Landgren i politiken

Med övertygelsen om att alla politiska beslut och all lagstiftning ytterst går tillbaka på etik och människosyn vill jag kommentera en del av det som händer i politikens Sverige och - något mer sällan - övriga världen. Min utgångspunkt är kristdemokratisk politisk filosofi. Vill även kommentera aktuell litteratur, som är viktig i mitt politiska arbete.

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sverige, Sweden

2004-12-22

Nuder blandar ihop sina roller

Det verkar som finansminister Pär Nuder inte kan skilja på Sverige och den egna partiapparaten.

Enligt Ekot och TT håller finansministern på att förbereda en större nödvändig översyn av hela skattesystemet. "Ett första steg i det är att vi inom socialdemokratiska partiet efter helgerna kommer att tillsätta en skattepolitisk arbetsgrupp som ska utarbeta riktlinjer för hur vi ser på framtidens skattesystem, säger Pär Nuder till Sveriges Radios Ekoredaktion." (TT)

Som finansminister säger han sig förbereda en större översyn av hela skattesystemet och det första steget är en skattepolitisk arbetsgrupp inom det egna partiet. Man tar sig för pannan! Nuder i rollen som ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott ser uppenbarligen rörelsen och partiet som en del av finansdepartementets och den svenska regeringens utredningsväsende.

Det säger inte lite om Per Nuders syn på Sverige. Att finansministern inte kan hantera partiet för sig utan blandar ihop det med styret av Sverige, visar hur finansministern ser på maktfördelningen i Sverige. Det är ytterligare ett prov på maktens arrogans. Kanske borde Nuder påminnas om att Sveriges Riksdag är vårt lands lagstiftare och att socialdemokraterna inte har majoritet där?

Till detta kommer att finansministern så sent som för en vecka sedan i riksdagens kammare förnekade att en översyn av skattesystemet var aktuell. Men då gällde frågan skattesystemets legitimitet. Vågar inte finansministern pröva skattesystemets och de enskilda skatternas legitimitet?

