Landgren i politiken

Med övertygelsen om att alla politiska beslut och all lagstiftning ytterst går tillbaka på etik och människosyn vill jag kommentera en del av det som händer i politikens Sverige och - något mer sällan - övriga världen. Min utgångspunkt är kristdemokratisk politisk filosofi. Vill även kommentera aktuell litteratur, som är viktig i mitt politiska arbete.

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sverige, Sweden

2005-04-29

Låt folket rösta

Förslaget om ny konstitution för europasamarbetet är omfattande, men fullt möjligt att läsa och sätta sig in i. Som mina riksdagskolleger och vänner Mats Odell och Stefan Attefall skrev i förra veckans Kristdemokraten är det en kompromiss. Även jag menar att det rymmer stora fördelar och en del nackdelar. Men trots nackdelarna är jag beredd att argumentera för förslaget inför en folkomröstning, som enligt min mening skulle kunna leda till både ökad kunskap och ökat engagemang bland väljarna. Så är det i andra länder där man redan röstat eller står i begrepp att folkomrösta om konstitutionen. Odell och Attefall är av annan uppfattning. De motsätter sig en folkomröstning, men jag är inte säker på att deras argumentation är så övertygande.

Visst kan en folkomröstning uttrycka missnöje med en sittande regering. Häri skiljer sig inte den franska från andra folkomröstningar. Hänvisningen till att ”alternativen [nu] är betydligt mer komplicerade” än vid omröstningen om euron kan lätt uppfattas som elitistisk. Det förstärker sannolikt bilden av EU som ett toppstyrt projekt. Och vad menar egentligen Odell/Attefall? Ska bara okomplicerade frågor kunna bli föremål för folkets direkta val? De två undrar vidare om t ex hela fördraget ska omförhandlas vid ett ”nej” i en folkomröstning. Men den frågan gäller ju även Riksdagens beslut. Vad betyder ett "nej" om Riksdagen skulle rösta nej? Är konstitutionen för komplicerad för beslut över huvud taget? Och vad betyder ett eventuellt ”nej” i den franska folkomröstningen?
På partisekreterarvis oroar sig Odell/Attefall för en utdragen och därmed kostsam kampanj för vårt inte överdrivet välfinansierade parti. Vi borde alla bry oss om partiets ekonomi, men viktigare är väl ändå våra demokratiska ideal? Det väsentliga i vårt sammanhang är att vi faktiskt bejakar möjligheten till nationella folkomröstningar. Vid grundlagsändringar har dessutom svenska folket möjlighet att säga sitt, eftersom ett riksdagsval måste till mellan de två besluten i kammaren. Skulle inte hela Europas gemensamma grundlag ens ha motsvarande dignitet? Och inte behöver kampanjen vara ett halvår! Så lång är aldrig en vanlig valkampanj ens. Nog borde vårt parti kunna enas efter att hela Sverige under några veckor koncentererat sitt intresse på EU och förslaget till konstitution? Är det för övrigt interna partifrågor som ska avgöra nationella frågor? Nu gäller det inte för eller emot EU. Och jag tar avstånd från alla dolda agendor! Varför skulle inte kristdemokraterna vilja ha just en sådan öppen och saklig debatt, som vinner i intensitet och allvar just genom att folket fattar beslut? "Skyttegravar" mellan kristdemokrater måste genast skyfflas igen. Vårt mål med ett samhälle byggt på kristen människosyn och värdegrund borde kunna borga för att så sker. Vi kan inte längre spela med i det socialdemokratiska dubbelspelet och i deras elitistiska EU-politik. Ledarskiktet inom socialdemokratin har aldrig brytt sig om att förankra europapolitiken hos varken sitt eget partifolk eller det svenska folket. Vi måste bryta ut frågan om EU:s grundlag ur det socialdemokratiska maktspelet och låta medborgarna säga sitt. Vårt "ja" till omröstning kan avgöra den frågan och bli början till ett seriöst folkligt engagemang i det gemensamma europeiska projektet. Vi behöver få upp EU-samarbetet på hela svenska folkets dagordning. Förslaget till konstitution är så viktigt och övergripande för vårt land att så mångas engagemang som möjligt borde väckas, vilket kan ske i och med att alla får rätten att lägga sin egen röst. Om Riksdagen behåller frågan för sig själv är jag rädd att förtroendeklyftan snart blir omöjlig att överbrygga. För en som ändå är positiv till en konstitution handlar det också om att våga lita på fördragets inneboende styrka och fördelar och att en majoritet av Sveriges medborgare inför en folkomröstning också kan komma till denna slutsats. Ett nej till folkomröstning förstärker bara intrycket av elitism och toppstyre.

