20:44:00.000+02:00

Om riksdagsledamöter som mediefångar skrev Barbro Hedvall på DN:s ledarsida onsdagen den 13 april. Likt Radio P1 dagen innan framställdes tre riksdagsledamöter, som interpellerat kultur- och utbildningsminister Leif Pagrotsky om turerna kring barns sexualitet, barnporr och Dramatiska Institutet, som fångar av den upprörda medierapporteringen. De skulle inte ha inhämtat några fakta själva, utan bara förlitat sig på medier. Hedvall tecknar vidare en bild där riksdagsledamöter "agera[r] snabbare och mer instinktivt än den mest hetsade nyhetsredaktion." Nu framställs det som att ledamöterna reagerade på en "lätt pornografisk text" vad nu "lätt" kan betyda i detta sammanhang, där den lästa texten handlade om fiktivt lesbisk oralsex mellan småflickor. Hedvall reagerar vidare negativt på att krav på avgång rests, när det bara handlade om en student som "visade svårförlåtligt dåligt omdöme." Ett par månader av förklaringar, ursäkter och utredningar hade nu enligt ledarskribenten inte påverkat ledamöterna. Hedvall hade ett liknande ledarstick den 9/2, där hon vädjade om besinning till de två riksdagsledamöter som krävde de ansvarigas avgång från Institutet. Nu var jag en av dem, och kände inte igen mig i Hedvalls beskrivning vare sig i februari eller nu i april. Jag skrev följande till Hedvall den 20/2: Hej Barbro, såg att du vädjade om besinning den 9/2 med anledning av DI. Du tog avstånd från "den omdömeslösa studenten och hans torftiga text", men tyckte samtidigt att det var förfärligt med bl a mitt krav på avgång. Har svårt att tro att du gör samma ytliga analys som så många andra och isolerar eleven från kontexten. Försökte i samband med mitt krav få in föjande text i DN, SvD och GP, men lyckades inte. Den utgör i alla fall en redogörelse för bakgrunden till mitt krav. Det handlar således inte för min del om att kasta sten i ett gatlopp. Det handlar om någonting något mer komplicerat och omfattande än så, varom min korta text handlar. Min fråga blir hur du ställer dig till Queer. Tacksam för kommentar.

hj h

Per Landgren

Någon svar har jag inte fått från Hedvall. Inte heller Pagrotsky låtsades förstå under interpellationsdebatten i tisdags, i vilken jag deltog i utan att ha interpellerat, mina frågor om en närmare analys av det sammanhang eleven verkade i. Undrar dock stilla hur Hedvall efter mitt brev kan skriva så som hon gör. Har inte Hedvall ens någon liten ambition eller vilja att försöka tränga bakom händelser och effekter och se om månne Institutets bekännelse till postmodernis och Queerteori eventuellt skulle kunna ha något inflytande på lärare, elever och projekt? Jag frågar nu Barbro Hedvall igen. Menar du att det är orimligt att tro att ett sammanhang som domineras av postmodern filosofisk hållning, en postmodern moralsyn, och ett slags relativism inom det sexualetiska området med tydlig påverkan av queerteori inklusive kamp mot all normativitet och i synnerhet den heterosexuella, menar du att det är orimligt att tro en sådan kontext kan påverka enskilda elevers hållning och uppfattningar i sexualetiska frågor? Om inte, låt oss då diskutera det. Om nu Hedvall skulle kunna tänka sig att en institution och enskilda lärarare med sådant filosofisk bagage kan ha betydelse för enskilda elever, kan då inte Hedvall också tänka sig att även riksdagsledamöter som kräver någon ansvarigs avgång kan ha olika bevekelsegrunder. För min del var det det Dramatiska Institutets egen projektbeskrivning samt de ansvarigas inställning till postmodernism och queerteori, som fällde avgörandet. Jag tror faktiskt att kontexten har betydelse för enskilda elever och jag misstänker att postmodernism och queer har sin beskärda del bakom såväl projektet som den enskilde eleven.

Nuder och makten: memento mori!

2005-04-10T15:43:00.000+02:00

I västerlandets politiska idéhistoria kan man skönja två huvudspår vad gäller makt och rätt. Det ena spåret handlar om makten för sin egen skulle och konsten att vinna eller behålla makten. Det andra spåret handlar om den egna övertygelsen eller visionen, som en politiskt aktiv medborgare brinner för. Det finns en spänning och strid mellan företrädare för dessa två inriktningar och fronterna är sällan alldeles klara, men det finns också en spänning inom varje politiker och frestelse att faktiskt överge den egna övertygelsen om makten kan vinnas på något sätt.

Machiavelli är den tydligaste exponenten för makten och att makt är rätt i sig. I hans arbete Fursten från 1513 har Machiavelli skrivit en handledning för envåldshärskaren att vinna och bibehålla makten. Samtidigt så skrevs detta arbete för att underlätta en anställning hos medicéerna i Florens. I arbetet om den antike romerske historieskrivaren Livius första tio böcker om Roms historia, Discorsi, visade Machiavelli att han snarare var republikan. Machiavelli hamnade om sider i så dåligt rykte, så att maktpolitiska ambitioner fick gömmas bakom andra författare, t ex bakom den senantike historieskrivaren Tacitus. Senare företrädare, som öppet driver linjen att makt är rätt, finns det dock gott om inom inte minst den rättspositivistiska skolan.

Den tydligaste exponenten för "rätten" under Machiavellis egen tid stod den kristna politiska idétraditionen för. För den kristne fursten, Princeps Christianus, fick inte makten komma i första hand. Det fördes till och med en knivskarp diskussion under slutet av 1500-talet om det över huvud taget var tillåtet att använda list, fraus, eller inte för en kristen makthavare. Bland statsvetarna och teologerna gick meningarna isär.

Under en presskonferens i fredags i Riksdagshuset presenterade jag tillsammans med min kollega Stefan Attefall en rapport om delar av Pär Nuders politiska gärning. Det ligger i riksdagens uppdrag att utöva en kontrollmakt över regeringens maktutövning, men denna rapport gällde snarare innehållet än formalia. Tesen var och är att Pär Nuder förvandlats från en visionär socialdemokrat till en politiker som sätter makten främst. Rapporten bestod av en genomgång av diverse tal och uppdrag Nuder har skrivit och haft sedan 1992. Åsiktsändringarna och arrogansen finns där dokumenterad. Till den välbesökta presskonferensen lockade säkert en personkonflikt. För min del handlar det emellertid inte om det. Att falla till föga för makten är ett hot och en frestelse för oss alla och när så sker måste det påtalas och kritiseras.

För några tidningar har det emellertid blivit att jag har kallat Pär Nuder för en "arrogant maktmänniska". Samtidigt som jag förvisso menar att Nuder redan alltför många gånger i sin fortfarande relativt nya offentliga roll som finansminister uppträtt arrogant i debatter såväl i Riksdagen som i TV och att han tycks mig ha övergett sina tidigare dokumenterade övertygelser om allt ifrån valfrihet till sänkt skattetryck och internationellt konkurrenskraftiga skatter och fallit till föga för maktens fägring, så vill jag inte ge mig ut och försöka beskriva Nuders karaktär. Visst, balansgången kan vara hårfin. Om Nuder regelbundet uppträder arrogant och maktlystet, så kan beteckningen "arrogant maktmänniska" tyckas ligga väl till, och båda orden användes också i mitt/vårt pressmeddelande. Samtidigt ska rapporten inte uppfattas som ett försök till fullständig karaktäristik av honom eller som ett orättvist personangrepp. Rapporten dokumenterar åsiktsbyten och oförskämdheter, och avsikten är att hissa ett varningens flagg utifrån vad Pär Nuder faktiskt sagt och gjort. När en minister är arrogant eller maktorienterad bör det påpekas. Tror inte någon förvånas över åsikten att det också gäller riksdagsledamöter som mig själv. Memento mori!

Terri Schiavo och dödshjälp

2005-03-31T13:04:00.000+02:00

Ord står mot ord. Maken säger att hon inte vill leva men föräldrar och syskon säger att hon vill! Terri Schindler Schiavo fick vid 26 års ålder år 1990 ett hjärtstillestånd. Under fem minuter fick hon inte syre till sin hjärna, vilket ledde till allvarliga hjärnskador. Hennes man Michael har sedan i maj 1998 rättsligen drivit kravet att Terri inte längre ska sondmatas. Han vill att Terri ska dö, men hennes föräldrar och syskon vill att Terri ska leva. Fallet Terri Schiavo sägs dela USA i två läger.

I svenska medier beskrivs fallet som att Terri är i ett sk. vegetativt tillstånd. Hon skulle således inte vara vid medvetande och inte kunna ge uttryck för några känslor eller någon vilja. Hennes man hävdar också att hon tidigare sagt att hon inte vill leva under sådana omständigheter. Men det märkliga är att föräldrar, syskon och sjukvårdspersonal hävdar att så inte är fallet. Terri är inte hjärndöd. Hon är inte i ett "permanent vegetativt tillstånd". Hon har svåra hjärnskador, men är kontaktbar, kan svälja och kan följa händelser med blicken. Terri behöver avancerad vård och terapi.

Flera omständigheter lyser med sin frånvaro, när svenska medier rapporterar om fallet. År 1992 vann Terris make ett rättsfall att Terri hade felbehandlats, vilket skulle ha lett till hjärtstilleståndet. Domen innebar att maken fick mer än 1 miljon dollar; 300 000$ direkt till honom för förlusten och över 700 000$ för vård och behandling av Terri. Trots löften om motsatsen har däremot enligt föräldrarna maken inte använt pengarna till någon terapi åt Terri. Progressiv neurologisk terapi hade rekommenderats av medicinsk expertis, men i stället har vårdpengarna använts till rättegångskostnaderna för att avsluta hennes liv.

Sedan juli 1993 har Terris föräldrar ifrågasatt och rättsligen överklagat att maken Michael är god man för Terri. Först efter att rättsfallet om felbehandlingen av Terri, började nämligen maken Michael hävda att Terri, när hon var frisk, skulle ha sagt att hon inte ville leva under sådana omständigheter, som hon nu lever under. Maken Michael lever dessutom sedan 1995 med en ny kvinna och har två barn med henne. Föräldrarna har dessutom erbjudit sig att ta hand om Terri på egen bekostnad, men får inte. Sedan den 18 mars har Terri blivit av med sin sondmatning. Anhöriga förhindras att ge henne vatten och flytande föda. Hur är det möjligt att detta kan hända i USA? Hur kan maken, som lever i ett nytt förhållande och som kontrollerar en stor summa pengar för hennes behandling, fortfarande tillåtas vara god man? Är det inte rimligt att ifrågasätta att maken verkligen företräder Terris intressen? Ligger det i hans intresse att sondmatningen upphör? Ligger det i hans intresse att pengarna inte tar slut?

Det finns säkert mycket mer att säga om Terri Schiavo, hennes make och föräldrar och deras olika viljor och bevekelsegrunder, men en sak är säker: hennes fall lämpar sig inte som exempel för eller emot dödshjälp. Terri Schiavo borde ha fått avancerad neurologisk terapi omedelbart efter hennes tragiska hjärtstillestånd. Hennes föräldrar borde ha fått träda in som god man. Meningslös livsuppehållande behandling ska inte förekomma. Men i Terris fall har inte ens relevant terapi fått en riktig chans. Att kräva dödshjälp i detta fall tycks mig cyniskt och oinformerat. Medias bevakning, som t ex Britt-Marie Mattsons artikel i GP den 30 mars, är sanslöst missvisande. Svenska sekulariserade journalister målar upp en bild av fanatiska "högerkristna", som bara vill förlänga döendet in absurdum. Och bröderna Bush sägs ha gjort en privat tragedi till en politisk fråga. Tänk om bilden av USA vore så barnsligt enkel! Tänk om det vore hela sanningen! Och vem inser inte att frågor om död och liv, som jag speglat ovan, har med politik att göra? Den läsare som har den minsta erfarenhet av livet och av USA inser nog efter en liten stund att frågan om Terri Schiavo och dödshjälp är lite mer komplicerad än så och att högre värden står på spel, inte väljares tillfälliga gunst ett halvår efter presidentvalet. Visst finns det gapiga demonstranter för livet, likaväl som det finns amoraliska livsnjutare för dödshjälp. Men låt för allt i världen inte de ytliga och farliga extremisterna få dominera i nyhetsspeglingen av USA. Förväntar mig mer av Mattsson och hennes kolleger i Sverige. Som väl är, är ju även amerikanska medier lätt tillgängliga via nätet.

Demker-Bjereld om värden

2005-03-18T12:20:00.000+01:00

Frigörelsen under 60-talet gick för långt! Samtidigt som människor gavs frihet och möjlighet att utvecklas och växa, ifrågasattes "kollektiva normer över huvud taget". Den "frigörande individualiseringen från 1968 [har] perverterats och övergått till en jagifiering" menar statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker på debattsidan i Dagens DN. USA´s nederlag i Vietnam beskrivs som den svenska vänsterns "kanske största stund". "Solidaritet, jämlikhet och universalism" pekas ut som de värden 1968 stod för. När dessa "kollektiva värden" inte "formar och kanaliserar egenintresset blir egenintressets inriktning destruktivt för kollektivet och i förlängningen också för individen" menar Demker och Bjereld och hänvisar bl a till sin gemensamma nyligen utkomna bok I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag.