2004-12-19

Turkiet och Europa

Så har nu Europeiska Unionens råd förklarat Turkiet välkommet till anslutningsförhandlingar den 3 oktober 2005. Beslutet var väntat, även om vägande skäl förts fram emot. Beslutet var också politiskt klokt. Förvisso måste EU och de enskilda länderna noga bevaka processen. I Helsingfors 1999 hävdade rådet följande: "om Europeiska rådet i december 2004, på grundval av en rapport och en rekommendation från kommissionen, beslutar att Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna kommer Europeiska unionen att utan dröjsmål inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet." I Bryssel lät det lite annorlunda. Nu hävdade rådet "att Turkiet i tillräckligt hög grad uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna för att inleda anslutningsförhandlingar..." Lägg märke till skillnaden: "uppfyller" och " "i tillräckligt hög grad uppfyller". Det är inte samma sak. Detta strategiska steg tillbaka kan bara motiveras av att få in Turkiet i en förhandlingsprocess. En process som kommer att innebära en fullständig förvandling av Turkiet. EU kommer också att förändras under processens gång. En successiv anpassning till unionens lagar och regelverk har påbörjats i Turkiet. Det enda möjliga målet är att Turkiet likt andra kandidatländer och nuvarande medlemmar enligt Unionens nya (föreslagna) konstitution "ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter." Enligt Kommissionens "Regular Report on Turkey’s progress towards accession" från den 6/10 nu i höst har betydelsefulla framsteg gjorts, men mycket arbete återstår. Alltför ofta står det att läsa att "the acquis" ännu inte är harmoniserad med turkisk lagstiftning, att "alignment with the acquis appears limited" etc. Med det yttre tryck som ett hägrande medlemskap åstadkommer finns det ett realistiskt hopp 1. om en helt ny konstitution, 2. om rättsliga garantier för mänskliga fri- och rättigheter, 3. om en efterlevnad av rättsstatsprincipen och mänskliga fri- och rättigheter från högsta till lägsta nivå i landet, 4. om en fredlig lösning av Cypernfrågan, 5. om att de fyra friheterna förverkligas 6. om ett förverkligande av en värdebaserad demokratisk utveckling av Turkiet 7. om allt starkare relationer till Västvärlden 8. om Turkiets medlande och överbryggande funktion till den islamiska världen. Framtidsvisionen av en sådan utveckling är ett starkt argument för ett turkiskt medlemskap! Turkiet har sedan Atatürks tid velat inlemmas i Europa och västvärlden. Visserligen var Atatürks Europa ett 20-talets Europa med föredömen, som vi nu skäms för. Europa har förändrats. Det har tagit tid. Det finns inget förnedrande för Turkiet att genomgå samma slags omvandling. Varken geografin eller kulturell samhörighet kan enligt min mening anföras som avgörande skäl emot. Under hellenernas välde fanns det ingen verklig gräns mellan Europa och Asien. När romarna under Romarrikets storhetstid räknade Medelhavet som Mare Nostrum, fanns ingen relevant gräns mellan Europa och Asien. Under det Bysantinska väldet fanns det heller ingen relevant gräns mellan Europa och Asien. Vi känner alla namnen på städer som Miletos, Efesos, Pergamon, Hierapolis, Caesarea, Tarsos, Laodikeia, Thyatira, Smyrna, Sardes, Filadelfia, Kolosse (-ai), Chalcedon, Konstantinopel och provinser som Kilikien, Pisidien, Frygien, Bithynien, Galatien och Kapadokien. Där har de joniska naturfilosoferna gett oss tidiga lärospån. Xenophon avverkade sina parasanger. Paulus for under sina tre missionsresor igenom de välbekanta provinserna och kämpade för tros- och samvetsfrihet. En rad politiska och kyrkopolitiska avgöranden och möten har ägt rum på Asia minor. De apostoliska fäderna Polykarpus och Irenaeus och många kyrkofäder som Basileios och Gregorius föddes och verkade i där. Geografiska begrepp är i ett historiskt perspektiv levande och föränderliga. Anatolien, Levanten och Främre Orienten, som f. ö. en gång innefattade Balkan, har alla med solens uppgång att göra ur ett västerländskt perspektiv. Vad gäller den gamla indelningen av världen i tre delar: Europa, Asien och Libyen ifrågasattes den redan av historieskrivningens fader, greken Herodotos från Halikarnassos, eller Bodrum i nuvarande Turkiet. Nilen påstods dela Libyen från Asien och floden Fasis, som rinner ut i östra delen av Svarta havet delade Europa från Asien. Herodotos skriver i den fjärde boken: "inte heller kan jag begripa, varför jorden, som ju är ett enda helt, har fått tre namn, och det namn efter kvinnor, och varför man har bestämt såsom gränser dels den egyptiska floden Nilen, dels den kolkiska Fasis;" Nej, nuvarande Turkiet är rent geografiskt en del av vår del av världen. Den är vävd samman med Europas historia. Bysans föll 1453. Låt oss leka med tanken att det aldrig hade skett och att det bysantinska väldet levt vidare. Hade då inte Asia minor varit en självklar del av den Europeiska gemenskapen? Fortfarande finns där kristna minoriteter i kristenhetens första missionsfält och utbredningsområde. Hur är det då med kultur och värden? Ja, det skulle föra alldeles för långt att här försöka sig på en genomgång av olikheter och likheter, men i detta sammanhang vill jag gärna säga att i vissa väsentliga avseenden, när det gäller värden och naturliga gemenskaper som familj och släkt, så är Europa i sin sekularisering och postmodernism inte längre vad det varit. En jämförande analys härvidlag skulle förmodligen dokumentera att traditionella värden och vår familjesyn skulle förstärkas av Turkiets medlemskap. I ett sekulariserat och postmodern västerländskt samhälle kan ett turkiskt medlemskap förstärka Europas traditionella värdegrund. Processen mot medlemskap kan bara hindras av att mänskliga fri- och rättigheter inte förverkligas. Ett privilegierat partnerskap kan bara vara en hållplats på väg mot medlemskap.

