Landgren i politiken

Med övertygelsen om att alla politiska beslut och all lagstiftning ytterst går tillbaka på etik och människosyn vill jag kommentera en del av det som händer i politikens Sverige och - något mer sällan - övriga världen. Min utgångspunkt är kristdemokratisk politisk filosofi. Vill även kommentera aktuell litteratur, som är viktig i mitt politiska arbete.

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sverige, Sweden

2005-05-27

Utilitarism är politik

Ny version 12 juni.

I ett pressmeddelande den 16 maj meddelades den intresserade allmänheten att "ett filosofiskt centrum för bioetisk forskning, Stockholm Bioethics Centre (SBC), etableras vid Stockholms universitet." Det förklarades att detta centrum bland andra saker skulle "bedriva forskning kring om konstgjord befruktning (IVF) bör vara föremål för offentlig finansiering och om alla insatser bör sättas in för att rädda extremt för tidigt födda barn till livet."

Ordförande och direktor för detta centrum, som återfinns vid filosofiska institutionen å Stockholms universitet är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid samma universitet och i styrelsen sitter professor emerita i obstetrik och gynekologi vid Karolinska Institutet, Kerstin Hagenfeldt, docent Håkan Gäbel, som är ansvarig för donations- och transplantationsfrågor vid Socialstyrelsen samt professorerna Christian Munthe och Ingmar Persson, båda praktiska filosofer vid Göteborgs universitet.

I pressmeddelandet säger Torbjörn Tännsjö också att SBC framför allt är inriktat på forskning, men att det också erbjuder viss utbildning i medicinsk etik och en särskild uppdragsutbildning för Sveriges kommuner och landsting i etisk handledning.

Som professor i praktisk filosofi har naturligtvis Torbjörn Tännsjö rätt att ta de initiativ han finner för gott vid sin egen institution. Vad som emellertid bör uppmärksammas är den grund Tännsjö och hans kolleger i detta centrum har för sin verksamhet. Torbjörn Tännsjö är en av Sveriges ledande och mest kända utilitarister, det vill säga nyttoetiker. Utilitarismen (från latinets utilitas, vilket betyder nytta) är för det första en konsekvensetik. I denna moralfilosofiska teori ser man till konsekvenser och inte till själva handlingens karaktär. Konsekvenserna av en handling ska bli så goda som möjligt och om det finns något handlingsalternativ, som leder till bättre konsekvenser, så är det moraliskt fel att inte välja det. Största möjliga lycka åt så många som möjligt låter den i en tilltalande maxim.

Utilitarismen är en fullfjädrad moralfilosofi. Det betyder att den kvalificerar inte bara som en etik, i något slags snäv bemärkelse, utan också som en politisk teori. Tännsjö eller någon annan skulle mycket väl kunna bilda ett utilitaristiskt parti och finna ideologisk vägledning i de flesta politiska frågor utifrån ett vägande och kalkylerande av konsekvenserna för olika handlingsalternativ på det politiska planet.

Vad man behöver hålla i minnet, inte minst om man vid kommuner och landsting vill söka etisk och politisk vägledning från detta centrum är att utilitarismen i Tännsjös och andras version inte erkänner några mänskliga fri- och rättigheter och inte heller utgår från den människosyn med kristna och humanistiska rötter, som finns bakom dessa rättigheter. Läget är således att vi har flera filosofiska institutioner vid våra statliga universitet, där förmodligen en majoritet av de praktiska filosoferna har en praktisk filosofisk grundhållning, som går emot FN människosyn, där varje mäniska har en "inre värdighet" och de mänskliga fri- och rättigheter, som är ett reslutat av denna människosyn. Detta centrum för bioetiska forskning och handledning är för det första genompolitiserat från början och om samma centrum styrs och genomsyras av utilitarister som Torbjörn Tännsjö måste frågan ställas hur detta förhållande politiskt bör hanteras. Vi har i så fall en situation där en rad forskare i praktisk filosofi bedriver skattefinansierad politisk verksamhet, som går käpprätt emot den grundsyn som finns i FN:s och Europarådets deklarationer och konventioner om mänskliga fri och rättigheter. Borde inte all skattefinansierad verksamhet i ett civiliserat land i någon mening utgå ifrån den grunddhållning, som FN och Europarådet lagt fast sedan andra världskriget?

