Landgren i politiken

Med övertygelsen om att alla politiska beslut och all lagstiftning ytterst går tillbaka på etik och människosyn vill jag kommentera en del av det som händer i politikens Sverige och - något mer sällan - övriga världen. Min utgångspunkt är kristdemokratisk politisk filosofi. Vill även kommentera aktuell litteratur, som är viktig i mitt politiska arbete.

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sverige, Sweden

2005-06-15

Partiledardebatten och Sveriges problem

I dagens partiledardebatt i kammaren frågade Göran Persson oppositionens partiledare vilket land de hade som förebild. Han använde det retoriska greppet att be alliansens ledare att nämna ett land som var bättre än Sverige när det gäller trygghet och utveckling. Enligt statsministern klagade de övriga så mycket, så nog borde de kunna svara på en så enkel fråga. Men, varför måste de göra det? Fällan var uppenbar. Reinfeldt tog lydigt upp Nederländerna och Persson tillstod själv att han förväntat sig att någon skulle nämna Finland. Hade någon svarat USA, hade Persson naturligt klippt till med de bristfälliga trygghetssystemen och hade någon nämnt något annat land, så var han förvisso beredd. Men varför inte kunna lyfta fram delar hos ett land, som är bättre än här hemma och varför inte hålla sig till Sverige? Det är ju så uppenbart att Sverige kan bättre! Det är ju så uppenbart att det finns så mycket att förbättra i vårt eget land!

Låt mig ta upp två områden av så många. Jag börjar med det mest övergripande. Vårt ekonomiska läge. Sverige befinner sig i en högkonjunktur. I normala fall samlar ett land i ladorna under en högkonjunktur, för att ha resurser att parera en senare lågkonjunktur. När Ekonomistyrningsverket (ESV) igår den 14 juni besökte Skatteutskottet meddelades det att Sverige med nuvarande fattade beslut kommer att öka sin statskuld mellan åren 2003 till 2008 med 240 miljarder. I början av år 2005 var statskulden uppe i 1 257 miljarder kronor och vid slutet av 2008 beräknas den vara 1 418 miljarder. Detta sker under en högkonjunktur! En socialdemokrat som Persson försöker genast komma undan med att statskulden i förhållande till bruttonationalprodukten minskar. Men i absoluta tal ökar statsskulden. Och den ökar i en högkonjunktur. Nu är statsskulden nästan i nivå med var den var som mest! När ESV hänvisar till att utgiftstaket beräknas hålla 2005 med en marginal på 5 Md, då är statsministern genast ute i ett tal i Malmö och lovar bort dessa 5 Md till AMS! Varför AMS? Varför mer pengar till åtgärder, när fem miljarder är mer än tillräckligt för att ta bort förmögenhetsskatten, som driver bort så mycket kapital från landet och mer än tre gånger så mycket mer än vad som behövs för att ta bort de företagshämmande 3:12-reglerna! Skapa bättre förutsättningar för nya företag och nya riktiga jobb i stället!

Det andra området gäller den svenska bruttonationalprodukten. Dessa svenska siffror är uppblåsta. Allt fler tillverkningsföretag förlägger delar av sin produktion i länder med lägre lönekostnader. Låt mig ge ett konkret exempel. Under förra veckan besökte jag och några partikolleger företag och myndigheter i Estland. Detta baltiska land med så många historiska band med Sverige har 1.4 miljoner invånare. Deras årliga BNP-ökning de senaste 10 åren ligger på 6% och nu har de en stabil inflation på 2%. Lönekostnaderna där är mindre än hälften och skatterna är långt mer fördelaktiga än här. De har en plattskatt på 24% dvs. såväl inkomstskatt som skatten på företagens vinster är samma. Arbetsgivaravgifterna ligger på 33% och momsen på 18%. Vad gäller företagens vinster så beskattas de bara en gång. Det är inte som Sverige med såväl bolagsskatt som skatt på aktieutdelning. I Estland är det noll skatt på företagens alla vinstmedel, som återinvesteras i företaget! Dessutom finns det ingen förmögenhetsskatt och, som numera i Sverige, ingen Arvs- och gåvoskatt.

