Landgren i politiken

Med övertygelsen om att alla politiska beslut och all lagstiftning ytterst går tillbaka på etik och människosyn vill jag kommentera en del av det som händer i politikens Sverige och - något mer sällan - övriga världen. Min utgångspunkt är kristdemokratisk politisk filosofi. Vill även kommentera aktuell litteratur, som är viktig i mitt politiska arbete.

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sverige, Sweden

2005-12-30

Skolavslutning i kyrkan och den farliga individualismen

När jag läste folkpartisten Elisabeth Mattssons artikel på GP-debatt den 21 december skrämdes jag av hur ytlig hennes syn på människan och livets villkor tycktes vara. Hennes ovilja mot skolavslutningar i kyrkan kombinerad med hennes långtgående individualism är i sin förlängning farlig. Jag ska förklara vad jag menar. Låt oss bara för en liten stund tänka oss att vårt land drabbas av en stor katastrof. Låt oss tänka oss att den drabbar många och berör hela vårt land. Hur tänker sig Elisabeth Mattsson och likasinnade då att detta kollektiva trauma ska hanteras? Genom individuella studiebesök i Svenska kyrkan, i frikyrkor och i landets moskéer? Hon synes mig inte ha någon beredskap för någon lokal eller större katastrof och hon vill dessvärre även beröva Sveriges skolor, lärare, anställda, elever och föräldrar det lilla gemensamma metafysiska luft- och manöverutrymme, som fortfarande finns kvar, att på något sätt gemensamt hantera små och större trauman och katastrofer. Jag är - för att använda en viss underdrift- inte säker på att hon hade velat publicera sin artikel eller ens hade kommit på tanken att skriva den för ungefär ett år sedan och klagat på alla gudstjänster som hölls med anledning av den fruktansvärda Tsunamin. Så, det räcker alltså med ett år för att det här slaget av märkliga livsfrånvända artiklar ska se dagens ljus igen. Kanske har Mattsson inte heller varit med om eller ens hört talas om något plötsligt dödsfall av en lärare eller en elev och de något djupare kollektiva behov som då uppstår, än av studiebesök. Sedan blandar Mattsson i artikeln ihop fundamentalism och integritet, tro och politik, demokrati och liberalism, religiösa riter och skolavslutningar i kyrkan, kristen kultur och respekt för andra kulturyttringar. Ska rektorer och politiker recensera prästernas teologiska årikter? Jag saknar ord för vad en sådan "värdelös" - i ordets egentliga betydelse - liberalism kan betyda för en kulturs själsliga nivellering och utarmning. Besök i kyrkan i mer än studiesyfte för t. ex. en skolavslutning är en del av vårt kulturarv, men skapar också en bekantskap och därmed en öppning för framtiden och beredskap för kommande händelser. En kyrka är oavsett besökarens egen bekännelse en gemensam mötesplats vid framtida kollektiva händelser, trauman och katatstrofer men som bekant också lyckligare tilldragelser. Kyrkan har visat sig ha en omistlig roll i tider av kriser och i tider av glädje med självklar respekt för vars och ens egna övertygelser. Det har naturligtvis även andra religiösa institutioner, men det är inget argument för att hindra barnen att komma till kyrkan på skolavslutningar. Låt oss inte göra Sveriges folk andligt utarmat och redan glömma kyrkornas betydelse ett år efter Tsunamin.

2005-12-14

Skolavslutning i kyrkan?

I GP kunde man på luciadagen läsa att vissa skolor i Västsverige ställer in julens skolavslutning i kyrkan Orsaken sägs vara den lokale prästens inställning till äktenskapet. Man tar sig för pannan! Skolor drivs med våra gemensamma skattemedel, men vem har någonsin gett rektorer uppdraget att recensera prästernas inställning i teologiska frågor? Om Svenska kyrkan inte vill likställa partnerskap med äktenskap, ska rektorer ha synpunkter på detta också? Om kyrkan är emot månggifte, är det månne också en fråga för skolrektorerna? Om en präst anser att äktenskapsbrott är synd, är det då en fråga för rektor Carlsson i Rävlanda att väga in i frågan om var skolan ska ha sin julavslutning? Är det frågor för kommunpolitiker? Riksdagspolitiker? Säg då detta klart att tjänstemän och politiker ska klampa in på teologins domäner, men kom inte dragandes med skolans värdegrund i detta sammanhang.
När vissa skolor nu berövar elever, föräldrar och skolpersonal en stämningsfull skolavslutning i kyrkan, tycks det mig ske utifrån en direkt vilseledande argumentation. Motivet sägs vara att kyrkans och kristenhetens traditionella uppfattning om äktenskapet skulle vara mot skolans värdegrund och alla människors lika värde. Inget kan vara mer fel. Uppfattningen om alla människor absoluta och okränkbara värde har inspirerats av den judiska, kristna och muslimska uppfattningen om att alla människor är skapade till Guds avbild. I FN slås det fast att människan har en inre värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter. Europarådet, EU och svensk lagstiftning har tagit efter. Ingen har dock någonsin kunnat visa att mänskliga fri- och rättigheter och skolans värdegrund påbjuder att Svenska kyrkan och dess enskilda präster - och för den delen andra samfund - måste acceptera varken särskild välsignelseakt eller vigsel för andra samlevnadsformer än det traditionella äktenskapet.
Att lucia och julfirande har med kristendom att göra kan knappast vara någon nyhet. Att Skolverket slår fast att luciafirande och skolavslutningar i kyrkan är tillåtna, men att de ska utformas så att varje elev ska kunna delta är heller inte något kontroversiellt. Resten bör den enskilda skolan inklusive elever, föräldrar och anställda avgöra själva. Att en del offentligt anställda rektorer nu tar sig för att efter egen teologisk och politisk preferens ta ställning till teologiska frågor är inte så lite oroande. Det är en osedvanligt grov sammanblandning av praktisk politik och teologi! En rektors personliga teologiska uppfattning ska inte avgöra skolelevernas julavslutning. Rektorn bör förbli vid sin läst. Det är inte skolans uppgift att beröva eleverna sitt kulturarv.