Det är hög tid att inse att utilitarismen inte är filosofiskt eller politiskt neutral. Ty en utilitarist som Torbjörn Tännsjö är för utsorterande fosterdiagnostik, för selektiva aborter, för abort på vilka grunder som helst (t ex kön, begåvning eller hårfärg), för dödshjälp, för självmordskliniker och t o m för - principiellt - att vid transplantation döda en för att rädda två. Men utilitaristen Tännsjö menar inte bara att dessa handlingar är moraliskt riktiga. De är också moraliskt tvingande för honom. För en utilitarist som Tännsjö är inte själva handlingen intressant. Att döda någon eller misshandla någon eller våldta någon eller på något annat sätt kränka någon eller skända någon är för utilitaristen inte fel i sig. Det viktiga för honom är vilka konsekvenserna blir, som om konsekvenser i sig skulle kunna rättfärdiga vilka handlingar som helst. Och vem kan nu kalkylera dem? På hur lång sikt? Vill minnas att Lars Gyllensten en gång i Moderna Tider kallade Tännsjö för etikens allsmäktige kamrer. Ironin var förstås att utilitaristen Tännsjö på något sätt tror sig kunna sitta på vår Herres tron och väga alla tänkbara konsekvenser av alla möjliga handlingsalternativ och sedan förkunna ex cathedra vilka handlingar som är moraliskt riktiga och felaktiga på grund av sina effekter.

All verksamhet och inte minst etisk och moralfilosofisk rådgivning vid ett statligt universitet borde utgå ifrån FN:s människosyn och deklaration om mänskliga fri- och rättigheter och vår rättighetskatalog i grundlagen. Ideologiproduktion vid våra universitet som går på tvärs mot detta fundament i vårt samhälle borde inte finansieras av skattemedel. Är detta kontroversiellt? Jag säger inte att filosofisk och statsvetenskaplig forskning ens kan vara neutral, men den ska inte bidra till att bryta upp den värdegrund vårt och hela världssamfundet vilar på. Är det ett hot mot den akademiska friheten? Nej, det är en förutsättning för den akademiska friheten och ett fritt samhälle.

Forskningen vid nämnda centrum kommer naturligtvis göra konsekvensanalyser. Det kan låta bra, men om inga konkreta handlingar i sig anses moraliskt riktiga eller felaktiga, blir forskningen amoralisk. Utilitarismen är amoralisk. Allt är tillåtet bara konsekvenserna leder till något slags maximering av nytta eller vällust. (Tännsjö bekänner sig nämligen till den hedonistiska utiliarismen à la Jeremy Bentham, vilken betonar njutningens maximering.) Vilken forskare kan sia säkert om dem? Ingen naturligtvis! Tännsjö gömmer sin politiska agenda bakom den akademiska friheten. Vem är han ansvarig inför? Universitets ledningen? Om andra politiska extremister kan förhindras att använda akademiska lärostolar som plattform, så anser jag att även utilitarismen i bör prövas efter samma värdegrund.

Det nya institutet, som på hemsidan sägs ha existerat sedan 2003, utgår nu enligt kursledaren Ulrik Kihlbom för 20 poängskursen Klinisk etik och etisk rådgivning inte från utilitarismen. Detta utgick jag ifrån i denna bloggtext tidigare, men har nu förstått genom korrespondens med Kihlbom att utgångspunkterna mer tycks stå och falla med just den forskare, som gör undersökningen. Min kritik ovan utgår således från den etiska teori, utilitarismen, som institutets direktor gjort sig till talesman för. När det gäller nämnda kurs är ambitionen mer enligt Kihlbom att genomlysa svåra etiska frågor så att de som ska fatta besluten (politiker mfl) har så god grund som möjligt. Vilken denna grund ska eller bör vara är fortfarande oklart. Någon policy och etisk grundhållning för institutet finns inte. Uppsatserna med en vetenskaplig utstyrsel i form av fackspråk och fotnoter kan dock utifrån t. ex. utilitarismen eller någon annan etisk grundhållning komma att föreslå att extremt för tidigt födda barn generellt inte ska få någon vård etc. trots att t. ex. nytto- och vällustkonsekvenser mycket väl skulle kunna öka, om bara något av barnen fick leva vidare.

Kursledaren Kihlbom tycks själv enligt sin avhandling från 2002 Ethical Particularism—An Essay on Moral Reasons vid filosofiska institutionen å Stockholms universitet, företräda ett slags situationsbestämd etik, vilken tycks diskvalificera alla etiska teorier över huvud taget. Alla etiska teorier är felaktiga. Det går inte ens att teoretisera i moral och följdaktligen torde institutet inte ens kunna ha en etisk utgångspunkt, om Kihlbom fick bestämma. Det som avgör en handlings riktighet är sammanhanget, tycks Kihlbom mena. En universellt giltig moral skulle då vara en omöjlighet. Vi måste avgöra från fall till fall vad som är riktigt. Denna etik förefallar mig dock tragiskt vilsen till och med i jämförelse med utilitarismen. Så vitt jag kan se underkänner etisk partikularism etik som vetenskap. Finns där inget att systematisera och generalisera utifrån, så var finns då disciplinen och kunskapen att förmedla? Var finns då grunden för institutet? Men, institutet tycks nu mer vilja orientera kursdeltagare i teori och metod, för att ge deltagarna instrument för ställningstagande. Vilka dessa instrument ska vara tycks dock lämnas åt var och en att bestämma. Detta inger oro. Det finns nämligen redan en väletablerad etisk grund för landsting och sjukvård att utgå ifrån. Grunden är redan lagd i Hippokrates ed, i kristen etik, i svensk lagstiftning, i den naturrättsliga etik, som fått sina uttryck i t. ex. FN-deklarationer om etik och medicinsk etik och koder för forskningsetik och yrkesetik.