Vad händer då här i Sverige? Jo, svenska företag direktinvesterar i Estland, dvs. köper hela eller delar av företag och flyttar produktion eller expanderar i Estland i stället för i Sverige. Sverige är det land som har störst andel direktinvesteringear (FDI, Foreign Direct Investment) i Estland, nästan 50%. 780 företag i Estland har svenskt ägande. År 2004 blev det 90 nya företag med svenskt ägande.

Vi besökte bland annat företagen Stoneridge Electronics (i fortsättningen SE) och Norma. Det förra tillverkar olika högteknologiska informationssystem till instrumentpanelen för lastbilar och bussar. Företaget är amerikanskt, men var ursprungligen det svenskägda Berifors, som nu också har tillverkning i Tallinn. Det senare företaget Norma är helägt av det svenska Autoliv. Där tillverkas bl a säkerhetsbälten. När nu dessa företag i Estland producerar färdiga produkter eller halvfabrikat i Estland skickas en del så småningom hem till Sverige, och när produkterna är färdiga exporteras de med stämpeln Made in Sweden, trots att det producerats delvis eller helt i Estland! Svenskt BNP inkluderar således produktion i låglöneländer som Estland och naturligtvis Indien och Kina, där lönerna är ännu lägre. En femtedel av alla företag inom tillverkningsindustrin säger, enligt Ingenjörsvetenskapsakademins rapport Made in Sweden att de ”helt säkert kommer att flytta delar av sin produktion till ett annat land före år 2010”! Vi kom till ett industrigolv på fabriken Norma i Tallinn, där utrustningen höll på att flyttas från Autolivs tillverkning i Vårgårda. Ytterligare tusentals och kanske hundratusentals arbetstillfällen är på väg.

Visserligen kan expansion utomlands vara förutsättningen för att produktion fortfarande över huvud taget kan vara kvar hemma i Sverige, men det stora problemet är ju att Sveriges regering inte gör speciellt mycket för företagandet i Sverige! Det behövs ju bättre villkor för företagande med smidigare regelverk och mer konkurrenskraftiga företagsskatter för att behålla arbetstillfällen och för att skapa nya arbetstillfällen i Sverige!

Varför säger statsminister Persson ingenting om detta? Har socialdemokraterna ingen politik att möta Sveriges största utmaning med? Om utflyttningen av arbetstillfällen fortsätter i samma utsträckning undergrävs den svenska välfärden. Men vad gör (s) och statsministern? Han hänvisar till svenska BNP-siffror och lovar mer pengar till AMS!

2005-06-02

Förvirring i Riksdagen om könsmaktordning

Sedan TV sände programmen ”Könskriget” häromveckan har det gått troll i ett feministiskt begrepp. Jag tänker på ”könsmaktordning” och dess synonymer. Detta begrepp har blivit populärt, och ska nästan användas av alla, men vad betyder det egentligen och harmonierar det med alla slags feminismer? I dag fattade Riksdagen dessutom beslut om detta begrepp och meningarna gick isär på ett något oväntat sätt. I arbetsmarknadsutskottets betänkande 7 Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering fanns nämligen under rubriken Inriktningen på jämställdhetspolitiken påståendet att ”det fortsatta arbetet nu [måste] ta sin utgångspunkt i den rådande könsmaktsordningen som innebär att kvinnor som grupp är underordnade och män som grupp är överordnade.” Om denna majoritetstext var (s), (v) och (mp) eniga. Folkpartiet och centern ville se denna utgångspunkt som en av flera för riksdagsarbetet och kristdemokrater och moderater ville inte använda begreppet alls.