2004-12-17

En bakgrund till slopandet av arvsskatten

Vid årskiftet avskaffas arvs- och gåvoskatten. Det är något stort, när en så pass omstridd skattelagstiftning från 1914 avskaffas, och det sker efter åratal av hårdnackat motstånd från den socialdemokratiska regeringen själv. Det sker inte för att socialdemokraterna nu övertygats om arvsskattens brister, utan för att kritiken mot arvsskatten anses vara för hård och omfattande. Det sker först efter flera år av orimlig och i många fall rent orättfärdig beskattning av svenska medborgare.
I budgetpropositionen anger regeringen att det första skälet är att arvs- och gåvoskatten kostar för mycket att administrera relativt intäkterna. Det andra argumentet är att dessa skatter är lätta att planera bort. Mot bakgrund av dessa två argument anges också syftet att underlätta för generationsskiften i företag. Ingenstans står det något om alla dem som under många år drabbats orättfärdigt vid t. ex. den ena makens död, vid en eller båda föräldrarnas död eller vid generationsväxling i företag. Företag har måst styckas eller säljas bara på grund av arvsskatten! På så sätt har familjeförtag förlorat sin lokala förankring eller lagts ned och arbetstillfällen gått förlorade bara för en arvsskatt, som gått tvärt emot äganderätten. Ingenting nämns om avsaknaden av moralisk legitimitet och de tragedier som länge följt denna beskattning. Ingenting om de fall, där skatten blivit större än själva nettoutfallet av arvet och där dödsbon gått konkurs.
Sedan början av detta decennium har fastighetstaxeringarna galopperat. Det har gjort att fastighetsskatten i kombination med förmögenhetsskatten blivit förödande för många hushåll inte minst längs Västkusten. Särskilt för äldre människor med låg pension. Men det verkliga dråpslaget har varit arvsskatten. Vid en make eller makas död har resultatet mitt i all sorg inte sällan blivit en så kraftig skattesmäll att den efterlevande maken eller makan tvingats sälja hemmet. I den socialdemokratiska regeringens ögon tycks det svenska folket först och främst vara ett skattekollektiv. Först på mitt initiativ i Egendomsskattekommittén föreslogs att arvsskatten mellan makar och sambor skulle avskaffas. Ända till justeringssammanträdet drev (s) och (v) höjda avdragsbelopp. Men kommittén gick på min linje och så beslöt också Riksdagen vid senaste årsskiftet. Tidigt i denna kommittés arbete presenterade jag för (m) och (fp) en strategi att perforera Arvs- och gåvoskattelagstiftningen genom att gå ut hårt mot de mest orättfärdiga delarna. Tyvärr blev jag ensam om denna strategi under utredningsarbetet, men kan nu glädja mig åt slutresultatet.
I den proposition som nu avskaffar hela arvsskatten nämns ovanstående problematik inte med ett ord. Istället förklarar man att omfattande kritik tvingat fram beslutet. Följaktligen sker hela avskaffandet också med maximal okänslighet. Arvsskatten slopas från den första januari 2005 och beslutet har nu klubbats i Riksdagens kammare den 16 december. Det innebär att för anhöriga till dem som kan komma att avlida före nyår uppstår en skattesmäll som inte uppstår om dödsfallet infaller efter nyår. Med andra ord ska ett tragiskt sorgearbete med en familjemedlems bortgång nu kombineras med att man måste räkna dagarna fram till nyårsafton. När arvsskatten förra året avskaffades för makar gjordes det på exakt samma olustiga sätt. Har de då ingenting lärt?

Det borde vara självklart att genomföra avvecklingen från den dag det offentliggörs och proklameras i kammaren och det skedde den 20 september, när finansministern presenterade budgetpropositionen för år 2005. Det finns prejudikat för detta förfarande och stöd i regeringsformen, men då har lagstiftningen slussat pengar åt andra hållet. Då har skattepengar säkrats för statskassan och skatteplanering förhindrats. Livets slutskede blir en kamp mot klockan. Det är en ovärdig form för en bra reform. Det ska inte vara några övergångsperioder när arvsskatter avskaffas! Under riksdagsdebatten torsdagen den 16 december visade sig socialdemokraternas representant Catharina Bråkenhielm vara måttfullt insatt i bakgrunden till regeringens förslag och även måttfullt entusiastisk. Förstår detta. Det kan vare sig vara lätt eller kännas rätt att minst en gång om året stå i Riksdagens kammare och försvara Arvs och gåvoskatten, för att plötsligt vara med om att med ett enda klubbslag ta bort den. Inte ens en votering. Det vittnar inte minst om den socialdemokratiska riksdagsgruppens självutplånande osjälvständighet gentemot regeringen.

Sverige lär rimligen aldrig någonsin gå igenom detta igen, men vi kristdemokrater har med anledning av regeringens taktlösa avvecklingsplan motionerat om att avskaffa arvsskatten retroaktivt från den dagen då avskaffandet kungjordes av regeringen, d.v.s. den 20 september 2004. Under samma riksdagsdebatt menade dock Vänsterpartisten Per Rosengren att man inte kunde vara så säker på det. Han hade nämligen inget emot arvsskatt och gåvoskatt i sig. De skadliga delarna mellan makar och för familjeföretag ville även han ha bort, vilket ska erkännas honom, men i Kammaren ville han ståta med alldeles för många lånta fjädrar. Rosengrens selektiva historiska minne gjorde vare sig hans riksdagsarbete eller arbetet i Egendomsskattekommittén riktig rättvisa. I Kammaren sa vänsterns skatteguru nämligen: "Under den allmänna motionstiden 2001 motionerade jag om att man skulle ta bort arvsskatten mellan makar." Men sanningen är den att motionen inriktade sig på fastigheter och föreslog antingen en uppskovsregel eller höjda grundavdrag. Marie Engström skrev i sitt särskilda yttrande i Egendomsskattekommittén första betänkande att hon egentligen bara ville höja grundavdraget med blygsamma 70 000 för makar till 350 000 från det tidigare 280 000. Så det var inte mycket bevänt med Vänsterns engagemang för att slopa AGL.

