Landgren i politiken

Med övertygelsen om att alla politiska beslut och all lagstiftning ytterst går tillbaka på etik och människosyn vill jag kommentera en del av det som händer i politikens Sverige och - något mer sällan - övriga världen. Min utgångspunkt är kristdemokratisk politisk filosofi. Vill även kommentera aktuell litteratur, som är viktig i mitt politiska arbete.

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sverige, Sweden

2006-08-11

Pagrotsky skräms...

När valrörelsen närmar sig hårdnar tonen. Vi har redan hört från statsministern att Alliansen vill riva ned välfärdssystemet och bekämpa arbetslösheten genom att bekämpa de arbetslösa. Med lite skrämseltaktik och misstänkliggöranden kanske makten kan erövras igen. Priset i skrämselpropaganda tar ändå forskningsminister Leif Pagrotsky i de senaste veckornas stamcellsdebatt. Med ett visst mått av fräckhet använder han ett komplicerat forskningsområde för att skrämma bort människor från Alliansen och i synnerhet från kristdemokratin. Enligt den svenske ministern har Bush förbjudit all embryonal stamcellsforskning (presseminarium i Regeringskansliet den 3/8), vilket är felaktigt. Vidare har han i P1 den 31 juli hävdat att ”all stamcellsforskning” skulle tagits bort från EU:s forskningsprogram, om de som ”ogillar provrörsbefruktning och stamceller” fått bestämma, vilket också är felaktigt. Dessutom har samme minister i pressmeddelande och radioprogram inte haft klart för sig att stamcellsforskning bedrivs med stamceller från olika källor. De kontroversiella stamcellerna är nämligen enbart de som kommer från mänskliga embryon. I ett pressmeddelande den 21 juli påstod Pagrotsky att ”motståndarna mot stamcellsforskning sätter käppar i hjulet för kampen att stoppa mycket mänskligt lidande, och de gör det på osakliga, religiösa och känslomässiga grunder.” I ett pressmeddelande den 3 augusti hävdar ministern till slut att ”USA och stora delar av Europa nu motarbetar stamcellsforskningen”. Bilden är falsk. Bush, det katolska Europa och kristdemokraterna hävdas med religiösa och känslomässiga argument hindra människor från att bli friska. Forskning mot folksjukdomar stoppas och räddningen finns uppenbarligen hos Pagrotsky och svensk socialdemokrati.

Debatten om stamcellsforskning riskerar att bli lika irrationell och osaklig som senast under sommaren 2001. Då gick en av landets politiska redaktörer ut på ett liknande korståg, som Pagrotsky nu gör. Därefter har debatten fört en tynande tillvaro i vårt land tills den stilla somnade in efter riksdagsbeslutet den 2 februari 2005. Då fattade Riksdagens majoritet det etiskt kontroversiella beslutet om att mänskliga embryon likt en råvara får skapas, användas och förstöras i forskning. Varför har debatten vaknat till nu igen då? Och vari ligger det etiskt kontroversiella?

För bara några veckor sedan den 19 juli använde president Bush sin veto-rätt mot ett lagförslag från Kongressen. Det var ett svar på ett försök att ändra presidentens politik sedan 2001, då han den 9 augusti beslöt att inga federala medel skulle få användas för destruktion av människoembryon efter detta datum. De embryonala stamcellslinjer som skapats tidigare skulle däremot kunna användas för forskning med federala skattemedel. Presidenten har motiverat sin linje med att den viktiga kampen mot folksjukdomar inte ska föras med forskning som i sig kränker människovärdet genom embryodestruktion. Ofta återges detta i svenska medier med att president Bush motsatt sig all embryonal stamcellsforskning, vilket är fel i sak. Det moraliskt felaktiga som har gjorts, det har gjorts, resonerar Bush, men fler embryon ska inte få förbrukas med skattemedel.

Strax därefter, den 24 juli, fattade EU:s forskningsministrar beslut om det sjunde ramprogrammet för forskning inom EU-länderna. Om regler för embryonala stamceller enades ministrarna om en kompromiss, som innebär att skattemedel inte ska finansiera forskning, som innebär att embryon förstörs, men forskning som involverar embryonala stamceller godkändes för skattemedel. Denna kanske något märkliga kompromiss innebär alltså att skattemedel inte får användas till att ta embryonala stamceller från embryon, men väl till att odla embryonala stamceller, när de redan skördats med annan finansiering. Nu vill regeringen med anslag på 1 miljon kronor till vetenskapsrådet utreda konsekvenserna av detta beslut för svensk del.