Tillbaka till utilitarismen. För några veckor satt bl a Torbjörn Tännsjö med några kolleger i radions filosofiska klubbenoch diskuterade på fullt allvar om det var moraliskt riktigt av Hitlers pappa och Hitlers farfar och Hitlers farfars far - jag minns inte riktigt hur långt tillbaka de gick - att som män ha bidragit till att Adolf Hitler kom till som barn. Det hade väl dessutom uppfattats av dessa herrar som politiskt inkorrekt att lägga någon som helst utiltaristisk skuld på Hitlers mamma och hennes mamma och hennes mammas mamma etc.

Nu vill detta bioetiska centrum med Torbjörn Tännsjö i spetsen erbjuda kommuner och landsting sina tjänster. Förvisso inte gratis. 9 500 kronor kostar kursen på 20 poäng. Kostander för litteratru m. m. tillkommer. Det hela kan bli till en etisk björntjänst av kolossalformat. Mina slutsatser blir:

1. kommuner och landsting bör passa sig väldigt noga för att köpa tjänster från detta bioetiska centrum.

2. Skattemedel borde inte finansiera detta slag av ideologiproducerande verksamhet, som inte utgår från FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter.

2005-05-16

Kågesons kamp för barnen

Har alltid varit lite imponerad av Per Kågesons ställningstaganden och integritet. Minns mycket väl hur tidig han var med att lämna vänsterpartiet. Nu är han socialdemokrat sedan länge, men han kan rimligtvis inte vara nöjd med sakernas tillstånd i det partiet. Antar dock att han har känslomässigt svårt att rösta på och vara medlem i något annat parti, oavsett hur irrationell eller till och med orättfärdig den socialdemokratiska politiken ter sig. Valet av block sitter djupt.

Torsdagen den 12 maj besökte Kågeson (PK) riksdagen. Det var Forum för familj och samhälle, en förening i Riksdagen med Tuve Skånberg (kd) i spetsen, som bjudit in PK. Under kanske 40 minuter presenterade han sin nyutkomna bok Tid för barn? (Stockholm, 2005) med undertiteln En analys av samhällets omsorg om de yngsta. Kågesons slutsatser var 1. att barn är olika med olika behov, 2. att 13 månader inte är en naturlig gräns mellan hemmaomsorg och dagis, 3. att det inte behöver kosta mer med vårdnadsbidrag fram till tre år och 4. att det är en konstlad politisk konflikt kring vårdnadsbidrag.

Vägen till dessa slutsatser var under föredraget och är i boken mycket spännande. PK lovar den svenska familjepolitiken i flera avseenden, men just vad det gäller de små barnen är han mycket kritisk. PK ifrågasätter den dogm som säger att föräldrar ska så fort som möjligt förmås gå tillbaka till sina arbeten, innan barnen ens lämnat blöjstadiet. Lugnt och sakligt lyfter PK fram argumenten för barnens rätt att vara hemma en längre tid. Argumenteringen är ackumulativ och slusatserna mycket svåra att värja sig ifrån. För PK kommer barnens väl först, sedan jämställdhet och därefter arbetslinjen och samhällsekonomin. Författaren är angelägen att låta forskningen komma till tals, men han är även beredd att kritisera forskning, som utgår från för litet underlag eller missvisande statistik. Resonemang om stora grupper på dagis, infektionskänslighet, stress, försvagad relation till föräldrarna m m leder PK fram till den egentligen självklara slutsatsen att barn fram till tre års ålder mår i regel bäst av att vara hemma. Självklart kan inte alla barn dras efter samma kam och ej heller alla föräldrar, men jag tycker det är befriande att Kågeson låter verkligheten forma hans åsikter. Den nuvarande korrekta familjepolitksdogmatiken är inget för honom. Är övertygad om att PK kan betyda mycket i denna debatt om bara fakta och verklighet får vara med och forma våra ståndpunkter och vår familjepolitik. På DN debatt den 1 mars reagerade de socialdemokratiska ministrarna Berit Andnor (socialminister) och Lena Hallengren (föreskoleminister) instinktivt på Kågesons debattartikel i DN den 25 februari i år. De framstår som aningslösa daghemsfundamentalister, när de framhåller kombinationen av arbete och föräldraskap på just det sätt som är barnovänligt enligt PK. Kan de inte ta till sig argument från verkligheten? Vill de inte? Enligt PK driver dessa ministrar och hela socialdemokratin en arbetslinje, som är på männens villkor och till skada för barn och familj. Är övertygad om att Hallengren och Andnor inte skulle klara ens fem minuter saklig diskussion med Kågeson. Kågeson visar integritet i sin kamp för barnen. Ministrarna är pinsamt svaga! Men det är ju sådana ministrar Persson vill ha...