2005-04-27

Chronschough och hälsominister Johansson

Någon gång på 70-talet läste jag August Bondesons ”Skollärare John Chronschoughs memoarer”. Med roande ironisk distans beskrev Bondeson vådan av den halvbildade skolfuxens mission att bilda skolungar och sockenfolk. Den beskäftige skolläraren ville redan med stavningen av sitt namn visa hur märkvärdig han var.
Sveriges hälsominister Morgan Johansson med universitetsstudier i Lund i sitt akademiska bagage, har satt igång en debatt i Svd den 20 april om tro och vetande. Statsrådet menar att religionens växande politiska betydelse är ”en fara för världen” och ”ett bakslag för vetenskap och förnuftstro”. Det förra exemplifieras med att homosexuella stenas i Iran och att abortmostånd och katolska kyrkans inställning till kondomer orsakar HIV och död ”världen över”. Vad gäller vetenskapen hänvisas till ”knäppa lokalpolitiker” i USA, som sägs ha fattat beslut om att evolutionsteorin inte får läras ut i skolor såframt inte skapelseberättelsen presenteras samtidigt. Nej, ministern tyr sig till Voltaire, Rousseau och Kant och upplysningen. Nu uppmanas ”vetenskapsmännen” – patriarkal ”slip of the tounge”? – att på nytt ta upp kampen mot de religiösa dogmerna och för vetenskap, demokrati och förnuftstro. Debatten förs i Svenska Dagbladet och framför allt på SvD:s hemsida, där många redan svarat.

Men herr statsrådet Johansson är fel ute. Likt ”Chronschough” visar ministern hur bedrägligt och till och med farligt det kan vara med otillräcklig kunskap och insikt. Genast tycker nu någon att jag sätter mig på en hög häst, men låt mig åtminstone få motivera det i så fall. Herr statsrådet tror uppenbarligen fortfarande att metaforer som ”strid” och ”kamp” är lämpliga för att beskriva relationen mellan tro och vetenskap. Men med just dessa konfliktmetaforer visar han att han är fånge i en för länge sedan dekonstruerad föreställning. Den kanske bästa behandlingen och vederläggningen av denna väl beprövade krigsmetafor, ’military metaphor’ finns i början av James R. Moore The post-darwinian controversies. A Study of the Protestant struggle to come to terms with Darwin in Great Britain and America 1870 – 1900. (Cambridge University Press, 1979) Där spåras metaforens entré i debatten som en del i kampen mot kristenheten och inte minst mot katolska kyrkan och om makten över historieskrivningen under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Borde inte statsrådet ta del av denna uppgörelse och se hur pass relevant hans ansats är i historieforskningens ögon? Visst, men vill han?

Nej, ’tro’ och ’vetande’ är helt enkelt inte så enkla begrepp att de okomplicerat kan ställas mot varandra. Snarare ger en livsåskådning med en mer eller mindre hållbar ontologi - oavsett om den är teistisk eller ateistisk eller av annan art - bättre eller sämre förutsättningar för en människosyn, kunskapssyn, vetenskapssyn, etik m. m, vilka i sin tur ger bättre eller sämre förutsättningar en politisk åskådning. Med den insikten handlar det snarare om att jämföra hållbarheten, rationaliteten och konsistensen i rivaliserande livsåskådningar. Är det den filosofiska materialismen som gett upphov till modern vetenskap? Är det grekisk filosofi? Vilken betydelse har kristendomen haft? Här skulle statsrådet med fördel kunna ta del av den holländske naturvetenskapsmannen och idéhistorikern professor Reijer Hooykaas olika arbeten, men det förutsätter en allvarligt menad intellektuell ambition.

Visst, olika tillämpningar på det samhälleliga planet av religiösa dogmer kan bevisligen vara farliga. Detta måste skärskådas, kritiseras och bemötas. Men varför bara tala om religiösa dogmer? Kunde inte statsrådet ha nämnt den filosofiska materialismens dogmer och hur de tillämpats i historisk tid och tillämpas nu? Vilken livsåskådning motiverade Darwins diskriminerande människosyn, dokumenterad t ex i arbetet The Descent of Man från 1871? Vilken livsåskådning motiverade Nietzsches människosyn och övermänniskoideal, som bl. a. låg till grund för nationalsocialismens och fascismens människosyn? Vilken livsåskådning motiverade Lenin och Stalin att döda påstådda klassfiender, bönder och alla som de av olika skäl inte kunde samarbeta med? Dylika utelämningar i herr statsrådets artikel säger nog en hel del.