Vad är det då som är så kontroversiellt och känsligt? Vad är det som får den svenske ministern att leverera så många felaktiga påståenden? Ja, utan några jämförelser i övrigt borde nog vår forskningsminister fundera på varför just förbundsrepubliken Tyskland har en lagstiftning som ger långt bättre skydd åt människolivet från embryo till vuxen än vad t. ex. den svenska lagstiftningen gör och varför FN:s generalförsamling den 10 december 1948 antog deklarationen om mänskliga rättigheter. Den omedelbara bakgrunden, som berörs i FN-deklarationens inledning, var de brott mot mänskligheten, som hade begåtts i bl a nazisternas Tyskland. Brotten utfördes i regel i enlighet med gällande lagstiftning, men förklarades ändå efter kriget vara brott mot mänskligheten. Det systematiska mördandet föregreps av att den tyska läkarkårens etik hade devalverats. En starkt bidragande orsak till att så många och så framstående läkare och vetenskapsmän lierade sig med de nazistiska folkmördarna var att den dåvarande ”vetenskapen” rasbiologi gav en vetenskaplig legitimitet åt rashygien, och därmed ett carte blanche till att manipulera mänskligt liv.

FN utgår från en människosyn och etik, som står över medlemsstaternas lagstiftning. Den tyska läkarkåren bröt mot klassiska läkarregler, som förenat grekisk medicin och filosofi med kristen människosyn och etik. Reglerna innebar att människovärdet skulle respekteras från livets början och att mänskligt liv aldrig skulle utnyttjas som medel för någonting annat. FN:s deklaration utgår ifrån ”det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet” och från alla människors ” lika och oförytterliga rättigheter”. Om vi dessutom utgår ifrån att människovärdet följer en människas existens och inte hennes funktionsduglighet, så borde Pagrotsky och andra kunna förstå att motståndet till att förbruka och använda sig av mänskligt liv i forskning och medicin utgår från exakt samma människosyn och etik, som ligger till grund för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Människovärdesprincipen utgör fundamentet för såväl internationella samfund som FN, Europarådet och EU som för enskilda länder och deras lagstiftning och motståndet till embryonal stamcellsforskning går tillbaka på att mänskligt liv förbrukas och görs till medel för andra syften. Det finns anledning att se positivt på behandling av ofrivillig barnlöshet. Den verksamheten handlar i grunden om att hjälpa livet fram. Vid s. k. äggplockning har emellertid genom hormonstimulering fler ägg tagits ut ur äggstockarna än vad behandlingen mot barnlöshet kräver, vilket också lett till ett överflöd av befruktade ägg. Denna tveksamma praxis har sedan omvandlats till ett ”argument” för forskning och destruktion. Eftersom de ändå ska kasseras och dö borde de kunna användas till någonting nyttigt etc. Bland bioetiker godkänns sällan detta ”soptunneargument” och vi godtar det heller inte generellt i andra livsstadier och sammanhang, när livet går ifrån oss. Snarare avslöjar argumentet en illavarslande nyttoetik, där nyttan ska maximeras oavsett medel. Med samma nyttoetik och människosyn borde även s. k. ”fetal farming” vara ett etiskt godtagbart framtidskoncept, om nu ändå embryona ska kasseras. Om nu de mänskliga embryona får manipuleras, varför inte odla klonade embryon en längre tid med det enda skälet att använda dess organ och olika delar för forskning eller medicinska syften. Om syftet är att bota, vad hindrar att vi ändrar lagstiftning och låter manipulerade embryon leva längre än 14 dagar? Vem kan vara emot att människor ska bli friska genom sådan verksamhet? Religiösa argument? Känslomässiga?

Nej, forskning och terapi bör instället satsas på de alternativ, där människovärdesprincipen respekteras fullt ut. Vad gäller stamcellsforskning finns de etiskt klockrena adulta stamcellerna, dvs. de olika slag av ospecificerade celler, som finns i organ och vävnader hos oss alla. De har en fullt tillräcklig potential att utvecklas till olika celltyper. Det är just dessa adulta stamceller som i vetenskaplig litteratur visats ha inte bara en stor terapeutisk potential mot skador och folksjukdomar som Alzheimer och Parkinson, utan de används redan med framgång sedan många år för behandling mot vissa elakartade blodsjukdomar. Forskning och behandling på prov med dessa adulta stamceller står för en lång rad av terapeutiska framgångar så här långt, men ändå talar Pagrotsky och andra om den embryonala stamcellsforskningen. Vilka terapeutiska framgångar har dessa visat? Mig veterligen har inga ännu rapporterats. Det är den adulta stamcellsforskningen som gett forskningsområdet världsrykte och som visat sig vara mest realistisk genom att ta till vara kroppens egen förmåga att reparera sig själv. Det är också den formen av stamcellsforskning som USA, Tyskland och t ex vi kristdemokrater vill att forskningen ska inriktas på för att människovärdesprincipen ska respekteras samtidigt som sjukdom motverkas. Det är således absurda och helt vilseledande påståenden, som Sveriges forskningsminister levererat, att ”USA och stora delar av Europa motarbetar stamcellsforskningen” och att ”motståndarna mot stamcellsforskning sätter käppar i hjulet för kampen att stoppa mycket mänskligt lidande”. Dessa länder satsar miljarder på stamcellsforskning, adult stamcellforskning, etisk stamcellsforskning!

Debatten borde egentligen handla om vilken etik och vilken människosyn, som ska styra svensk forskning. Ska mänskligt liv hanteras som en råvara och medel för andra syften? Eller ska mänskligt liv respekteras också i forskningen och kampen mot sjukdomar?