Vad betyder då mer exakt detta ”könsmaktordning/könsmaktstruktur/könsmaktsystem”? I utskottsbetänkandet står det f. ö. ”könsmaktsordning” med ’s’ i mitten. Något ’s’ mellan ’könsmakt’ och ’ordning’ behövs nu knappast, varken som fogelement eller som genetiv ’s’. Men det må vara av mindre vikt i detta sammanhang. Utskottstexten säger nu att begreppet betyder att ” kvinnor som grupp är underordnade och män som grupp är överordnade”. Men vad mer exakt betyder detta? Är det så att ”kvinnor som grupp” innebär alla kvinnor? Om så är fallet, innebär det rimligen att alla kvinnor som grupp är underordnade alla män som grupp. Men vad betyder då ”som grupp”? Avses med detta att enskilda kvinnor kan vara och faktiskt är överordnade enskilda män och kanske till och med män som grupp i t. ex. ett givet sammanhang som i ett land? Om i så fall alla enskilda kvinnor inte är underordnade alla enskilda män eller också inte underordnade alla män som grupp, kan då verkligen alla kvinnor som grupp vara underordnade alla män som grupp? I vanliga fall när ’könsmaktordning’ definieras skrivs det bara att det betyder en maktstruktur i vårt samhälle, som bygger på att kvinnor är underordnade och män är överordnade. Eftersom denna s k ordning - eller varför inte oordning - bevisligen inte är absolut och eftersom motsatsen empiriskt kan beläggas kanske utskottsmajoriteten bara velat bättra på definitionen. Men vad blev resultatet? En mening som saknar innehåll. Eller hur ska vi förstå att alla kvinnor som grupp är underordnade alla män som grupp? Jag har inte funnit något som förklarar det hela i utskottstexten.

I Kvinnohistorisk uppslagsbok från 1991 hävdas feminism vara en ”världsåskådning och en rörelse som arbetar för ett annat samhällssystem än det nuvarande, i vilket kvinnorna principiellt tilldelas en underordnad ställning.” (Clayhills 1991: 108) Vi bortser här ifrån bruket av "världsåskådning" vilket inte tycks mig så väl funnet. I definitionen är underordningen ”principiell”, vilket nog snarast bör uppfattas som en brasklapp, dvs. det är inte alltid så. I förordet till Feministisk bruksanvisning använder Claudia Lindén och Ullrika Milles termen ”maktstrukturer” i sin definition av ’feminism’. ” (Lindén & Milles 1995: 9) Maud Eduards väljer i Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori att i sin definition av feminism skriva om förtryckande könskategorier och ”maktrelationer”. Detta kallas inom radikalfeminismen för ”patriarkat”, som definieras som ett ”Samhällsystem baserat på hierarkiska förbindelser mellan män, uppbyggda på ett sådant sätt att beslutsprocesserna kontrolleras uppifrån och att kvinnorna som kön ges en underordnad ställning.” (Clayhills Kvinnohistorisk uppslagsbok, 1991: 403) Enligt Clayhills förutsätter detta system mäns verklighetsförståelse och en kontroll av såväl kvinnornas sexualitet som fruktbarhet. ”Denna kontroll kräver i sin tur dels strukturellt våld mot kvinnor, dels att kvinnorna utövar självförtryck.” (Clayhills 1991: 403)

Maktrelationen mellan män och kvinnor kallas också ”genussystem”. Enligt Hirdman styrs den av två ”lagar” eller ”logiker”. Den ena gäller ”könens isärhållande” och den andra ”den manliga normens primat”. (Hirdman ”Genussystemet”, i Demokrati och makt i Sverige: Maktutredningens huvudrapport, SOU 1990:44, s 78) För att kunna identifiera och avslöja könsdiskriminering – dekonstruktion - krävs således ett ”könsmaktsperspektiv”, ”genusperspektiv” eller ”genderperspektiv”. Denna verksamhet kallas åtminstone i akademiska sammanhang för ”genusforskning”, som ”koncentrerar uppmärksamheten på formandet av förhållandet mellan kvinnor och män och observerar hur människors makt och inflytande ofta bestäms av deras biologiska kön.” (Wikander & Manns Det evigt kvinnliga. En historia om förändring 2001:12)

Vad kan då den idéhistoriska bakgrunden vara till begreppet 'könsmaktordning'? Jag har spårat det exklusivt till den s. k. radikalfeminismen. Simone de Beauvoirs viktiga arbete Det andra könet (Le deuxième sexe) var den teoretiska utgångspunkten, där den sedermera inom feministisk teori så betydelsefulla distinktionen mellan kön och genus lanserades. I sin samhällsanalys utgår de radikala feministerna från att dagens samhälle är ett patriarkat. Männen är tongivande i samhällets alla väsentliga strukturer, och tjänar på att situationen förblir sådan. Mäns och kvinnors intressen står emot varandra, och de liberala feministerna gör sig skyldiga till hyckleri som hävdar motsatsen. En av de teoretiker som formulerat den radikala feminismens tankegångar är Shulamith Firestone, som i sin bok The Dialectic of Sex från 1970 framhåller att målet för kvinnan måste vara att få fullständig kontroll över sina biologiska karakteristika. Först när kvinnan genom den tekniska utvecklingen fått kontroll över sin biologi kan hon bli fullständigt emanciperad. Målet för feminismen blir vidare att helt och hållet upphäva de kulturella könsskillnaderna. Firestone hävdar, i linje med 1800-talets utopiska socialister, att kvinnans frigörelse förutsätter en upplösning av familjen; först när sexualiteten befriats från familjens tvångströja kan verklig jämställdhet uppnås.