Artikeln - säkert även boken - är intressant. Är emellertid övertygad om att såväl höger som vänster - sedan detta olyckliga snitt i politiken infördes efter var kontrahenterna satt i den franska nationalförsamlingen - regelbundet hemfaller åt ren machiavelliansk maktpolitik, så för min del går det mycket väl att kritisera USA för missgreppen i Vietnam - vilket jag också gjorde under 70-talet - samtidigt som jag hyser förståelse för dominoteorin och vikten av att stoppa den kommunistiska varianten av världsimperialism. Snittet vänster - höger är inte adekvat. Såväl hos vänster som höger är snarare fråga om värden eller värdenihilism, vilket egentligen Bjerelds och Demkers artikel och kanske bok implicerar.

En fråga jag ställer mig är dock vad författarna verkligen avser med "kollektiva värden" och det uppenbarligen för dem synonyma begreppet "kollektiva normer". Hur motiveras dessa? Förmodligen avses att värdena i sig är normerande, och möjligtvis innehåller den nämnda boken en utförlig och spännande motivering till detta. Eftersom "universalism" är ett av dessa värden torde det också innebära för de båda att "solidaritet" och "jämlikhet" s a s görs universellt giltiga genom detta att "universalism" anges som ett kollektivt värde. "Universalism" torde då också innebära att bestämningen "kollektiva" innebär "allmängiltiga" och gäller alla människor. Om så, är motiveringen knappast tillfyllest. Frågan inställer sig också om de gäller i alla tider och alla sammanhang? Om så, är det inte mycket Hegel i dessa värden, vilket i alla fall gläder en kristdemokrat. Är dock inte säker på att de i artikeln nämnda värdena verkligen är så precisa som krävs för att kvalificera som allmängiltiga värden. Enligt min förståelse av den värderealistiska moralfilosofiska traditionen sedan dekalogen och Aristoteles är allmängiltiga värden giltiga grundläggande värden för alla människor i alla kulturer och alla tider. Att de är grundläggande innebär att de följer av människans natur och är värden i sig. De motiveras inte av andra värden. De är inte instrumentella utan grundläggande och motiverar i sig till handling i enlighet med samma värden. Solidaritet skulle kunna kvalificera sig som ett dylikt värde, men inkluderas förmodligen bättre av det mer övergipande 'kärlek'. Jämlikhet torde vara mer ett resultat av att vi alla är människor och har lika värde. I den kristna idétraditionen har det motiverats av att vi alla är lika inför Gud, vilket också nivåbestämmer värdet. Därav det "okränkbara" människovärdet. I ett sekulariserat sammanhang har vi ju alla samma värde som människor, men ingen kan egentligen säga hur högt eller lågt det är. Jämlikhet innebär ju att alla människor har samma värde, men är detta i sig ett "kollektivt" eller allmängiltigt värde? Knappast. Rimligare är det allt att det är ett resultat av att vi alla är människor och har i grunden samma belägenhet visavi Gud - om människan, hon enligt språklig konvention, nu erkänner Honom enligt samma språks konvention, Gud eller inte - tillvaron och varandra. Universalism torde dessutom vara ett resultat av detta och inte ett värde i sig. Det finns ju även en teologisk dimension i Demkers och Bjerelds artikel och möjligtvis kan implikationer av denna dimension vad gäller människosyn och människovärde expliceras i författarnas gemensamma bok. Förhoppningsvis väcker artikeln debatt och stort gensvar, om nu inte egoismen nått för långt...

Kristna fredlösa i Irak

2005-03-03T18:35:00.000+01:00

Låt kristna flyktingar från Irak stanna i Sverige!Situationen är ohållbar för de kristna i Irak. Nyanlända flyktingar måste få stanna i Sverige. Det är det enda anständiga från Sveriges sida.

Mer än två tusen kristna assyrier-syrianer-kaldéer beräknas ha kommit till
Sverige efter Saddamregimens fall. De får regelmässigt avslag av Utlänningsnämnden - "Utlämningsnämnden" kunde man tro att nämnden heter - och hotas att tvingas tillbaka till Irak. Detta är nu helt otillständigt och en stor skam för Sverige. De kristna i Irak förföljs och diskrimineras för sin tros skull. De är fredlösa i Irak och vi måste gemensamt kräva att de som sedan kriget flytt och de som nu flyr till Sverige ska få stanna här.

I går kväll medverkade jag vid en bönestund i den kaldeiska kyrkan
Johanneskyrkan i Södertälje. Det var en sällsam upplevelse. Bönestunden hölls för den kidnappade svensk/irakiske partiledaren och kristdemokraten Minas Ibrahim al-Yousifi, som nu hotas med avrättning av islamistiska terrorister.

Av de ca 120 deltagarna ville många kristna assyrier-syrianer-kaldéer berätta hur deras folk dödas, hotas och diskrimineras i det kaotiska Irak. Bilden de gav mig var
tydlig. När inte ens shiamuslimers säkerhet kan tryggas lämnas de kristna
utan trygghet och säkerhet för sina liv.

Barn berättade hur de tvingades delta i muslimsk undervisning och
religionsutövning i skolorna. När de inte behöver delta fick de städa.
Kvinnor berättade om hur de blir fredlösa bara för att de inte går klädda
som muslimska kvinnor. Alla kvinnor löper risken att ofredas. En ung
kvinna förklarade hur en kvinna i hennes egen bekantskapskrets nyligen
hade kidnappats, våldtagits och sålts vidare som slavinna. En annan kvinna
berättade hur rätten till utbildning fråntas dem som kommer tillbaka efter
att ha flytt landet. En ung manlig läkare berättade att hans hustru
nyligen dödats när hon i egenskap av läkare försökte rädda skadade efter
ett terrorangrepp.

De kristna folken i Irak tvingas nu allt oftare att betala en särskild
skatt så länge de inte konverterar till islam. De är fredlösa i sitt
hemland. De är flyktingar och måste få stanna här i Sverige!

Nuder ändrar sig igen!

2005-02-24T17:44:00.000+01:00

Nuder vill slopa skatten på förmögenhet, får man läsa i dagens DN. I artikeln hänvisas till ett beslut av EG-domstolen i slutet av år 2004 om ett visst slag av kapitalförsäkringar, som ska ha föranlett Nuders åsiktsändring. Vad som åsyftas i artikeln är emellertid en lagändring Riksdagen gjorde torsdagen den 17 december förra året, som innebär att kapitalförsäkringar som uppfyller kraven och som på alla sätt liknar en pensionsförsäkring undantas från underlag för förmögenhetsbeskattning. Skillnaden mellan dessa två olika försäkringar är att kapitalförsäkringen inte är avdragsgill mot förvärvsinkomst vilket pensionsförsäkringen är. Pensionsförsäkringen blir ju sedan beskattad som inkomst när man tar ut den. Kapitalförsäkringarna som flera bolag sedan 050101 erbjuder har kommit att kallas kapitalpension och liknar pensionsförsäkringar vad gäller inlåsning och när försäkringstagaren får ta ut pengarna.

Anledningen till att försäkringsmarknaden lanserat sin nya produkt beror uteslutande på att den inte förmögenhetsbeskattas och att avkastningsskatten är lägre(27% på kapitalförsäkringar). På förmögenhetsbeskattade tillgångar betalar man både förmögenhetsskatt och reavinstskatt på tillgångarna. På försäkringskapital betalar man enbart avkastningsskatt.

Nu lämnade EG-domstolen ett förhandsavgörande beträffande ett svenskt mål som gällde en utländsk tjänstepensionsförsäkring redan den 26 juni 2003 Regeringsrätten meddelade sin dom i ärendet den 4 maj året efter. Målet gällde en kapitalförsäkring som uppfyllde alla kvalitativa villkor på en pensionsförsäkring, men som ändå enligt svensk lag inte skulle beskattas som en pensionsförsäkring.
Regeringsrätten konstaterade enligt propositionen att EG-domstolens dom innebär att det - oavsett hur frågan skall bedömas enligt den svenska inkomstskattelagstiftningen - inte är förenligt med gemenskapsrätten att förvägra en arbetsgivare omedelbart avdrag för premier till den aktuella försäkringen.

Nu finns således denna nya kapitalförsäkring, som är befriad från förmögenhetsskatt, vilket naturligtvis i snabb takt urholkar förmögenhetsskattebasen.

DN artikeln anger således felaktigt att EG-domstolen fattade beslut i höstas, vilket DN:s Johan Schück i ett telefonsamtal tar på sig. Det var Riksdagen. EG-domstolens beslut kan således knappast fungera som förevändning för Nuder att just nu ändra sig om förmögenhetsskatten. Det borde han ha gjort redan sommaren 2003. Så sent som den 26 januari avvisade finansministern på rekordkort tid (40 minuter) skatteexperterna Edin, Lodin och Hansson, som föreslog i ett helhetsförslag om företagsbeskattning att förmögenhetsskatten skulle slopas. Även tidigare har Nuder i en interpellationsdebatt med mig den 14 december förra året avvisat att hela skattesystemet skulle utredas på nytt. Nu är det emellertid aktuellt i DN.

Finansministern har det inte lätt. Han har svårt att sätta agendan och byter ofta åsikt. Ena dagen är han för förmögenhetsskatten och andra dagen är han emot. Ena dagen vill han inte utreda skattesystemet och andra dagen vill han göra det. Han känner sig tvingad att försvara den ena vänsterkonservativa åsikten efter den andra, för att sedan efter någon vecka ändra sig. Förmodligen vet han bättre än han ger uttryck för i media. Men Nuder tror uppenbarligen att han måste låta långt mer vänster i skattefrågor än han är. Förmodligen för att gå hem bland partifolket. En del menar att det ingår i positioneringen för partiledarposten. Jag vet inte. För egen del anser jag att man ska hålla sig till verkligheten och säga som det är. Är man maktpolitiker och utilitarist lagar man dock efter läge och lurar sig därigenom ofta själv att inte säga hur saker och ting ligger till. Som om inte sanningen varar längst. Vad Nuders partifolk behöver veta är att förmögenhetsskatten drabbar vanligt folk och inte de riktigt besuttna. De senare kan skatteplanera bort det mesta, som t ex genom att köpa en skogsfastighet, vilket statsministern och hans fru gjort. Förmögenhetsskatten är dessutom skadlig för hela samhällsekonomin.

Det skulle vara hedervärt om en socialdemokratisk finansminister vågade ta den pedagogiska uppgiften och säga som det faktiskt är. Nuder har tidigare skyllt på fördelningspolitik,när han sagt sig inte kunna ta bort denna skatt. Och fördelningspolitik är viktig, men vi ska inte sköta den via förmögenhetsskatten. Kanske bekymrar han sig också för vänsterns retorik. Nu ändrar han sig dock och hänvisar till beslut i EG-domstolen. Kapital placeras nu inte där den gör mest nytta, utan hamnar utomlands eller i stora fonder. Att det ska behöva ta så lång tid att göra någonting åt det!

Härstedt fabulerar

2005-02-24T17:10:00.000+01:00

Regeringens utredare om alkoholskattefrågan Kent Härstedt har ett grumligt resonemang i gårdagens eko och Svd när han efterfrågar en alkoholskattesänkning så snart som möjligt. Regeringens utredare påstår att om en alkoholskattesänkning dröjer för länge så kommer vi till sist inte att ha ett systembolag kvar att försvara. Påståendet synes mig inte bara gripet helt ur luften. Härstedt blandar dessutom samman mål och medel i alkoholpolitiken. Paradoxalt att en statlig utredare begår detta slag av misstag. Att hasta fram en alkoholskattesänkning för att rädda systembolagets försäljningssiffror i år verkar inte klokt även om det är precis vad både Härstedt och fru Persson vill. Systembolaget är trots allt bara ett alkoholpolitiskt instrument – inte själva målet med politiken.

Den dagen riksdagen bestämmer att skatten på sprit ska sänkas i Sverige kommer efterfrågan på sprit på systembolaget att öka, och öka lavinartat om skattesänkningen blir kraftig. Härstedt påstår att om svenskar får ytterligare en sommar på sig att handla billig sprit utomlands kommer man att skapa inköpsmönster som är svåra att bryta. Därför måste skatten enligt Härstedt sänkas med 40 procent och därmed hyllpriset med ca 30 procent. Resonemanget är förstås rent nonsens. Kan hushållen lära sig eller inarbeta vanan att köpa sprit utomlands kan de naturligtvis säkert lära sig och inarbeta en vana att åter handla på Systembolaget.

Begriper inte att medel plötsligt kan bli viktigare än målet? Är det inte folkhälsan som ska värnas? Folkhälsofrågan är långt viktigare än vad Härstedt vill göra gällande och den kräver därför tid så att vi noggrant kan överväga för- och nackdelar. Att nu brådska med en alkoholskattesänkning för att rädda systembolaget är inte klokt. Systembolaget är trots allt inte målet med politiken. En kraftig skattesänkning är kontraproduktiv och en kraftig skattehöjning i våra grannländer är nog orealistisk. Återstår då gör införselreglerna.