Om man likt statsrådet vill leva upp till något slags akademisk standard är det ett rimligt krav att vara väl påläst och att låta sina motståndare representeras av sina främsta företrädare. När det gäller katolska kyrkan har den naturligtvis en sådan intellektuell tyngd och kunskap att den kan svara för sig själv. Måste bara här säga att angreppet mot den kyrkans sexualetik naturligtvis är ”politiskt korrekt”, men det tyder inte på något som helst försök att se och förstå den helhetssyn som den katolska kyrkan har och som också motiverar allt det preventiva arbete och den sjukvård som kyrkan faktiskt utför i hela världen. Det är som om katolska kyrkans syn på sex och kondomer bara fanns där i luften som isolerade påvliga ukaser ex cathedra. Det är ju först utifrån en verklig förståelse en relevant kritik kan träffa rätt och vara konstruktiv. Och inte behöver man vara katolik och ej heller dela kyrkans syn på kondomer, för att se att statsrådet Johansson avslöjar en monumental brist på insikt och förståelse. Johansson kan ju rimligtvis inte mena att katolska kyrkans inställning till kondomer är den verkande orsaken, dvs. det som ger upphov till HIV? Det måste liksom till något annat för att virus ska spridas. Frågan är inte okomplicerad, men statsrådet gör det hela allt för enkelt.

När det så gäller Darwin häcklar statsrådet ”knäppa lokalpolitiker” i USA och svenska friskolor för deras inställning till Darwin, evolutionsteorin och Bibeln. Vad är då detta uttryck för? En överlägsen kunskap? Knappast. Vad avser statsrådet med påståendet att ”sväva på orden när det gäller Darwin”? Är det en trohet till Darwin och vad Darwin stod för han vill se? Ska det avkrävas en bekännelse med trohet till Darwin av svenska friskolor? Hur är det med lärare då? Elever, för att får betyg? Är det Darwins uppfattning om livets utveckling han avser? Vet då statsrådet Morgan Johansson om att Darwin var lamarckist? Darwin menade att förvärvade egenskaper nedärvs? Är det detta friskolorna ska tro på? Darwins pangenesisteori från 1868 är ju själva drivkraften till den biologiska utvecklingstro han hade. Han menade att små kroppar i alla celler – granuler eller gemmuler - kunde hämta in information från omvärlden, så att avkomman kunde bli anpassad till t. ex. miljöns krav. Ingen inom modern naturvetenskap står idag för den uppfattningen. Det är vetenskap, men inte ens hans samtida kolleger kunde acceptera den.
Darwin beskriver själv på sidan 186, vill jag minnas, (ska kolla det när jag kommer hem) i The Origin of Species hur han trodde att svartbjörnen i Nordamerika genom att jaga och fånga flugor i munnen successivt hade utvecklats till en val. Han trodde att björnar levde på flugor. Det var Darwins naturliga urval, skulle man kunna säga. Det enda som finns kvar av Darwin i dagens moderna evolutionsteori är just det naturliga urvalet. Frågan är dock vad detta ”naturliga urval” står för. Darwin och hans meningsfränder, som omhuldar begreppet, har fått träffande kritik för att det förutsätter någon som väljer. Vem eller vad skulle det vara? Om det är något som väljer, smyger sig lätt en avsikt in, och det var ju just teleologin, ändamålsenligheten, Darwin ville ha bort. Och är inte det som begreppet naturligt urval står för, en konserverande princip?

När det gäller etiken menar herr statsrådet den 27/4 att kyrkan inte har monopol på etik och moral. Nej, vem har sagt det? Men vilken etik står då Johansson för? Och hur motiverar han den? Vilken människosyn har statsrådet? Är du filosofisk materialist? Kallar han sig humanist? Vet han då månne att humanismen under renässansen var en kristen rörelse? Har han läst renässansforskaren Kristeller? Och hur motiverar statsrådet människovärde och mänskliga fri och rättigheter? Hela denna fråga är värd sin egen mässa, men biskop Arborelius tangerar den, när han nämner att den kristne filosofen Jacques Maritain var med om att ta fram texten till deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna. Vet Morgan Johansson om att detta FN-dokument är ett uttryck för det som brukar kallas för naturrätt? Vet månne Johansson om hur upplysningens filosofer motiverade samma naturliga rättigheter i t ex de amerikanska och de franska deklarationerna? Det djupaste motivet var Gud. Just den Gud statsrådet tror att upplysningen avskaffade. Oheliga enfald! Det är mycket som inte stämmer i Johanssons halvbildade artiklar. Han har kanske inte skrivit dem själv, men rimligtvis har han läst igenom dem före publicering.