Ett annat viktigt verk där den radikala feminismens grundtankar formuleras är Kate Milletts bok Sexual Politics. Millett utgår från en vid definition av termen politik, som omfattar samtliga maktförhållanden där en grupp människor kontrollerar en annan grupp. Det mest grundläggande och ursprungliga maktförhållandet är männens makt över kvinnorna, dvs. patriarkatet, och detta maktförhållande genomsyrar hela vår samhällskultur i sådan att utsträckning att det uppfattas som naturligt. Männens överhöghet inpräntas hos individen genom familjelivet och förstärks sedan genom utbildning, litteratur och religion

Viktigare för bakgrunden är dock att den tidiga radikalfeminismen inspirerades av den franska strukturalismen, som utgår från att enskilda element bestäms av regelbundenheter och djupare mönster. Verkligheten är strukturell. Först när de bestämmande strukturerna blottläggs kan de enskilda fenomenen förstås. Enligt djupstrukturalismen, även kallad den franska strukturalismen, förekommer bakom varje kulturs komplicerade historia och organisering vissa oföränderliga styrande strukturer. Man söker, enligt NE, som varit mig behjälplig här, "invariansen bakom varianserna". Så vill Claude Lévi-Strauss finna de universella strukturer som ligger till grund för alla mänskliga föreställningar, mytiska såväl som vetenskapliga; Inom samhällsvetenskaperna har strukturalism definierats som en "anti-humanism" eller "anti-voluntarism". Individen förstås som bestämd av yttre och inre strukturer, vilket gör att man i forskningen kan "sätta parentes" kring subjektet och dess vilja. Könsmaktordning sägs nu vara ett exempel på en sådan djupstruktur, som håller isär män och kvinnor. Teorin om könsmaktordning ser samma djupliggande struktur såväl i Afganistan som i Sverige, vilket leder till Gudruns talibansyndrom och att alla män skulle vara djur etc.

Strukturalismens strukturer predestinerar. Radikalfeminismens tal om könsmaktordning är också predestinerande. Begreppet är generaliserande och deterministiskt. Var finns strukturerna? Går de att belägga? Eller kan man bara peka på deras effekter? Går det att göra något åt dem? Skulden sägs vara kollektiv. Går det då att göra något åt den? Vem bär ansvar för den? Försvinner inte den enskildes vilja och ansvar? De som ställer sig bakom denna teori om könsmaktsstruktur måste bestämma sig. Är vederbörande modernist eller postmodernist? Strukturalist eller poststrukturalist? Går det att lokalisera ”strukturerna”? Går det att identifiera dem? Finns det andra ”maktstrukturer”? Inom ett och samma kön?

Nu har också folkpartiet skrivit under begreppet ”könsmaktordning”. Vad finns det då kvar av den liberala feminismen i folkpartiet?

För att nu inte tillskrivas en massa saker, så vill jag för egen del säga att är övertygad om att det finns mönster och traditioner, som diskriminerar i synnerhet kvinnor och ibland till och med exklusivt kvinnor. Dessa ska identifieras, fördömas och förändras. I denna text behandlar jag dock begreppet 'könsmaktordning'. För radikalfeminismen är det ett viktigt begrepp, som innebär en ödesmättad tro på något slags eviga maktstrukturer. Radikalfeminismen är dock falsk. Den stämmer inte med verkligheten. Den ser könskrig och till och med ett världskrig mellan könen, där jag ser effekter av ansvariga individers brott mot mänskliga rättigheter. Detta är en avgörande skillnad. Och vad hände med folkpartiets liberala feminism?