Kristdemokraterna anser att alkoholfrågan bör lyftas till EU. Det finns enligt de fördrag som Sverige ingått möjligheter att faktiskt införa lägre införselkvoter än de som gäller idag. På senare tid har insikten ökat i övriga EU-länder för att alkohol faktiskt är en folkhälsofråga och inte enbart en närings- och jordbruksfråga. En sänkning av skatten på sprit skulle omintetgöra det opinionsarbetet helt.

Perssons självmål om pensionerna

2005-02-19T14:43:00.001+01:00

När Persson reser runt på andra sidan jordklotet passar han på att underkänna sin egen politik. Bättre framtida pensioner förutsätter bättre tillväxt. Så när Persson i Australien varnar för sämre pensioner i Sverige gör han självmål och underkänner sin egen tillväxtpolitik.

Vars och ens pension är beroende av inkomsterna under hela det yrkesverksamma livet och den allmänna inkomstutvecklingen. När statsministern således profeterar om sämre pensioner, gör han det för att han väl känner till bristerna i dagens förda politik. Dagens lama näringspolitik leder nämligen inte till tillräckligt hög tillväxt för framtidens pensioner. Det behövs långt mer radikala åtgärder för företagare, entreprenörsanda och framtidstro. Förmögenhetsskatten, som slår så olika och orättvist, borde t. ex. för länge sedan förpassats till ekonomihistorien i det här landet. Vidare borde beskattningen för fåmansföretagarna reformerats mer radikalt och den offentliga sektorn öppnats för mer konkurrens i själva produktionsledet. Kanske tänkte inte Persson att pensionsdelen i talet på andra sidan jordklotet skulle röna någon större uppmärksamhet här hemma. I så fall missbedömde han åter en gång globaliseringens effekter. Alternativet är att hans utfall mot pensionssystemet är taktiskt betingat. Det skulle då vara något slags vänsterretorik mot pensionernas samband med den ekonomiska utvecklingen. Om så är fallet, är statsministerns utfall omdömeslöst. Han kanske bara vill glädja Hoffman, om han nu inte med utspelet ville locka fler väljare från Vänstern.

Vår framtida pension bestäms huvudsakligen av hur mycket var och en har betalat in till pensionssystemet. Det en person betalar i pensionsavgift bokförs för dennes räkning på ett särskilt konto. Stor betydelse har landets ekonomi och tillväxt, eftersom beloppet på det egna kontot räknas om varje år i takt med den allmänna inkomstutvecklingen. När personen pensioneras kommer det sammanlagda värdet på kontot att bestämma hur stor pensionen blir. Storleken av pensionen är även beroende av ålder vid pensioneringen och beräknad medellivslängd. Valet av placering av premiepensionen är också viktigare ju yngre man är. Ju bättre tillväxt på premiepensionspengarna desto högre pension. Detta är ett realistiskt pensionssystem. Statsministern är bara ute och försöker känna vartåt opinionsvinden blåser.

Nuder vill vara intellektuell. Kan han?

2005-02-19T13:51:00.000+01:00

Pär Nuder vill att hans arbete ska präglas av "eftertanke, reflektion och nyanser". I ett tal i lärdomsstaden Uppsala den 14 januari i år sa han sig vilja "eftersträva en intellektuell hållning till politiken". Han vill "utveckla förmågan att i tid upptäcka nya omständigheter och att kunna förklara innebörden av de viktiga målkonflikter vi hela tiden ställs inför." För finansministern är en sak säker och det är att "vi måste våga tänka om, ompröva och ändra oss när det [är] påkallat sedan vi inhämtat nya fakta och mött nya argument." Förhållningssättet låter sympatiskt och klokt.
Samtidigt har detta sympatiska närmast akademiska och analyserande ideal till politiken mycket tydligt kontrasterats av verklighetens Per Nuder. Under sin korta tid som Sveriges finansminister har Per Nuder hunnit med att skapa massmedial uppmärksamhet och oro kring en rad hastiga, oöverlagda och till och med kränkande uttalanden.
Den första och måhända största skandalen väcktes av finansministerns beskrivning av en hel generation som ett "köttberg". På ett frukostmöte i SE-bankens regi beskrevs problemet med den framtida försörjningskvoten med bilden av ett "köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska liksom föda". (TT)
Efter den fruktansvärda och tragiska flodvågskatastrofen i Sydostasien blev arvsskattefrågan aktuell igen. I DN på nyårsafton föreslog jag en retroaktiv ändring av slopandet av arvsskatten, så att även anhöriga och överlevande från katastrofen inte skulle drabbas av arvsskatt. Skälen var flera. Det vitkigaste var rent humanitärt. Att på katastrofen så småningom drabbas av arvsskatt, kanske flera år efter att den slopats ansåg jag vara absurt. Dessutom riskerade många barn som förlorat båda sina föräldrar att drabbas. Först ansåg finansministern att förslaget var "ovärdigt" och för tidigt väckt, för att bara några dagar senare lägga fram ett förslag som var identiskt. I samband med detta uppgav Pär Nuder för TT att frågan om retroaktivitet "aldrig varit kontroversiell". Trots att man avslog våra förslag att införa retroaktivitet från samma dag som budgetpropositionen presenterades i Riksdagen både under hösten 2003 för slopandet av arvsskatt mellan makar och sambor och 2004 vid slopandet av arvsskatten.
För det tredje. Den 14 januari skickade Pär Nuder ut ett pressmeddelande om anförandet han hållit i Uppsala samma dag. I pressmeddelandet fick man läsa att Nuder anser att det är troligt att skatterna i framtiden kommer att öka, men argumenteringen måste betecknas som mycket ensidig. Varför nämner överhuvudtaget inte Pär Nuder de mer akuta problemen som den svenska samhällsekonomin står inför? Inte mindre än 217 000 personer är just nu arbetslösa. Ytterligare 162 000 personer är så kallat undersysselsatta vilket i andra länder räknas som arbetslöshet. Dessutom finns 219 000 personer i arbetsmarknadspolitiska program. Slutligen får 265 000 personers sjukpenning och 539 000 personer är förtidspensionerade.
För det fjärde. Den 26 januari klockan 13.00 presenterades en statlig utredning om bland annat fåmansbolagsreglerna och förmögenhetsskatten. Redan kl. 13.40 hade tidningarnas telegrambyrå kunnat tillgodogöra sig finansministerns pressmeddelande, där den 179 sidor långa utredningens helhetslösning förkastades. Utredningen med några av landets främsta skatteexperter avspisades på mindre än 40 minuter. Borde inte finansministern med sin ambition av "intellektuell hållning" ha ägnat mer än 40 minuter av sin tid innan han dömde ut utredningens huvudalternativ? Vad var utredarnas ansträngningar värda för finansministern?
För det femte. I en intervju med Svenska Dagbladet strax efter tillträdandet berättade Pär Nuder att han ansåg att det svenska skattesystemet ska vara robust och legitimt. När jag i en interpellationsdebatt med Pär Nuder ville veta om finansministern ansåg att skattetrycket och de enskilda skatterna och deras nivåer var legitima, blev han mig svaret skyldig. Det viktiga var dessutom bara att skattesystemet "uppfattas" som legitimt. Vågar han inte konfronteras med en seriös utredning och undersökning om det verkligen "är" det?

Till en interpellationsdebatt, som går av stapeln den 1 mars har jag frågat finansministern om han fortsättningsvis med en "intellektuell hållning" öppet avser pröva helhetsförslag från statliga utredningar inom finansministerns beredningsområde samt om Nuder i kommande resonemang om framtidens skattetryck också se till den stora problematik som arbetslösheten och sjukfrånvaron utgör för vår gemensamma välfärd. Min tredje fråga var om finansministerna avser se till att skattesystemet inte bara uppfattas som legitimt utan också är det för var och en som betalar skatt.

Queer och Dramatiska Institutet

2005-02-12T15:18:00.000+01:00

Sedan Svenska Dagbladet avslöjade de rent pornografiska inslagen i Dramatiska Institutets barn och ungdomsteaterprojekt under ledning av bl a Susanne Osten har härvan bara vuxit. Få har frågat sig dock hur det sammanhang och den utbildning ser ut, där en elev utbildas och gör något så omdömeslöst som att för små barn läsa en fiktiv berättelse om oralsex mellan småbarn? Är det trovärdigt att en enda elev på Dramatiska Institutet (DI) görs ansvarig? DI bör svara på ett antal grundläggande frågor om sitt institut och sina utbildningsprojekt. Vad är det för verksamhet, som leder till att ovetande barn och föräldrar kränks? Vad är Dramatiska Institutets grundläggande ideologi och värden?
Dramatiska Institutet samarbetar med Teaterhögskolan i ett projekt kring barn/ungdomsteater för åldrarna 6-10 år. Projektet leds av Suzanne Osten och Claes Peter Hellwig med över fyrtio studenter. Projektets syfte är att "skildra barns förhållningssätt och upplevelse av den egna kroppen, kärlek och sexualitet." För de ansvariga handlar det om "att helt konkret utifrån vår egen barndom/ungdom titta på och se skillnader/likheter med dagens barn och deras situation. Vi vill att studenterna arbetar i en process där de hela tiden har kontakt med publiken dvs barnen och där föreställningen växer fram i samspel med dem." På flera skolor har sexnoveller lästs och på förskolor på Östermalm har teaterhögskolestudenter dansat runt iklädda kroppsstrumpor med groteskt överdrivna könsdelar. Nioåringar har på en annan skola fått lyssna på samlagsljud. I en cirkel har de haft fot- och ryggmassage på varandra och sedan har de vid olika bildstationer fått samtala om kärlek, sexualitet och sensualitet med elever. De har också lekt "Snuskiga ord – inventeringen". Det verkar som att det inte bara är en elev som spårat ur. Hela projektet måste ifrågasättas.
För bara några år sedan gavs det enligt hemsidan ut en liten skrift om Queer och Queerteori på Dramatiska Institutet. Med ’Queer’ avses en oförsonlig kritik mot det "heteronormativa" samhället. Allt som vidmakthåller heterosexualitet som en biologiskt naturlig, normativ och ändamålsenlig form av sexualitet är för Queer-anhängare närmast förhatliga uttryck för det gamla borgerliga samhället. Susanne Osten har själv i sitt förord skrivit att för henne betyder hela queerdiskussionen "ett ifrågasättande av det automatiska berättandet om Männens och kvinnornas erotiska ordning på scenen". Teaterns kärlek och sexualitet är enligt Osten ofta naiv och idealiserad med en "borgerlig ordning". Här ser vi en närmast anarkistisk kulturkamp, där all ordning ska ifrågasättas? Är Queer ett representativt uttryck för den miljö DI utgör? Om det är så, då var knappast elevens högläsning för sexåringar om små daghemsflickors erotiska övningar något snedsteg. Om Queer ligger bakom de erotiska texterna har det hela en ideologisk förklaring. Enligt Queer finns det nämligen inget som är rätt eller fel. Allt är okej, utom möjligtvis det som idag kallas norm. Då är det sexuell anarki och amoralism som är normen. Det är i så fall fegt av Osten, Hellwig och Lysander att bara hänga ut en elev. Det är rimligt att faktiskt kartlägga och analysera den miljö eleven utbildas i. För det behövs inte teater och video. Rektor Lysander bör själv tillsammans med sina professorer deklarera vilken människosyn och vilken etik det är som ligger till grund för deras skola och undervisning. Råder Queer är normlösheten norm. Då är det principiellt okej att ha högläsning om sex för barn och mycket mer. Och då är det dags att lägga ned Institutet. Anslaget på 76 miljoner bör dras in. Skandalen är ett uttryck för en kamp om etiska värden.

Om kloning och stamceller i kammaren

2005-02-02T22:53:00.000+01:00

Så har betänkandet om stamcellsforskning tagits i riksdagen. Socialutskottet hade debatten i kammaren och jag deltog i den med 10 minuter. Något svar på mitt inlägg, som följer nedan, fick jag inte. Mänskligt liv ska nu få produceras och konsumeras i forskningssyfte. Från den 1 april i år blir det tillåtet att producera mänskliga embryon för forskningsändamål. Kristdemokraterna är det enda parti i riksdagen som går emot beslutet som alltså tagits med stor majoritet trots alla etiska betänkligheter. Därmed går Sverige emot Europakonventionen för mänskliga rättigheter och biomedicin som förbjuder sådan tillverkning. Sedan 1997 har Sverige – åtminstone formellt - efterlevt denna centrala konvention för de mänskliga rättigheterna, men nu öppnar vi alltså för konsumtion av vår egen avkomma. Har idag skrivit om detta i Göteborgs Posten och ned följer mitt anförande i kammaren.

Anförande om socialutskottets betänkande 2004/05:SoU7 Stamcellsforskning den 2 februari 2005.

Detta utskottsbetänkande är inte väl berett. Det har inte föregåtts av en öppen och penetrerande debatt. Frågan debatterades i massmedia under några korta sommarveckor år 2001, då DN:s ledarsida piskade fram prematura besked från partierna. Sedan har det varit tyst. Också i Riksdagen bortsett från några interpellationsdebatter, som kristdemokraterna initierat. Nu är allt bestämt. Det regeringen ville i sina tilläggsdirektiv till den statliga utredningen Genetisk Integritet under våren 2002, kommer nu att levereras. Socialutskottets betänkande är ett beställningsarbete. Någon självständig analys eller tanke går inte att finna. Riksdagen fungerar som transportkompani. Varför?