Nå, om nu statsrådet Morgan Johannson har någon intellektuell heder konsulterar han andra än ”knäppa lokalpolitiker” i USA. Han borde i stället läsa, säg, filosofiprofessorn Alvin Plantinga och hans kritik av evolutionsdogmen. Eller varför inte biologen Michael Behe om komplexa biologiska system, som inte låter sig reduceras och förklaras av just naturligt urval. Eller varför inte något av filosofen och matematikern William A. Dembski och den inriktning bland forskare som lyfter fram ändamålsenligheten, design, i naturen. Varför inte våga sig på att läsa något om religiösa erfarenheter av den etablerade filosofen William Alston eller den engelske nestorn vad gäller analytisk filosofi och teism oxfordprofessorn Richard Swinburne? Om Morgan Johansson skulle göra detta, kunde han enbart skriva något lika enfaldigt igen, om han över huvud taget saknar förmåga att tillgodogöra sig världsledande analytiska filosofer och vetenskapsmän, som dessutom är kristna till sin bekännelse. Men för statsrådet handlar det nog om vilja. Och Johansson kanske hellre vill vara en Chronscough i lilla Sverige. Det kan ju på sätt och vis vara mer bekvämt och tryggt.

2005-04-14

Hedvall, DN och Dramatiska Institutet

Om riksdagsledamöter som mediefångar skrev Barbro Hedvall på DN:s ledarsida onsdagen den 13 april. Likt Radio P1 dagen innan framställdes tre riksdagsledamöter, som interpellerat kultur- och utbildningsminister Leif Pagrotsky om turerna kring barns sexualitet, barnporr och Dramatiska Institutet, som fångar av den upprörda medierapporteringen. De skulle inte ha inhämtat några fakta själva, utan bara förlitat sig på medier. Hedvall tecknar vidare en bild där riksdagsledamöter "agera[r] snabbare och mer instinktivt än den mest hetsade nyhetsredaktion." Nu framställs det som att ledamöterna reagerade på en "lätt pornografisk text" vad nu "lätt" kan betyda i detta sammanhang, där den lästa texten handlade om fiktivt lesbisk oralsex mellan småflickor. Hedvall reagerar vidare negativt på att krav på avgång rests, när det bara handlade om en student som "visade svårförlåtligt dåligt omdöme." Ett par månader av förklaringar, ursäkter och utredningar hade nu enligt ledarskribenten inte påverkat ledamöterna. Hedvall hade ett liknande ledarstick den 9/2, där hon vädjade om besinning till de två riksdagsledamöter som krävde de ansvarigas avgång från Institutet. Nu var jag en av dem, och kände inte igen mig i Hedvalls beskrivning vare sig i februari eller nu i april. Jag skrev följande till Hedvall den 20/2: Hej Barbro, såg att du vädjade om besinning den 9/2 med anledning av DI. Du tog avstånd från "den omdömeslösa studenten och hans torftiga text", men tyckte samtidigt att det var förfärligt med bl a mitt krav på avgång. Har svårt att tro att du gör samma ytliga analys som så många andra och isolerar eleven från kontexten. Försökte i samband med mitt krav få in föjande text i DN, SvD och GP, men lyckades inte. Den utgör i alla fall en redogörelse för bakgrunden till mitt krav. Det handlar således inte för min del om att kasta sten i ett gatlopp. Det handlar om någonting något mer komplicerat och omfattande än så, varom min korta text handlar. Min fråga blir hur du ställer dig till Queer. Tacksam för kommentar.

hj h

Per Landgren


Någon svar har jag inte fått från Hedvall. Inte heller Pagrotsky låtsades förstå under interpellationsdebatten i tisdags, i vilken jag deltog i utan att ha interpellerat, mina frågor om en närmare analys av det sammanhang eleven verkade i. Undrar dock stilla hur Hedvall efter mitt brev kan skriva så som hon gör. Har inte Hedvall ens någon liten ambition eller vilja att försöka tränga bakom händelser och effekter och se om månne Institutets bekännelse till postmodernis och Queerteori eventuellt skulle kunna ha något inflytande på lärare, elever och projekt? Jag frågar nu Barbro Hedvall igen. Menar du att det är orimligt att tro att ett sammanhang som domineras av postmodern filosofisk hållning, en postmodern moralsyn, och ett slags relativism inom det sexualetiska området med tydlig påverkan av queerteori inklusive kamp mot all normativitet och i synnerhet den heterosexuella, menar du att det är orimligt att tro en sådan kontext kan påverka enskilda elevers hållning och uppfattningar i sexualetiska frågor? Om inte, låt oss då diskutera det. Om nu Hedvall skulle kunna tänka sig att en institution och enskilda lärarare med sådant filosofisk bagage kan ha betydelse för enskilda elever, kan då inte Hedvall också tänka sig att även riksdagsledamöter som kräver någon ansvarigs avgång kan ha olika bevekelsegrunder. För min del var det det Dramatiska Institutets egen projektbeskrivning samt de ansvarigas inställning till postmodernism och queerteori, som fällde avgörandet. Jag tror faktiskt att kontexten har betydelse för enskilda elever och jag misstänker att postmodernism och queer har sin beskärda del bakom såväl projektet som den enskilde eleven.