2005-12-06

Sverige och tsunamin

När jag på morgonen torsdagen den 1 december hörde hovrättspresidenten för Svea Hovrätt Johan Hirschfeldt redovisa katastrofkommissionens slutsatser slogs jag av att granskningen och ansvarsfrågan nu kommit ikapp regeringen. Efter några dagars betänketid och läsning av utredningen – vilket betyder att jag noga har läst utredningens sammanfattning och orienterat mig i hela utredningen – förvånas jag över att en del personer fortfarande finns kvar i regeringsarbetet.
Utredningen är mycket klar. Den slår inledningsvis fast att ”den grundläggande bristen i statsförvaltningen var att Regeringskansliet saknade en organisation för att hantera allvarliga kriser.” (sid. 11) Utredningsförslag om en sådan fanns och hade tillbakavisats av regeringen. Ansvaret för detta vilar på statsministern. Kommissionen konstaterar således att statsminister Göran Persson ”har det övergripande ansvaret för Regeringskansliets tillkortakommanden i hanteringen av tsunamins konsekvenser. Kommissionen drar slutsatsen att erfarenheterna ”från tsunamin har på ett kraftfullt sätt kullkastat föreställningen att det går att lösa uppgiften utan en formell organisation för krisledning under regeringen.” (sid. 14)

Tre oppositionspartier kd, m och fp har tidigare föreslagit att en sådan krisenhet inrättas i Regeringskansliet med anledning av ett utredningsförslag från centerpartisten Åke Pettersson. När socialdemokratiska ledarskribenter och krönikörer likt Torbjörn Gustavsson i Östgöta-corren skriver att även de borgerliga hade agerat lika taffligt. ”Borgarpartierna låtsas att med dem vid makten hade hanteringen av flodvågskatastrofen sett annorlunda ut. Kanske hade tsunamin inte ens inträffat om Reinfeldt varit statsminister”, raljerar Gustavsson, då speglas en märklig människosyn. Vad är det för kontextbundnda beteenden de förutsätter? Ett marxistiskt systemtänkande dyker plötsligt upp igen. Spelar inte enskilda personer någon roll? Betyder det inget att Göran Persson avvisade utredningsförslaget? Finns det inget personligt ansvar för någonting? Har inte ens en krönikör som Torbjörn Gustavsson något ansvar för vad han skriver? Eller kunde de ha varit vilken borgerlig krönikör som helst?

Kommissionen lyfter fram regeringsformens ord om att ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”. (sid. 22) Med detta som utgångspunkt anför kommissionen internationaliseringens utmaningar. Det faktum att en halv miljon svenskar bor och verkar i andra länder samt att 200 000 svenskar varje månad reser utomlands ställer statens åtaganden inför ”en delvis ny innebörd”. Den offentliga förvaltningens uppgift och ansvar kan därför inte knytas snävt till Sveriges territorium. En anpassning av staten till nya förutsättningar måste till. Detta är också vad medborgarna förväntar sig. En statlig förvaltnings förmåga att leva upp till detta ansvar och möta kriser kan heller inte vara beroende av att katastrofer inte inträffar under helger och ledigheter. Därav förslaget om en ny krisenhet, som ”måste undanröja dessa svagheter”. (sid. 23)

När det gäller de olika departementens jourberedskap var den otillräcklig. Kommissionens kritik är noggrann och svidande. Kabinettssekreteraren Hans Dahlgren på UD ansåg att det inte var hans roll att gå in i en operativ ledning. Kommissionen skriver lika glasklart som kallt att ledningen av en större operation till följd av en naturkatastrof inte med normalt språkbruk kan kallas för en ”administrativ” uppgift. (sid. 19) Det var således kabinettsekreterarens ansvar att ta ledningen. Chefer på lägre nivå stannade hemma på semester för länge. Samtal mellan chefer, till departementschefer och till andra länders myndigheter uteblev. Statssekreteraren Lars Danielsson och kabinettssekreteraren Hans Dahlgren är dessutom pinsamt oeniga om Lars verkligen ringde Hans på annandagsmorgonen. Mitt intryck är f. ö. att Lars är den mer trovärdige av de två. Att kabinettssekreteraren fortfarande är kvar förvånar mig mycket. Freivalds vågade uppenbarligen ingen ringa och hennes ansvar vilar tungt för hur UD fungerade eller inte fungerade. Hon är i sin roll som utrikesminister till skada för Sverige och hon borde ta med sig Dahlgren från UD. Före jul bör riksdagen väcka misstroendeförklaring mot utrikesministern. Frågan om Statsministern och förtroendet för honom bör avvakta granskningen av Riksdagens konstitutionsutskott.

Kommissionen har gjort ett helgjutet arbete. De har visat sitt mod att tydliggöra ansvarsfrågorna. Alla de svenskar som drabbades av den fruktansvärda naturkatastrofen och som kände sig svikna av de svenska myndigheterna har fått ett slags upprättelse.