Märkligheterna är flera. För det första kommer inte Riksdagen fatta något beslut om embryonal stamcellsforskning i sig. Sedan flera år bedrivs forskning vid några universitetssjukhus. Stamcellerna skördas från människoembryon och har likt embryot stor potential. Förhoppningen är att de ska kunna producera vävnad, som kan användas i forskning och småningom för att bota sjukdomar. Det etiska problemet är att mänskligt liv görs till medel i stället för att vara ett mål i sig. Frågan har debatterats över hela vår värld. Länder har lagstiftat. Europarådet och FN har behandlat frågan. Men i Sverige ska Riksdagen inte fatta beslut. Vem har då bestämt att tillåta embryonal stamcellsforskning här? Praxis? Utredningen hänvisade till praxis, och när jag kritiserade detta ströks det. Vetenskapsrådet? De värjer sig, men deras beslut den 4 december 2001 gav klartecken, trots att ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap hyste betänkligheter och ledamoten och docenten i statsvetenskap Marie Demker menade att beslutet borde fattas av Riksdagen. Men vem har bestämt? Dåvarande ministrarna Östros och Enqvist på DN debatt den 29 januari 2002? Eller regeringens direktiv, som kom först genom regeringsbeslut den 18 april samma år? Genom DN visste vi i utredningen vad som komma skulle och ställde om arbetet. Är det så det ska gå till?

Socialutskottet har inget svar. Har Socialutskottet en egen åsikt? Det ansluter sig nu till utredningens linje att något beslut inte behövs. Denna verksamhet sägs omfattas av lagen 1991:115, som kom till för att åtgärda ofrivillig barnlöshet och tillåter forskning på embryon för att förbättra tekniken med provrörsbefruktning. Men vet ni, i ett läge hade jag med mig utredningen i att ett beslut bör tas i Sveriges lagstiftande församling. Men sedan lämnades den linjen. Varför? Jag tror att orsaken var att då skulle verksamheten, som Vetenskapsrådet gav klartecken till ansetts olaglig, eller i vart fall otillåten. De tre juridiska fakulteternas remissvar, Uppsala, Stockholm och Lund påpekar detta att lagreglering behövs. Utskottet diskuterar inte frågan utan säger nu att detta syfte med lagen om metodutveckling för åtgärd mot infertilitet var "i första hand". Men något annat syfte fanns inte och inget sägs i förarbetena om stamcellsforskning. Tvärtom användes just formuleringen att embryona "blev över" och ändå skulle slängas som huvudargument mot dem som tvekade om det etiska i denna hantering.
Är detta demokrati?

För det andra. Riksdagen kommer att fatta beslut om kloning. Men det vill man inte säga rent ut. Regeringen och utskottet vill skilja på kloning för att skapa barn, reproduktiv kloning, och kloning för forskning, terapeutisk kloning. Enbart det senare ska tillåtas och det vill man nu inte kalla för kloning. Det ska heta somatisk kärnöverföring. Skillnaden är konstruerad. Det är semantiska turer. I båda fallen töms en äggcell på sitt innehåll och fylls med arvsmassan från en annan kroppscell. Tekniken är densamma, men syftet skiftar. I verkligheten är all kloning reproduktiv i den meningen att en genetiskt identisk kopia reproduceras. Syftena kan variera och livslängden likaså. Förslaget handlar dock om att klona mänskligt liv; en hel och integrerad mänsklig organism i sitt embryonala stadium, som ska få hållas vid liv i upp till 14 dagar. Sedan förstörs embryot och dess innanmäte, stamcellerna, används för forskning. Under dessa 14 dagar kallas livet också för "befruktat ägg". Eller "livsprocess" i betänkandet. "Embryo" låter för människolikt. Med detta syfte rensades ’ordet’ bort i utredningen. Utskottet följer efter. Vilken lärobok i humanembryologi skulle göra så? Och hur kan man tala om embryonala stamceller utan embryon? Och hur länge är enligt utskottet ett befruktat ägg ett befruktat ägg? Som zygot, morula, blastocyst…foster. I samma mening som utskottet använder begreppet ’befruktat ägg’ är vi befruktade ägg allihop.

Nu ska mänskligt liv produceras och konsumeras för forskning. Detta är en ny och förödande praxis för människosynen, motiverad av nyttoetik. Botemedel söks, men det nya är att det ska sökas på bekostnad av mänskligt liv. Vad är nästa steg? Det är så många problem med de humana ES-cellerna att krav kan ställas att få odla fram de klonade små liven längre. Låta intakta vävnader utvecklas i klonade foster. Visst lagen säger nu emot detta, men om nu botemedel för flksjukdomar söks kan man använda precis samma konsekvensetiska argumentering som regeringen och utskottet gör och legitimera det.

En marknad kan dessutom uppstå på äggceller. Var ska de tas ifrån? Det är en obehaglig behandling. Tredje världen? Någon reglering mot kommers finns ju inte. År 1997 i Oviedo undertecknade Sveriges regering Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin. Konventionen anknyter till FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter. Samtidigt som samhällets ansvar betonas för att biomedicinska framsteg ska komma hela mänskligheten och framtida generationer till godo påpekas också att farorna för människovärdet och människans värdighet är stora.

I ett förklarande tillägg sägs utgångspunkten vara att människans värdighet och identitet ska respekteras från livets början. Det uttrycker att människovärdet följer människans existens och att det inte följer egenskaper eller färdigheter, som människan erhåller, tillägnar sig eller förlorar senare i livet. Följdenligt stadgar konventionen att människan även i sitt embryonala stadium ska ges adekvat skydd och att människoembryon inte får skapas för forskningsändamål. De fördragsslutande länderna anmodas till sist också att ta fram lämpligt rättsligt skydd i enlighet med konventionen i den egna lagstiftningen. Och vad gör Sverige? Regeringen undertecknar men efter åtta år kommer vi med lagstiftning, som går emot! I betänkandet på sidan 13 står det: Denna bestämmelse kan enligt regeringen visserligen synas avvika från konventionens bestämmelse om tillfredsställande skydd för befruktade
ägg men kan inte i sig antas stå i strid med grunderna för denna konventionsbestämmelse. De begränsningar som gäller enligt svensk rätt får i vart fall antas stå i överensstämmelse med grunderna för konventionen, menar regeringen.

Man tar sig för pannan! Varför skriver inte regeringen och utskottet som det är? Ni går emot konventionen! Undertecknandet av Oviedokonventionen innebär en folkrättslig förpliktelse. Nu vill regeringen och samtliga partier i Riksdagen utom kristdemokraterna gå i motsatt riktning och i efterhand göra ett förbehåll mot konventionen. Man vill ju som sagt kunna klona fram embryon för forskning, men man vill också tillåta att ägg och spermier sammanförs till embryon på laboratorier för forskningsändanmål. Detta är något som inte ens Vetenskapsrådet kunde tänka sig i sina etiska riktlinjer i dec. 2001 inte heller SMER, som refereras på sidan 11. Hur argumenterar ni då för detta? Det ena tycks ha gett det andra – när man en gång lämnat människovärdeprincipen.

Som riksdagsledamot får jag ofta finna mig i att en majoritet är av en annan mening. Men vad jag har mycket svårt att finna mig i är att varken regeringen eller riksdagsmajoriteten motiverar detta lagförslag på ett sakligt och etiskt respektingivande sätt. Någon människosyn eller etisk grundsyn läggs inte till grund. Någon logisk argumentering finns inte. I stället får konsekvensetiken ta över. Lagförslaget är ett avsteg mot den rättighetstradition vi genom FN, EU och Europarådet står i. Lagförslaget är ett brott mot människovärdesprincipen. Nu ska mänskliga embryon konsumeras för forskning. Någon måste ställa frågan: Vart är vi på väg?

Regeringen tvärvänder om arvsskatten

2005-01-19T01:39:00.000+01:00

Det är bra att regeringen nu tvärvänder om arvsskatten och följer mitt förslag från nyårsafton i Dagens Nyheter. Äntligen sänds en tydlig signal från en klar majoritet i Sveriges Riksdag att arvsskatten inte ska behöva bekymra katastrofens offer och deras anhöriga. Se dagens DN och SvD. Det är nämligen en majoritet i riksdagen, som fått regeringen att ändra ståndpunkt. Så måste rimligen detta beslut förstås. Regeringen såg att de skulle bli överkörda av en majoritet i Skatteutskottet och Riksdagen. Därför väljer de att lägga fram en proposition, om något det något förhastat och nonchalant har avvisat tidigare vid flera tillfällen. Nu har de tvingats inse att det inte var väl betänkt. Förmodligen är det Skatteverket och vänsterpartiets öppenhet för mitt förslag och borgerlighetens gemensamma förslag om utskottsinitiativ, som fått Nuder och Persson till denna insikt.

Det tydligaste exemplet på hur orättfärdigt arvsskatten skulle ha slagit utan denna aviserade förändring är att många barn som förlorat båda sina föräldrar också skulle ha behövt betala in arvsskatt och att detta skulle ha skett efter långa plågsamma processer med dödförklaring och bouppteckning kanske många år efter att arvsskatten var avskaffad för alla andra. Regeringen har uppenbarligen också övergett linjen att de arvsskattepliktiga själva skulle ansöka om befrielse avregeringen. Det hade varit ovärdigt med en sådan förödmjukande procedur.

Nu sänds också en tydlig signal att arvs- och gåvoskatten borde ha slopats retroaktivt från det att beslutet kungjordes den 20 september när budgetpropositionen presenterades i riksdagens kammare, vilket vi kristdemokrater och moderaterna i Skatteutskottet med Lennart Hedqvist i spetsen krävde. Regeringens okänsliga hantering med hösten som en märklig övergångsperiod har nu blivit en rejäl bakläxa. Vänsterpartiets och miljöpartiets representanter i skatteutskottet har känt att hanteringen blev fel, men inte klarat av eller kanske inte tänkt på att driva detta i budgetförhandlingarna och sedan varit bundna av just budgetöverenskommelsen med (s).

Beslutet om en kommande proposition är bra, men det beslutet hade varit långt bättre om man hade backat hela vägen till den 20 september och långt smidigare om man valt ett utskottsinitiativ. Uppenbarligen vill av Ekots rapportering den 18/1 17.45 att döma regeringen genom finansminister Per Nuder ge sken av att ta initiativet i frågan. Sanningen är ju den att Nuder och Persson men även skatteutskottets socialdemokratiska ordförande Susanne Eberstein målat in sig i ett hörn genom sin närmast föraktfullt avvisande attityd till förslaget. Nu är Eberstein överkörd. Samtidigt hävdar Nuder i Ekot att förslaget var ovärdigt, när jag förde fram det på nyårsafton i Dagens Nyheter. I verkligheten är det nog så att Nuder känner att han borde ha föreslagit det själv och skickat en sådan tydlig signal till såväl katastrofens offer och anhöriga som till det svenska folket. Men regeringens senfärdighet delas nu även av Nuder. Så sent som i fredags var frågan enligt Nuder inte aktuell och samtidigt som han tvärvänder nu måste han anklaga mitt förslag för att ha varit ovärdigt. Ovärdigt var det tydligen då den 31 december, och även när vi kom med förslaget i skatteutskottet den 14 januari, men inte nu den 18 januari. Nog är det lite barnslig retorik här bara för att maskera ett åsiktsbyte? Tyvärr blir det lite bråk även om detta förslag, som borde ha kunnat tas i full enighet långt tidigare. Har kommenterat även i ett pressmeddelande idag den 19 januari. Nuder var inte handlingskraftig nog. Tog ställning och ändrade sig. Nuder tycks inte vara vuxen sin roll som finansminister?

DN om arvsskatten och katastrofen

2005-01-15T13:48:00.000+01:00

I dag rapporterar Dagens Nyheter om den senaste utvecklingen vad gäller arvsskatten och katastrofen i Sydostasien. DN skriver bl a om oppositionens numera gemensamma förslag i Skatteutskottet att flytta slopandet av arvsskatten tillbaka i tiden till den 25 december för att av humanitära skäl omfatta även katatstrofens offer. Slopandet från detta datum ska dock gälla generellt. Samtidigt rapporterar DN på annan plats att bara identifieringen av de offer man har funnit kan ta över ett år. Problemen med de offer som inte återfinns kan ta än längre tid. Justitiedepartementet arbetar dock med ett lagförslag om en förenklad dödförklaringsprocess. Till dessa problem kommer avgöranden när de avlidna faktiskt har avlidit och problem med lokala eller andra vittnen, när försvunna senast sågs vid livet. Processerna med dödförklaring och bouppteckning blir svåra,långdragna och plågsamma för de anhöriga. Till detta kommer enligt fram till den 1/1 2005 rådande lagstiftning om Arvs- och gåvoskatt besked om arvsskatt för de anhöriga långt efter att Arvs- och gåvoskatt har avskaffats i Sverige och inte längre hör till den svenska skatterätten. Som styrelseledamot i Skatteverket vågar jag påstå att Skatteverket inser de oerhörda problem för anhöriga och för Skatteverkets hantering av bouppteckningar och arvsskatt, som förestår, så att ett retroaktivt slopande av Arvs- och gåvoskatten från t ex den 25/12 2004 skulle vara ett välkommet beslut.