2005-04-10

Nuder och makten: memento mori!

I västerlandets politiska idéhistoria kan man skönja två huvudspår vad gäller makt och rätt. Det ena spåret handlar om makten för sin egen skulle och konsten att vinna eller behålla makten. Det andra spåret handlar om den egna övertygelsen eller visionen, som en politiskt aktiv medborgare brinner för. Det finns en spänning och strid mellan företrädare för dessa två inriktningar och fronterna är sällan alldeles klara, men det finns också en spänning inom varje politiker och frestelse att faktiskt överge den egna övertygelsen om makten kan vinnas på något sätt.

Machiavelli är den tydligaste exponenten för makten och att makt är rätt i sig. I hans arbete Fursten från 1513 har Machiavelli skrivit en handledning för envåldshärskaren att vinna och bibehålla makten. Samtidigt så skrevs detta arbete för att underlätta en anställning hos medicéerna i Florens. I arbetet om den antike romerske historieskrivaren Livius första tio böcker om Roms historia, Discorsi, visade Machiavelli att han snarare var republikan. Machiavelli hamnade om sider i så dåligt rykte, så att maktpolitiska ambitioner fick gömmas bakom andra författare, t ex bakom den senantike historieskrivaren Tacitus. Senare företrädare, som öppet driver linjen att makt är rätt, finns det dock gott om inom inte minst den rättspositivistiska skolan.

Den tydligaste exponenten för "rätten" under Machiavellis egen tid stod den kristna politiska idétraditionen för. För den kristne fursten, Princeps Christianus, fick inte makten komma i första hand. Det fördes till och med en knivskarp diskussion under slutet av 1500-talet om det över huvud taget var tillåtet att använda list, fraus, eller inte för en kristen makthavare. Bland statsvetarna och teologerna gick meningarna isär.

Under en presskonferens i fredags i Riksdagshuset presenterade jag tillsammans med min kollega Stefan Attefall en rapport om delar av Pär Nuders politiska gärning. Det ligger i riksdagens uppdrag att utöva en kontrollmakt över regeringens maktutövning, men denna rapport gällde snarare innehållet än formalia. Tesen var och är att Pär Nuder förvandlats från en visionär socialdemokrat till en politiker som sätter makten främst. Rapporten bestod av en genomgång av diverse tal och uppdrag Nuder har skrivit och haft sedan 1992. Åsiktsändringarna och arrogansen finns där dokumenterad. Till den välbesökta presskonferensen lockade säkert en personkonflikt. För min del handlar det emellertid inte om det. Att falla till föga för makten är ett hot och en frestelse för oss alla och när så sker måste det påtalas och kritiseras.

För några tidningar har det emellertid blivit att jag har kallat Pär Nuder för en "arrogant maktmänniska". Samtidigt som jag förvisso menar att Nuder redan alltför många gånger i sin fortfarande relativt nya offentliga roll som finansminister uppträtt arrogant i debatter såväl i Riksdagen som i TV och att han tycks mig ha övergett sina tidigare dokumenterade övertygelser om allt ifrån valfrihet till sänkt skattetryck och internationellt konkurrenskraftiga skatter och fallit till föga för maktens fägring, så vill jag inte ge mig ut och försöka beskriva Nuders karaktär. Visst, balansgången kan vara hårfin. Om Nuder regelbundet uppträder arrogant och maktlystet, så kan beteckningen "arrogant maktmänniska" tyckas ligga väl till, och båda orden användes också i mitt/vårt pressmeddelande. Samtidigt ska rapporten inte uppfattas som ett försök till fullständig karaktäristik av honom eller som ett orättvist personangrepp. Rapporten dokumenterar åsiktsbyten och oförskämdheter, och avsikten är att hissa ett varningens flagg utifrån vad Pär Nuder faktiskt sagt och gjort. När en minister är arrogant eller maktorienterad bör det påpekas. Tror inte någon förvånas över åsikten att det också gäller riksdagsledamöter som mig själv. Memento mori!