I detta läge säger socialdemokraternas ordförande i Skatteutskottet i dagens DN att det pågår samtal i frågan och hon tar upp att det i den nu avskaffade Arvs- och gåvoskattelagen finns en paragraf 58, som medger befrielse eller nedsättning av skatt. Det positiva är öppningen, det negativa är den tilltänkta lösningen. Den nämnda samtalen är dessutom förmodligen mellan regeringsskansliet och finansdepartementet och möjligtvis mellan regeringspartiet och stödpartierna på departementsnivå, för i själva Skatteutskottet har de inte förts och ordföranden har inte ens med en rad besvarat mina brev till skatteutskottets ledamöter och senare till gruppledarna vid något tillfälle. Nåväl lagparagrafen lyder: "58 a § Även i annat fall än som avses i 57 eller 58 § äger regeringen eller den myndighet regeringen förordnar medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt, när synnerliga skäl föreligger. Lag (1974:857).

Detta förslag till lösning vore emellertid olyckligt och rent av förödanda av flera skäl om det verkställdes.
För det första skulle Regeringen lägga hela bevisbördan hos katastrofoffrens arvtagare, vilket innebär att de anhöriga, i förekommande fall barn till avlidna föräldrar, måste sammanställa en ansökan och närmast komma med mössan i hand till regeringen och be om befrielse. Det finns dessutom stor risk för olika behandling av katastrofens offer, i synnerhet om en del ansöker och andra av olika skäl inte. Ska det krävas juridisk expertis för en befrielse?
2. Sedan 1974 har många fått betala arvsskatt efter att anhöriga dött en plötslig tragisk död. Arvsskattelagens 58 a § har inte hjälpt dessa familjer. Nu pågår således försök att tolka 58 a § för att passa det nuvarande läget och sinnestämningen efter en katastrof.
3. Givet att anhöriga till katatsrofens offer ska använda 58 a §, hur ska en familj som på ett tragiskt sätt förlorat en anhörig hemma i Sverige decemer 2004 vid samma tid förhålla sig?

Nej, förslaget om ett "nådeinstitut" är olämpligt och rent av ovärdigt Sverige och den svenska modellen. Den förslag jag lanserade i DN på nyårsafton är betydligt mer rättssäkert. Under min politiskt aktiva tid i Skatteutskottet och i Egendomsskatteutredningen har jag påtalat det orättfärdiga i arvsskatten inom framför allt familjen, mellan makar och sambor och mellan föräldrar och barn Jag har dessutom påtalat under flera års tid det fullständigt opassande och inhumana att avskaffa såväl arvsskatten mellan makar som arvsskatten i sin helhet med en övergångstid och ett satt datum i framtiden, vilket regeringen och stödpartierna röstat igenom både under hösten 2003 och 2004. Nu måste Riksdagen sända en tydlig medmänsklig signal till alla katastrofens offer och alla andra om en tidigareläggning av slopandet av arvsskatten, så att dessa utdragna processer undviks. Anhöriga och i synnerhet barn till sina avlidna föräldrar ska inte bekymra sig över arvsskatt. De ska inte behöva flytta från sina hem för att betala in arvsskatten. Redan har jag fått ta del av fall där barn, som förlorat båda föräldrar kan drabbas på så sätt.

Det vore således mycket olyckligt om socialdemokraterna valde för sin del lösningen jag nu refererat. Vad kan motivera dem att ens överväga en paragraf anpassad till helt andra omständigheter, där bakgrunden är snabba värdeminskningar på aktier och en följande orimlig beskattning och där regeringen tidigare varit ytterst restriktiv . (Se Egendomsskattekommitténs slutbetänkande Egendomsskatter - Reform av arvs- och gåvoskatter (SOU 2004:66)144ff. Nej, katstrofoffrens anhöriga ska inte behöva bekymra sig över arvsskatten. Det är en betydligt enklare och långt mer rättssäker och rättvis hantering att slopa arvs- och gåvoskatten retroaktivt. Det kan väl inte vara prestigeskäl som ligger i vägen? Att förslaget kom från fel håll?

Gemensamt initiativ om arvsskatten

2005-01-14T15:36:00.000+01:00

Fredagen den 14 januari lämnade de ordinarieledamöterna från kristdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och centern i riksdagens skatteutskott in ett utskottsinitiativ om att datum för slopandet av arvsskatten ska sättas till den 25 december. Redan tidigare har riksdagen beslutat att avskaffa arvsskatten från den 1 januari.

Jag är glad över att nu fyra partier stöder mitt initiativ om ett tidigare datum för slopandet av arvsskatten. Och jag har svårt att se att inte övriga partier av humanitära skäl skulle ansluta sig till detta initiativ. Min förhoppning är att regeringen av prestigeskäl inte söker andra och sämre alternativ. I den nu slopade arvsskattelagstiftningen finns till exempel i paragraf 58 a en möjlighet till befrielse från eller nedsättnig av arvsskatt, men det kräver att anhöriga till katastrofens dödsoffer ska komma med mössan i hand till regeringen och begära detta. Det vore en betungande och ovärdig procedur för de drabbades anhöriga. De ska inte behöva tänka på arvsskatt över huvud taget! I de fall barn lämnats utan föräldrar är det mer än absurt. En sådan lösning med ett slags "nådeinstitut" från arvsskatten vore dessutom rättsosäker, eftersom regeringen då ska bedöma från fall till fall om lagens krav på "synnerliga skäl". Nej, det bästa vore en stark och tydlig signal från Riksdagen så snart som möjligt att slopandet av arvs- och gåvoskatte-lagstiftningen gäller från den 25 december 2004. Toppstyrningen i regeringen behöver inte smitta av sig på Riksdagen. Därför hoppas och tror jag på ett kraftfullt initiativ av Skatteutskottet och Riksdagen så snart den samlas i nästa vecka. Jag är glad över att nu fyra partier stöder mitt förslag om ett tidigare datum för slopandet av arvsskatten med tanke på katatstrofen i Sydostasien. Jag har dessutom svårt att se att inte övriga partier av humanitära skäl skulle kunna ansluta sig till detta initiativ. Min förhoppning är att majoriteten i utskottet och/eller regeringen av prestigeskäl inte söker andra och sämre alternativ. I den nu slopade arvsskattelagstiftningen finns till exempel i paragraf 58 a en möjlighet till befrielse från eller nedsättnig av arvsskatt, men det kräver att anhöriga till katastrofens dödsoffer ska komma med mössan i hand till regeringen och begära detta. Det vore en betungande och ovärdig procedur för de drabbades anhöriga. De ska inte behöva tyngas av någon bevisbörda. De ska inte behöva tänka på arvsskatt över huvud taget! I det fall det finns grader av absurditet vore det höjden av absurditet om de barn som lämnats utan föräldrar skulle ansöka något sådant av regeringen. En sådan lösning med ett slags "nådeinstitut" från arvsskatten vore dessutom rättsosäker, eftersom regeringen då ska bedöma från fall till fall om lagens krav på "synnerliga skäl" föreligger. Nej, det bästa vore en stark och tydlig signal från Riksdagen att slopandet av arvs- och gåvoskattelagstiftningen gäller från den 25 december 2004. Vi har nog av senfärdighet hos statsmakterna och detta är dessutom ett lagtekniskt mycket enkelt förslag. De handlar bara om att flytta datum bakåt en vecka i tiden och sedan göra en del lagtekniska konsekvensändringar. Toppstyrningen i regeringen får inte smitta av sig på Riksdagen. När det gäller lagstiftning är det Riksdagen som bestämmer. Därför hoppas och tror jag på ett kraftfullt initiativ av ett enigt Skatteutskott och en enig Riksdag så snart den samlas i nästa vecka.

Nedan följer vårt initiativ i Skatteutskottet.

Vi föreslår

att riksdagens skatteutskott genom initiativ väcker ärende för beslut av riksdagen om att slopandet av arvs och gåvoskatten ska ske per 25 december 2004 i stället för per 1 jan 2005. Den föreslagna ändringen verkställs enklast genom att i särskild lag ange den nya tidpunkten för ikraftträdandet med verkan även för övriga av ändringen föranledda lagar.

Motivering

Den stora katastrofen i Sydostasien har inneburit att många svenskar, däribland många föräldrar till barn, tragiskt och oförutsett avlidit sista veckan 2004. För många anhöriga blir det ovanpå all sorg även en bekymmersam situation att inte veta om den slopade arvsskatten kommer att gälla i det enskilda fallet. En situation där barn, som mist sina föräldrar vid katastrofen, blir olika behandlade är utifrån såväl humanitär som ekonomisk synvinkel oacceptabel. Oaktat fastställandet dödsdatum bör arvs- och gåvoskatten hanteras lika för alla inblandade. Den bedömningen bör präglas av humanitet och värdighet.

Den enklaste åtgärden är att riksdagen, genom beslut i lag, backar ikraftträdandet av slopandet av arvs och gåvoskatten en vecka. Åtgärden har marginell statsfinansiell betydelse men om så bedöms nödvändigt bör finansutskottet beredas möjlighet att yttra sig över lagförslaget.

Stockholm den 15 jan 2005

Anna Grönlund Krantz (Fp)
Lennart Hedquist (M)
Per Landgren(Kd)
Jörgen Johansson (C)
Ulf Sjösten (M)
Stefan Hagdeldt (M)
Gunnar Andrén (Fp)

Om naturkatastrofen, regeringen och UD

2005-01-14T15:31:00.000+01:00

Onsdagen den 12 januari ställde tidningen Expressen frågor till oss Riksdagsledamöter om katatstrofen i Sydostasien och om hur UD och regeringskansliet skött sina uppdrag. Nedan återges frågorna och mina svar.

- Många anhöriga till offer efter naturkatastrofen menar att Laila Freivalds borde avgå på grund av misstag på utrikesdepartementet. Vad säger du om deras krav? Håller du med?

Laila Freivalds är ansvarig på utrikesdepartementet och var ansvarig på justitedepartementet tidigare, när utredningar kom efter Estoniakatatsrofen m. m. om katastrofhantering och katatstrofberedskap. Jag tycker hon bör avgå meed omedelbar verkan. Hon kan aldrig bli någon syndabock! Hon är ansvarig själv och bör ta sitt ansvar! Hennes sätt att huta åt journalister, som ställer svåra frågor, hennes sätt att skylla på att katastrofen skedde på Annandagen eller att ambassadören i Thailand inte informerade UD i tid om omfattningen av katastrofen har urholkat hennes trovärdighet och visar att hon bör se sig om efter ett annat arbete. Hon kan heller inte bli en syndabock i Göran Perssons ställe. Han är också ansvarig, och har ett än större ansvar.

- Vilket är - anser du - regeringens allvarligaste misstag i hanteringen av naturkatastrofen i sydostasien?

Det allvarligaste misstaget var att regeringen reagerade och informerade sig alldeles försent. Svenska folket kunde ju sitta redan på annandagen hemma framför TV:n och följa läget i internationella och svenska medier. Vi borde omedelbart ha skickat ner nödhjälp till alla katastrofens offer och flygplan för att ta hem de drabbade svenskarna. När statsministern på måndagen, dagen efter katastrofen, sa att vi skulle skicka ner plan vid behov, då flög vi i taket här hemma. Vår tioåring, föreslog då redan att vi skulle skicka ned JAS och Viggen. När det påpekades att det inte fick plats så många i de planen, menade han att de borde skickas ned om de så bara fick in en katatstrofdrabbad i varje plan!

Bakom denna på tok för sena reaktion av regeringen och UD finns uppenbarligen en defekt katastrofberedskap och organisation. Det behövs en självständig professionell myndighet med relevanta befogenheter för skarpa lägen och utan statsråd och ministerstyre. Det ska inte behövas några klartecken från en statsminister för att hjälpa svenskar oavsett var de befinner sig i världen. Den myndighets- och underdånighetskultur som vuxit fram under Göran Persson och den rädsla som finns för honom och uppenbarligen för Laila Freivalds på UD är skrämmande.

- Vilket ansvar har Göran Persson för misstagen och vilka konsekvenser anser du att hanteringen borde få för honom? Hur ser du på hans agerande efter katastrofen?

Jag tycker statsministerns agerande efter katastrofen varit en mindre katatstrof i sig! Alltför ofta har vi vanliga svenskar genom CNN och andra internationella medier uppenbarligen varit mer informerade än statsministern, i alla fall att döma av hans och utrikesministerns stundom märkliga uttalanden på presskonferenser och annat. Han har sett till att han har det övergripande ansvaret även för hanteringen av situationer som denna. När katastrofen sedan inträffar, händer allt för sent, eftersom det är på hans villkor och behöver hans klartecken. Det är något sjukt i själva systemet när så många på regeringskansliet, på departementen och i myndigeterna är helt beroende av denne mans överväganden och till och med rädda för hans välvilja.

- Vad anser du om kungafamiljens agerande efter katastrofen? Har din syn på kungahuset förändrats efter katastrofen?

Kungahusets agerande har varit föredömligt, så långt statscehefen, kungen, nu har informerats av statsministern.

Snabbinkalla skatteutskottet!

2005-01-12T21:50:00.000+01:00

Sedan mitt initiativ på nyårsdagen att tidigarelägga slopandet av arvskatten, för att befria anhöriga och drabbade vid naturkatastrofen i Sydostasien från långdragna processer med arvsskatt har jag inte hört något från en enda socialdemokrat i utskottet eller någon från vänstern eller miljöpartiet. Det var genom ett brev till utskottets ledamöter och dess ersättare, som jag föreslog ett utskottsinitiativ över blockgränserna. Många har uppfattat det som ett positivt och i grunden självklart humanitärt förslag. Däribland tidningar som DN och Svenska Dagbladet och bland partier moderaterna under ledning i skatteutskottet av Lennart Hedqvist från Uppsala och deras partisekreterare Sven Otto Littorin men även försiktigt positivt från folkpartiets och centerns ledamöter. Från några människor har jag fått höra att mitt förslag skulle vara makabert och ett utslag av ren populism. Det är som om alla förslag från en riksdagsledamot skulla handla om egoism och att maximera sitt eget väljarstöd. Vilken människosyn ligger bakom dessa reaktioner? Av vänstermajoriteten i utskottet har jag inte hört något, som sagt, men däremot läst i ett TT-meddelande den 3 januari kl. 17.31 att Skatteutskottets ordförande Susanne Eberstein menar att frågan skulle vara för tidigt väckt och att mitt förslag gör henne illa berörd.

Idag uppmärksammades jag på att Skatteutskottets första sammanträde är först den 25 januari och eftersom bouppteckningar ska skickas in av anhöriga till Skatteverket efter tre månader och katastrofens offer nu börjar att komma hem och avförs från folkbokföringen börjar det blir bråttom. I ett pressmeddelande idag skrev jag följande:

Skatteutskottets första sammanträde för året måste tidigareläggas, för att slopa arvsskatten för katastrofoffrens anhöriga. Senfärdighet och formella skäl får inte hindra Riksdagens skatteutskott från att föreslå en tidigareläggning av slopandet av arvskatten för katatstrofoffrens skull. Av humanitära skäl föreslår jag detta, men retroaktiviteten ska vara generell. Redan före katastrofen ansåg jag att slopandet skulle vara retroaktivt, men det har tidigare avvisats av Riksdagens majoritet. Nu får det inte betraktas som en vanlig skattefråga att befria offrens anhöriga från arvsskatt.

- Riksdagen har redan beslutat om arvsskattens avskaffande från och med den 1 januari 2005. Att utsträcka avskaffandet retroaktivt några veckor bakåt in i 2004 är en humanitär åtgärd som det ankommer på Riksdagens skattutskott att ta initativ till.

Hela brevet till skatteutskottets ledamöter bifogas nedan:

Kolleger,

Enligt min mening bör Skatteutskottet sammanträda snarast möjligt och senast nu på tisdag den 18 januari, när Riksdagen återupptar sitt arbete. Anledningen till detta förslag är att frågan om någon form av retroaktivitet i slopandet av arvsskatten brådskar. Enligt grundregeln skall en bouppteckning lämnas in tre månader efter ett dödsfall. Nu kommer katastrofens offer hem och de registreras som avlidna i folkbokföringen. Svåra processer för de anhöriga med bouppteckningar inleds då. Justitiedepartementet är dessutom snart färdigt med ett lagförslag om försvinnanden vid naturkatastrofer och större olyckor, vilket i dagarna ska ut på snabbremiss, för att kunna läggas på riksdagens bord så snart som möjligt. Syftet är att möjliggöra en snabbare dödförklaring vid försvinnande.

Det vore, enligt min mening, mycket olyckligt om någon form av retroaktivitet i slopandet av arvsskatten skulle förhindras av formella skäl och att vi som lagstiftare i Skatteutskottet inte varit snabba nog i vår hantering. Vi måste befinna oss i fas med verkligheten.

Med all respekt för att alla som drabbats av denna katastrof och för vår gemensamma nationella sorg anser jag att det ligger på Riksdagens och i synnerhet Skatteutskottets ansvar att ta initiativ så snabbt som möjligt. Detta i formen av ett utskottsinitiativ. Skälet för en generell retroaktivitet och att arvsskatten ska slopas från förslagsvis den 16 december eller den 25 december är humanitärt och inte att bereda en skattefråga i sig. Det handlar om att bespara katastrofens offer, där inte minst många barn mist sina föräldrar, att drabbas av och bekymra sig över arvsskatten över huvud taget.

med vänliga hälsningar

Per Landgren

Riksdagen extra-inkallad

2005-01-10T13:34:00.000+01:00

Nog kändes det lite märkligt att tidigt på lördagsmorgonen den 8 januari trots stormvarning sätta sig i ett plan från Landvetter till Stockholm, för att i Riksdagen rösta om ett ärende, vars handlingar jag inte fått del av. Visst, jag hade läst i massmedia jag också och jag hade läst ett kortfattat e-brev från vår ledamot i Socialutskottet, men där stod ingenting i sak. En rutinerad socialdemokrat skakade på min naiva ambition till medbestämmande, när jag opponerade mig något i flygplanet. Det var länge sedan han insåg hur saker och ting bestämdes i Riksdagen, menade han. När jag kom fram till Riksdagen fanns inte utskottsbetänkande och lagtext i mitt rum och inte låg det dukat heller i andra kammarsalen. Det hade funnits ett begränsat antal för utdelning i kammaren och mitt exemplar fanns – fick jag reda på av vaktmästaren – i mitt postfack på vägen mellan arbetsrummet och kammarsalen. Visst, det var bråttom, men betänkandetexten hade kunnat skickas ut via e-brev eller legat utanför rummet. Försent var det för mig, men jag fick låna handlingen fem minuter före sammanträdet av en kollega. Läste så gott jag kunde. Nog om detta. Det var - med en viss understatement - inte läge för debatt.

Min övertygelse är och var trots allt att beslutet var nödvändigt och riktigt, men jag var inte helt förtjust i ordföranden och vänsterpartisten Ingrid Burmans motivering och inte heller med lagtexten. Låt mig berätta något varför.

Frågan gällde som bekant identifiering av avlidna vid naturkatastrofen i Sydostasien. För att inte bara underlätta utan faktiskt i förekommande fall kunna identifiera omkomna behövs material för en jämförande genetisk analys. Sedan 1975 tas blodprov på alla nyfödda och lagras i en biobank. Enligt uppgift finns där blod prov från 3 miljoner svenskar. Biobanken kallas PKU-biobanken, eftersom den ärftliga ämnesomsättningssjukdomen Phenylketonuria är en av flera allvarliga sjukdomar som kan diagnostiseras och behandlas om de upptäcks tidigt. Fenylketonuri eller Phenylketonuria, dvs. PKU, är en kemisk fackterm av latiniserad grekiska, som betecknar en medfödd enzymrubbning i levern, vilken leder till svåra utvecklingshämningar hos det växande barnet (Lindskog/Zetterberg Medicinsk terminologi). PKU-banken regleras av Biobankslagen (2002:297). För att vävnadsprover och personuppgifter ska få lagras krävs samtycke av barnets vårdnadshavare. Vävnadsproverna får endast användas för diagnostik, epidemiologiska undersökningar, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och utveckling.

I Socialutskottets övervägande anförs att svårigheterna vid identifiering av omkomna i vissa fall bara kan övervinnas av ”tandkort”, vilket enligt uppgift inte är en adekvat term, och DNA-analyser. Många av de avlidna är barn, ”som i mindre utsträckning än vuxna har tandkort”. Det framhålls även att avlidna normalt inte får föras ut från ett katastrofland förrän identifiering har skett. Det eniga utskottet skriver även att i vissa fall kan DNA-analys visa sig vara den enda framkomliga vägen att identifiera omkomna. Eftersom nu inte PKU-biobanken får användas för detta ändamål föreslog utskottet en tillfällig lagändring att gälla från den 10 januari 2005 till och med den 30 juni 2006. Då beräknas en mer genomarbetad lagstiftning vara på plats.

Så till mina egna överväganden. Sekretesskraven i biobankslagen är stränga, men med beslutet i lördags frångicks kravet på samtycke. Kraven på sekretess och samtycke går tillbaka på en männisosyn som betonar den enskilda individens integritet. De tidigare obligatoriska blodproven är till för att tidigt kunna diagnostisera och behandla mycket svåra sjukdomar och biobanken används för välmotiverad forskning med retrospektiva studier. Att nu genom särskild lagstiftning gå vid sidan av detta hotar inte enskildas integritet. Saknade offer vid katatstrofen kan i stället genom denna lagstiftning identifieras, föras hem och ges en värdig begravning här hemma. Lagändringen borde således inte skrämma föräldrar och vårdnadshavare från att bejaka PKU-biobanken. Lagändringen är i stället ett uttryck för precis samma människosyn, som ligger bakom sekretsskraven och kravet på samtycke för att nyttja biobanken. Om Riksdagen inte hade ändrat lagstiftningen skulle lagen således vara ett hinder för att förverkliga en del av katastrofoffrens integritet med identifiering, hemtransport, begravning etc.

Den nya lagtexten lyder: Vid olyckor eller andra händelser, där ett stort antal människor har avlidit, får vävnadsprover i PKU-biobanken användas även för identifiering av avlidna. Sådan användning får ske endast på begäran av Rikspolisstyrelsen eller Rättsmedicinalverket. Vid sådan användning krävs inget samtycke.

Såväl i lagtexten som i ordförandens motivering förekom ”där ett stort antal människor har avlidit”. Vad motiverar den? Och när blir många offer ett ”stort antal människor”. Någon författningskommentar finns inte som förklarar vad som avses, vilket också lagrådet påpekar i sin kritik mot bristande beredning. Ordföranden talade om att det är viktigt att kunna identifiera den avlidna ”om en nära anhörig skulle avlida i en stor olycka, naturkatastrof eller liknande.” Men varför denna begränsning? Socialutskottet menar enligt Burman att ”det här behovet enbart kan uppstå i ett läge där ett stort antal avlidna är inblandande då det finns andra metoder som kan tillgripas när en person eller ett mindre antal personer avlider.” Men om en jämförande DNA-analys behövs för identifiering av en enskild individ eller flera vid mindre katastrofer hemma eller utomlands, är det då rimligt att PKU-biobanken inte får användas? Varför i så fall? Om detta, intet i betänkandet och riksdagsbeslutet.

Enligt en kristen människosyn har varje människa ett unikt och okränkbart värde. När liknande eller annorlunda förfärliga omständigheter bragt en eller några få människor om livet som nu vid katastrofen i Sydostasien och då katastrofoffren inte kan identifieras säkert på annat vis, bör PKU-biobanken också kunna användas. En sådan användning är snarare ett sätt att förverkliga varje katastrofoffers fulla människovärde och integritet, även om katastrofen drabbat få eller enbart en enda människa. Den nu tagna lagstiftningen är på ett märkligt sätt kollektivistisk och leder inte till en likabehandling. Lagen bör således ändras och göras tillämpar på var människa, som avlidit och som inte kan identifieras på annat sätt än genom en jämförande DNA-analys.

Naturkatastrofen: Avskaffa arvsskatten retroaktivt

2005-01-01T21:56:00.000+01:00

Under hela hösten har jag påpekat att det inte får finnas någon övergångstid, där människor svävar i ovisshet om man ska drabbas av arvsskatt eller ej. Slopandet borde ha gällt från det datum finansministern presenterade budgetpropositionen för 2005, nämligen den 20 september och inte som nu från och med den 1 januari 2005.

Efter naturkatastrofen i Sydostasien har frågan om arvsskatten hamnat i ett helt nytt läge och jag hoppas nu att riksdagens alla partier kan samlas kring ett beslut om att avveckla arvsskatten retroaktivt i syfte att omfatta naturkatstrofens offer. Familjer har slitits sönder och inte minst ett stort antal barn har mist sina föräldrar. Om vi inte ändrar lagstiftningen kommer katastrofens offer att drabbas även av den gamla arvsskatten.

Har på nyårsafton skrivit ett brev till mina utskottskolleger i Riksdagens skatteutskott och således föreslagit en retroaktiv utvidgning av slopandet av arvsskatten.

Så här lyder mitt brev:

"Vänner,

vill på detta sätt meddela att jag har för avsikt att så snart utskottet träffas igen ta upp frågan om retroaktivitet angående slopandet av arvs- och gåvoskatten och om utskottsinitiativ. Efter katastrofen i Sydostasien har frågan kommit i ett nytt läge. Samtidigt som Skatteverket avvecklar hanteringen av AGL kommer ett mardrömslikt tillskott av ärenden, som kan komma att innebära mångåriga och ytterst svårhanterliga processer. Se om detta i dagens DN. Kontakta gärna Skatteverket, om någon betvivlar detta. Tidigare argument jag fört fram har dessutom fått en av oss all fullständigt oanad magnitud under årets sista dagar.

Min förhoppning är att vi i detta nya läge ska kunna enas över partigränserna om något slags retroaktivitet. Mitt förslag är den 20/9, men vi skulle kunna enas om ett datum för att åtminstone innefatta överlevande och anhöriga till katastrofens offer. Tror att en sådan åtgärd skulle mötas av stor förståelse trots att gränsdragning aldrig kan undvikas.

med vänliga nyårshälsningar trots all sorg och vemod

Per"

Nuder blandar ihop sina roller

2004-12-22T01:04:00.000+01:00

Det verkar som finansminister Pär Nuder inte kan skilja på Sverige och den egna partiapparaten.

Enligt Ekot och TT håller finansministern på att förbereda en större nödvändig översyn av hela skattesystemet. "Ett första steg i det är att vi inom socialdemokratiska partiet efter helgerna kommer att tillsätta en skattepolitisk arbetsgrupp som ska utarbeta riktlinjer för hur vi ser på framtidens skattesystem, säger Pär Nuder till Sveriges Radios Ekoredaktion." (TT)

Som finansminister säger han sig förbereda en större översyn av hela skattesystemet och det första steget är en skattepolitisk arbetsgrupp inom det egna partiet. Man tar sig för pannan! Nuder i rollen som ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott ser uppenbarligen rörelsen och partiet som en del av finansdepartementets och den svenska regeringens utredningsväsende.

Det säger inte lite om Per Nuders syn på Sverige. Att finansministern inte kan hantera partiet för sig utan blandar ihop det med styret av Sverige, visar hur finansministern ser på maktfördelningen i Sverige. Det är ytterligare ett prov på maktens arrogans. Kanske borde Nuder påminnas om att Sveriges Riksdag är vårt lands lagstiftare och att socialdemokraterna inte har majoritet där?

Till detta kommer att finansministern så sent som för en vecka sedan i riksdagens kammare förnekade att en översyn av skattesystemet var aktuell. Men då gällde frågan skattesystemets legitimitet. Vågar inte finansministern pröva skattesystemets och de enskilda skatternas legitimitet?

Turkiet och Europa

2004-12-19T18:09:00.000+01:00

Så har nu Europeiska Unionens råd förklarat Turkiet välkommet till anslutningsförhandlingar den 3 oktober 2005. Beslutet var väntat, även om vägande skäl förts fram emot. Beslutet var också politiskt klokt. Förvisso måste EU och de enskilda länderna noga bevaka processen. I Helsingfors 1999 hävdade rådet följande: "om Europeiska rådet i december 2004, på grundval av en rapport och en rekommendation från kommissionen, beslutar att Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna kommer Europeiska unionen att utan dröjsmål inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet." I Bryssel lät det lite annorlunda. Nu hävdade rådet "att Turkiet i tillräckligt hög grad uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna för att inleda anslutningsförhandlingar..." Lägg märke till skillnaden: "uppfyller" och " "i tillräckligt hög grad uppfyller". Det är inte samma sak. Detta strategiska steg tillbaka kan bara motiveras av att få in Turkiet i en förhandlingsprocess. En process som kommer att innebära en fullständig förvandling av Turkiet. EU kommer också att förändras under processens gång. En successiv anpassning till unionens lagar och regelverk har påbörjats i Turkiet. Det enda möjliga målet är att Turkiet likt andra kandidatländer och nuvarande medlemmar enligt Unionens nya (föreslagna) konstitution "ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter." Enligt Kommissionens "Regular Report on Turkey’s progress towards accession" från den 6/10 nu i höst har betydelsefulla framsteg gjorts, men mycket arbete återstår. Alltför ofta står det att läsa att "the acquis" ännu inte är harmoniserad med turkisk lagstiftning, att "alignment with the acquis appears limited" etc. Med det yttre tryck som ett hägrande medlemskap åstadkommer finns det ett realistiskt hopp 1. om en helt ny konstitution, 2. om rättsliga garantier för mänskliga fri- och rättigheter, 3. om en efterlevnad av rättsstatsprincipen och mänskliga fri- och rättigheter från högsta till lägsta nivå i landet, 4. om en fredlig lösning av Cypernfrågan, 5. om att de fyra friheterna förverkligas 6. om ett förverkligande av en värdebaserad demokratisk utveckling av Turkiet 7. om allt starkare relationer till Västvärlden 8. om Turkiets medlande och överbryggande funktion till den islamiska världen. Framtidsvisionen av en sådan utveckling är ett starkt argument för ett turkiskt medlemskap! Turkiet har sedan Atatürks tid velat inlemmas i Europa och västvärlden. Visserligen var Atatürks Europa ett 20-talets Europa med föredömen, som vi nu skäms för. Europa har förändrats. Det har tagit tid. Det finns inget förnedrande för Turkiet att genomgå samma slags omvandling. Varken geografin eller kulturell samhörighet kan enligt min mening anföras som avgörande skäl emot. Under hellenernas välde fanns det ingen verklig gräns mellan Europa och Asien. När romarna under Romarrikets storhetstid räknade Medelhavet som Mare Nostrum, fanns ingen relevant gräns mellan Europa och Asien. Under det Bysantinska väldet fanns det heller ingen relevant gräns mellan Europa och Asien. Vi känner alla namnen på städer som Miletos, Efesos, Pergamon, Hierapolis, Caesarea, Tarsos, Laodikeia, Thyatira, Smyrna, Sardes, Filadelfia, Kolosse (-ai), Chalcedon, Konstantinopel och provinser som Kilikien, Pisidien, Frygien, Bithynien, Galatien och Kapadokien. Där har de joniska naturfilosoferna gett oss tidiga lärospån. Xenophon avverkade sina parasanger. Paulus for under sina tre missionsresor igenom de välbekanta provinserna och kämpade för tros- och samvetsfrihet. En rad politiska och kyrkopolitiska avgöranden och möten har ägt rum på Asia minor. De apostoliska fäderna Polykarpus och Irenaeus och många kyrkofäder som Basileios och Gregorius föddes och verkade i där. Geografiska begrepp är i ett historiskt perspektiv levande och föränderliga. Anatolien, Levanten och Främre Orienten, som f. ö. en gång innefattade Balkan, har alla med solens uppgång att göra ur ett västerländskt perspektiv. Vad gäller den gamla indelningen av världen i tre delar: Europa, Asien och Libyen ifrågasattes den redan av historieskrivningens fader, greken Herodotos från Halikarnassos, eller Bodrum i nuvarande Turkiet. Nilen påstods dela Libyen från Asien och floden Fasis, som rinner ut i östra delen av Svarta havet delade Europa från Asien. Herodotos skriver i den fjärde boken: "inte heller kan jag begripa, varför jorden, som ju är ett enda helt, har fått tre namn, och det namn efter kvinnor, och varför man har bestämt såsom gränser dels den egyptiska floden Nilen, dels den kolkiska Fasis;" Nej, nuvarande Turkiet är rent geografiskt en del av vår del av världen. Den är vävd samman med Europas historia. Bysans föll 1453. Låt oss leka med tanken att det aldrig hade skett och att det bysantinska väldet levt vidare. Hade då inte Asia minor varit en självklar del av den Europeiska gemenskapen? Fortfarande finns där kristna minoriteter i kristenhetens första missionsfält och utbredningsområde. Hur är det då med kultur och värden? Ja, det skulle föra alldeles för långt att här försöka sig på en genomgång av olikheter och likheter, men i detta sammanhang vill jag gärna säga att i vissa väsentliga avseenden, när det gäller värden och naturliga gemenskaper som familj och släkt, så är Europa i sin sekularisering och postmodernism inte längre vad det varit. En jämförande analys härvidlag skulle förmodligen dokumentera att traditionella värden och vår familjesyn skulle förstärkas av Turkiets medlemskap. I ett sekulariserat och postmodern västerländskt samhälle kan ett turkiskt medlemskap förstärka Europas traditionella värdegrund. Processen mot medlemskap kan bara hindras av att mänskliga fri- och rättigheter inte förverkligas. Ett privilegierat partnerskap kan bara vara en hållplats på väg mot medlemskap.

En bakgrund till slopandet av arvsskatten

2004-12-17T18:22:00.000+01:00

Vid årskiftet avskaffas arvs- och gåvoskatten. Det är något stort, när en så pass omstridd skattelagstiftning från 1914 avskaffas, och det sker efter åratal av hårdnackat motstånd från den socialdemokratiska regeringen själv. Det sker inte för att socialdemokraterna nu övertygats om arvsskattens brister, utan för att kritiken mot arvsskatten anses vara för hård och omfattande. Det sker först efter flera år av orimlig och i många fall rent orättfärdig beskattning av svenska medborgare.
I budgetpropositionen anger regeringen att det första skälet är att arvs- och gåvoskatten kostar för mycket att administrera relativt intäkterna. Det andra argumentet är att dessa skatter är lätta att planera bort. Mot bakgrund av dessa två argument anges också syftet att underlätta för generationsskiften i företag. Ingenstans står det något om alla dem som under många år drabbats orättfärdigt vid t. ex. den ena makens död, vid en eller båda föräldrarnas död eller vid generationsväxling i företag. Företag har måst styckas eller säljas bara på grund av arvsskatten! På så sätt har familjeförtag förlorat sin lokala förankring eller lagts ned och arbetstillfällen gått förlorade bara för en arvsskatt, som gått tvärt emot äganderätten. Ingenting nämns om avsaknaden av moralisk legitimitet och de tragedier som länge följt denna beskattning. Ingenting om de fall, där skatten blivit större än själva nettoutfallet av arvet och där dödsbon gått konkurs.
Sedan början av detta decennium har fastighetstaxeringarna galopperat. Det har gjort att fastighetsskatten i kombination med förmögenhetsskatten blivit förödande för många hushåll inte minst längs Västkusten. Särskilt för äldre människor med låg pension. Men det verkliga dråpslaget har varit arvsskatten. Vid en make eller makas död har resultatet mitt i all sorg inte sällan blivit en så kraftig skattesmäll att den efterlevande maken eller makan tvingats sälja hemmet. I den socialdemokratiska regeringens ögon tycks det svenska folket först och främst vara ett skattekollektiv. Först på mitt initiativ i Egendomsskattekommittén föreslogs att arvsskatten mellan makar och sambor skulle avskaffas. Ända till justeringssammanträdet drev (s) och (v) höjda avdragsbelopp. Men kommittén gick på min linje och så beslöt också Riksdagen vid senaste årsskiftet. Tidigt i denna kommittés arbete presenterade jag för (m) och (fp) en strategi att perforera Arvs- och gåvoskattelagstiftningen genom att gå ut hårt mot de mest orättfärdiga delarna. Tyvärr blev jag ensam om denna strategi under utredningsarbetet, men kan nu glädja mig åt slutresultatet.
I den proposition som nu avskaffar hela arvsskatten nämns ovanstående problematik inte med ett ord. Istället förklarar man att omfattande kritik tvingat fram beslutet. Följaktligen sker hela avskaffandet också med maximal okänslighet. Arvsskatten slopas från den första januari 2005 och beslutet har nu klubbats i Riksdagens kammare den 16 december. Det innebär att för anhöriga till dem som kan komma att avlida före nyår uppstår en skattesmäll som inte uppstår om dödsfallet infaller efter nyår. Med andra ord ska ett tragiskt sorgearbete med en familjemedlems bortgång nu kombineras med att man måste räkna dagarna fram till nyårsafton. När arvsskatten förra året avskaffades för makar gjordes det på exakt samma olustiga sätt. Har de då ingenting lärt?

Det borde vara självklart att genomföra avvecklingen från den dag det offentliggörs och proklameras i kammaren och det skedde den 20 september, när finansministern presenterade budgetpropositionen för år 2005. Det finns prejudikat för detta förfarande och stöd i regeringsformen, men då har lagstiftningen slussat pengar åt andra hållet. Då har skattepengar säkrats för statskassan och skatteplanering förhindrats. Livets slutskede blir en kamp mot klockan. Det är en ovärdig form för en bra reform. Det ska inte vara några övergångsperioder när arvsskatter avskaffas! Under riksdagsdebatten torsdagen den 16 december visade sig socialdemokraternas representant Catharina Bråkenhielm vara måttfullt insatt i bakgrunden till regeringens förslag och även måttfullt entusiastisk. Förstår detta. Det kan vare sig vara lätt eller kännas rätt att minst en gång om året stå i Riksdagens kammare och försvara Arvs och gåvoskatten, för att plötsligt vara med om att med ett enda klubbslag ta bort den. Inte ens en votering. Det vittnar inte minst om den socialdemokratiska riksdagsgruppens självutplånande osjälvständighet gentemot regeringen.

Sverige lär rimligen aldrig någonsin gå igenom detta igen, men vi kristdemokrater har med anledning av regeringens taktlösa avvecklingsplan motionerat om att avskaffa arvsskatten retroaktivt från den dagen då avskaffandet kungjordes av regeringen, d.v.s. den 20 september 2004. Under samma riksdagsdebatt menade dock Vänsterpartisten Per Rosengren att man inte kunde vara så säker på det. Han hade nämligen inget emot arvsskatt och gåvoskatt i sig. De skadliga delarna mellan makar och för familjeföretag ville även han ha bort, vilket ska erkännas honom, men i Kammaren ville han ståta med alldeles för många lånta fjädrar. Rosengrens selektiva historiska minne gjorde vare sig hans riksdagsarbete eller arbetet i Egendomsskattekommittén riktig rättvisa. I Kammaren sa vänsterns skatteguru nämligen: "Under den allmänna motionstiden 2001 motionerade jag om att man skulle ta bort arvsskatten mellan makar." Men sanningen är den att motionen inriktade sig på fastigheter och föreslog antingen en uppskovsregel eller höjda grundavdrag. Marie Engström skrev i sitt särskilda yttrande i Egendomsskattekommittén första betänkande att hon egentligen bara ville höja grundavdraget med blygsamma 70 000 för makar till 350 000 från det tidigare 280 000. Så det var inte mycket bevänt med Vänsterns engagemang för att slopa AGL.

Inför vårt slutbetänkande i kommittén avgjorde emellertid Rosengren frågan om de onoterade företagen i förhandlingar med (s) genom att ansluta sig till mitt förslag, men samtidigt var han med om att föreslå försämrade värderingsregler med det uttalade skälet att inte skatteuttaget skulle bli för lågt, så att regeringen kunde lockas föreslå ett slopande av hela arvs- och gåvoskatten. Det ville han inte. Sådan är pragmatismen eller måhända de gamla marxistiska reflexerna. Nu föreslog regeringen detta i alla fall och där fick vänsterns och socialdemokraternas ledamöter i kommittén bita i gräset. Någon större fara att Rosengren ska genom sitt parti försöka återinföra en arvs- och gåvobeskattning inför nästa budgetförhandling föreligger knappast. Däremot ville han inte ge några garantier för framtiden. En röst på vänstern kan således vara en röst för en ny arvs- och gåvoskatt. Säkert är emellertid att inte heller vänsterns Rosengren begriper den verkliga betydelsen av äganderätten för handel, tillväxt och välfärd.

I ett större skattepolitiskt perspektiv framstår arvsskatten och dess stora brister som beskrivits ovan som kanske det bästa exemplet på hur socialdemokratin övergett det etiska och principiella perspektivet på skatter. Det är statsfinanserna som härskar. Vi kristdemokrater anser det vara givet att statens finanser ska vara i ordning och att statsskulden måste minska. Det framgår av vårt budgetalterntiv. Men skatterna ska vara etiskt och moraliskt legitima.

Sanningen om försvaret

2004-12-17T15:25:00.000+01:00

Försvarspolitiken styrs alltför mycket av regionalpolitiska stödskäl. Med arbetsmarknadspolitiska argument gör regeringen upp med vänsterpartiet.Så kan vi bara göra om vi är oaktsamma om resurserna och inte tar säkerhetsargumenten på allvar. Hur borde det då vara? Genom de vid det här laget talrika mötena och kontakterna jag har haft med militär expertis och förbandspersonal drar jag följande slutsatser.

I dagens säkerhetspolitiska läge finns det inget invasionshot och med all rätt måste vår försvarsmakt ställas om till något som kan verka mot den hotbild som finns idag i ett nationellt och internationellt perspektiv, i synnerhet vad avser terroristhotet. Det handlar snarare om att samtidigt med den militära utbildningen identifiera och skydda de nationella värden och säkerhetspolitiska intressen, som faktiskt finns.

I Försvarsberedningens juni-betänkande framstår det klart att ur ett nationellt perspektiv, så är det detta slag av kriterier som skall avgöra de militära etablissemangens placering.

Inga dåliga förband/garnisoner finns kvar. Försvarsmaktens kvarvarande garnisoner är kvalitativt relativt likvärdiga när det gäller utbildning av förband för nationell eller internationell verksamhet. Detta kan därför knappast ha varit urvalskriteriet för vilka förband som skall finnas kvar. Urvalskriterier borde därför i stället ha varit de mervärden, ur ett nationellt säkerhetsperspektiv, som en förbandslokalisering innebär. De fasta kostnaderna är så höga för försvaret och behovet av effektivisering är så stort att regionalpolitik inte längre kan få vara avgörande för försvarets allt färre lokaliseringar. Låt därför kommande försvarsbeslut vila på följande två kriterier:

1. Etablera försvarsmakten på platser där den snabbt och över tiden kan tillföra mervärden i form av ökad säkerhet där våra nationella intressen och värden finns.

2. Etablera försvarsmakten på platser där det finns förutsättningar till kvantitativt och kvalitativt god rekrytering och utveckling för våra insatsförband.

Om nu ingen motsätter sig dessa två kriterier, följer följande slutsats av logiska skäl för Göteborgs del.

Slutsats: Förhållandet att helt lämna den maritima infrastrukturen i Göteborg och Brofjorden mm utan militära insatsförband trots att denna region svarar för helt avgörande värden för Sveriges välfärd och som dessutom representerar ekonomiska värden för våra grannländer är oansvarigt.

Regeringen vårdslös med försvaret

2004-12-15T23:59:00.000+01:00

Sällan har jag varit med om en så förvirrad debatt som kvällens försvarsdebatt. Först strax efter 23 (onsdagen den 15 december) var debatten slut, men någon ordning var det inte. För det första får man inte bo någonstans, om man ska ta till orda om försvaret. I alla fall ska man inte bo någonstans där försvaret är lokaliserat. Alla argument mot regeringens förslag betraktades nämligen som särintressen och bypolitik. Det spelade egentligen ingen roll vad man sa. Men verkligheten då? Finns inte den, frågade jag. Finns det inte lösningar som är bättre och sämre utifrån de mål vi har med försvaret och säkerhetspolitiken? Självklart, men det är ju enklare att svara med beskyllningen att man företräder "särintressen".

Regeringens beredning och hantering av försvarsmaktens grundorganisation har varit katastrofal. Det finns inget bättre ord. Det har blivit en pinsamhet för det politiska Sverige. Lagförslaget har tvingats genom Riksdagen. Den socialdemokratiska majoriteten inkl. miljöpartiet har fungerat som ett försvarets transportkompani, även om friheten nog är större inom försvaret. Partipiskan har snärtat till och skrämda socialdemokrater har med mössan i hand för Persson deklarerat sina brasklappar. Lars Johansson, riksdagsledamot från Göteborg, menade sig till och med på min uttryckliga fråga, vara nöjd med regeringens hanetring av ärendet. Försvarsministern har inte vågat debattera i fria debatter (som TV:s debatt häromveckan). I tidningar har Leni Björklund kunnat skriva under tjänstemännens alster och fått hjälp med svar. Hon har inte ens vågat möta partikamrater som Göteborgs Göran Johansson och när hon besökt förband har hon öppet ställt frågor som visat att hon inte ens begriper fundamenta. På Kärringberget i Göteborg trodde hon nyligen att museikanoner med mynningarna riktade mot hamninloppet var i fullt bruk. De borde läggas i malpåse, menade hon förnumstigt. Man tar sig för pannan! En sådan försvarsminister är naturligtvis en perfekt kamikazepilot för vår statsminister. Han måste ju ha igenom beslutet för att kunna behålla makten! Snart får hon gå, och så får försvarsutskottets omvittnat duglige socialdemokrat Håkan Juholt ta över ministerposten. Före valet är Björklund borta! Sedan får hon en landshövdingepost någonstans,som plåster på såren, men knappast i Östersund. I Göteborg då? Det blir kanske Göran Perssons sätt att ge igen mot och kanske till och med få bort Göran Johansson? För då skulle säkerligen Johansson avgå som kommunalråd. Han skulle nog till och med hellre sitta i Perssons regering än ha Björklund i Göteborg. Troligt är också att Lars Johansson så småningom lyfts upp någonstans. Ty lojalitet mot Persson lönar sig.

Skattesystemets legitimitet

2004-12-15T23:33:00.000+01:00

Som nytillträdd finansminister hävdade Per Nuder i SvD den 30 oktober att skattesystemet ska vara "robust, hållfast och legitimt". Eftersom ordet 'legitimt'kan betyda såväl 'lagenligt'som 'moraliskt rättmätigt' ställde jag en interpellation till nämnde minister. Jag ville veta vad han menade och frågade dessutom om skattesystemet i sin omfattning och i sina delar lever upp till hans legitimitetskrav. Tisdagen den 14 december svarade Nuder. Han menade att skattesystemet ska vara utformat så "att medborgarna uppfattar skatterna som rimliga och rättvisa" och han var inte beredd att gå djupare in i frågan och se över olika skatteslag. Finansministern uppfattar nämligen skattesystemet som just "robust, hållfast och legitimt". Visserligen "sett i ett större perspektiv", vad han nu avsåg med detta. Nu är det knappast upplevelsen av en skatt som vi som lagstiftare ska gå efter, utan vi behöver en granskning av all vår skattelagstiftning ur ett etiskt perspektiv. När jag tog fastighetsskattens konstruktion som exempel på en illegitim skatt, ville finansministern bara få det till att jag så där i största allmänhet ogillar fastighetsskatt. Att sedan den statliga löpande fastighetsskatten är en skatt på fiktiva intäkter, där huset betraktas som en kapitalinvestering likt andra och att den intäkt ägaren skulle ha fått om placeringen gjorts i aktier eller i bank ska fångas upp till beskattning etc., det ville inte Nuder diskutera. Det är absurt med en skatt som följer makrnadsvärdet och inte tar någon som helst principiell hänsyn till skatt efter bärkraft. Den enda rimliga slutsatsen är att fiktiva intäkter ska fångas upp av en fiktiv beskattning. Då kan vi tala om att fastighetsskatten blivit legitim. Nuder ville inte diskutera i sak, men han diskuterade ändå långt mer än vad hans företrädare gjorde. Så här långt får vi nöja oss med att glädja oss åt det och det säger en hel del.

Europas grundläggande värden

2004-12-11T13:03:00.000+01:00

Under fredagen den 10 december arrangerade det kristdemokratiska idéinstitutet Civitas ett seminarium i Bååtska rummet, Munkbron i Gamla stan. Temat var Europas grundläggande värden och förslaget till konstitution för den europeiska unionen. Direktorn för Civitas Lars F Eklund inledde med ett föredrag om kyrka och stat i EU. Riksdagsledamoten Ingvar Svensson (kd) talade om subsidiaritetsprincipens roll i förslaget till ny grundlag och undertecknad talade utifrån rubriken Värnar unionens värden människovärdet? Utifrån en historisk exposé från Laterankonciliet 1215, som liknades vid ett dåtidens Europaparlament, men långt mäktigare, visade Eklund att den klara och hälsosamma distinktionen mellan kyrka och stat, som två parallella offentliga makter, är en del av det kristna idéarvet. Svensson visade att subsidiaritetsprincipen går tillbaka på naturliga gemenskapers ändamålsenlighet. Principen är långt mer sofistikerad än att vara enbart en närhetsprincip. Den kan styra en bestämmanderätt såväl uppåt som nedåt mellan olika gemenskaper som familj, kommun och stat. Det viktiga är att den överordnade gemenskapen har bevisbördan, när den vill ta över en funktion, att visa en bättre ändamålsenlighet, när funktionen eller makten föreslås flyttas. Svensson varnade även för att EG-domstolen blir en överlagstiftare, om domstolen ska tolka subsidiaritetsprincipen, som egentligen är en vidare socialfilosofisk princip, som ska styra lagstiftning, men i sig inte utgöra lagstiftning. Landgren talade om värden och etik och visade hur den föreslagna konstitutionens värdebas i Artikel I-2 egentligen är en mindre lyckad blandning av instrumentella och grundläggande värden. Eftersom artikel I-9 också innehåller ett förslag om anslutning till den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna finns genom rättigheterna emellertid en solid värdebas i konstitutionen. Rättigheter förklarades korrespondera mot värden och skyldigheter, där en rättighet är en rätt för en människa att i sitt liv förverkliga ett grundläggande värde (t ex liv, hälsa och kunskap). Genom konstitutionens anslutning till nämnda konvention visar också EU vilken rättsfilosofisk tradition EU hör hemma i. Värdebasen visar att EU och dess föreslagna grundlag inte bygger på värdenihilism, värderelataivism eller utilitarism. Med ett aktuellt exempel från Sveriges regering och riksdag, nämligen proposition 2003/04: 148 Stamcellsforskning, som nyligen utskottsbehandlats (Socialutskottet) och ska debatteras i kammaren i februari, visade undertecknad hur Sverige har svårt att hålla sig inom denna värdeorienterade rättsliga tradition. Propositionen om stamcellsforskning handlar egentligen om kloning, där kloning under beteckningen somatisk cellkärnöverföring, ska genom lagstiftning tillåtas under vissa förutsättningar, bl a att det klonade mänskliga livet inte implanteras in i en kvinna och att det förstörs inom 14 dagar. Lagförslaget bryter mot Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, den s k Oviedokonventionen, som Sverige tidigare undertecknat och som är en vidareutveckling inom bioetiken av konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och friheterna. Landgrens slutsats var att de föreslagna värdena i konstitutionen värnar människovärdet, men människovärdet hotas samtidigt av enskilda politiker, regeringar och länder, som låter en utilitaristisk etik påverka deras tolkning och tillämpning av mänskliga fri och rättigheter och därmed också deras lagstiftning.

Seminariet bevakades av TV-24 och kommer att sändas under någon av veckorna före jul.