Inför vårt slutbetänkande i kommittén avgjorde emellertid Rosengren frågan om de onoterade företagen i förhandlingar med (s) genom att ansluta sig till mitt förslag, men samtidigt var han med om att föreslå försämrade värderingsregler med det uttalade skälet att inte skatteuttaget skulle bli för lågt, så att regeringen kunde lockas föreslå ett slopande av hela arvs- och gåvoskatten. Det ville han inte. Sådan är pragmatismen eller måhända de gamla marxistiska reflexerna. Nu föreslog regeringen detta i alla fall och där fick vänsterns och socialdemokraternas ledamöter i kommittén bita i gräset. Någon större fara att Rosengren ska genom sitt parti försöka återinföra en arvs- och gåvobeskattning inför nästa budgetförhandling föreligger knappast. Däremot ville han inte ge några garantier för framtiden. En röst på vänstern kan således vara en röst för en ny arvs- och gåvoskatt. Säkert är emellertid att inte heller vänsterns Rosengren begriper den verkliga betydelsen av äganderätten för handel, tillväxt och välfärd.

I ett större skattepolitiskt perspektiv framstår arvsskatten och dess stora brister som beskrivits ovan som kanske det bästa exemplet på hur socialdemokratin övergett det etiska och principiella perspektivet på skatter. Det är statsfinanserna som härskar. Vi kristdemokrater anser det vara givet att statens finanser ska vara i ordning och att statsskulden måste minska. Det framgår av vårt budgetalterntiv. Men skatterna ska vara etiskt och moraliskt legitima.

Sanningen om försvaret

Försvarspolitiken styrs alltför mycket av regionalpolitiska stödskäl. Med arbetsmarknadspolitiska argument gör regeringen upp med vänsterpartiet.Så kan vi bara göra om vi är oaktsamma om resurserna och inte tar säkerhetsargumenten på allvar. Hur borde det då vara? Genom de vid det här laget talrika mötena och kontakterna jag har haft med militär expertis och förbandspersonal drar jag följande slutsatser.

I dagens säkerhetspolitiska läge finns det inget invasionshot och med all rätt måste vår försvarsmakt ställas om till något som kan verka mot den hotbild som finns idag i ett nationellt och internationellt perspektiv, i synnerhet vad avser terroristhotet. Det handlar snarare om att samtidigt med den militära utbildningen identifiera och skydda de nationella värden och säkerhetspolitiska intressen, som faktiskt finns.

I Försvarsberedningens juni-betänkande framstår det klart att ur ett nationellt perspektiv, så är det detta slag av kriterier som skall avgöra de militära etablissemangens placering.

Inga dåliga förband/garnisoner finns kvar. Försvarsmaktens kvarvarande garnisoner är kvalitativt relativt likvärdiga när det gäller utbildning av förband för nationell eller internationell verksamhet. Detta kan därför knappast ha varit urvalskriteriet för vilka förband som skall finnas kvar. Urvalskriterier borde därför i stället ha varit de mervärden, ur ett nationellt säkerhetsperspektiv, som en förbandslokalisering innebär. De fasta kostnaderna är så höga för försvaret och behovet av effektivisering är så stort att regionalpolitik inte längre kan få vara avgörande för försvarets allt färre lokaliseringar. Låt därför kommande försvarsbeslut vila på följande två kriterier:

1. Etablera försvarsmakten på platser där den snabbt och över tiden kan tillföra mervärden i form av ökad säkerhet där våra nationella intressen och värden finns.

2. Etablera försvarsmakten på platser där det finns förutsättningar till kvantitativt och kvalitativt god rekrytering och utveckling för våra insatsförband.

Om nu ingen motsätter sig dessa två kriterier, följer följande slutsats av logiska skäl för Göteborgs del.

Slutsats: Förhållandet att helt lämna den maritima infrastrukturen i Göteborg och Brofjorden mm utan militära insatsförband trots att denna region svarar för helt avgörande värden för Sveriges välfärd och som dessutom representerar ekonomiska värden för våra grannländer är oansvarigt.

2004-12-15

Regeringen vårdslös med försvaret

Sällan har jag varit med om en så förvirrad debatt som kvällens försvarsdebatt. Först strax efter 23 (onsdagen den 15 december) var debatten slut, men någon ordning var det inte. För det första får man inte bo någonstans, om man ska ta till orda om försvaret. I alla fall ska man inte bo någonstans där försvaret är lokaliserat. Alla argument mot regeringens förslag betraktades nämligen som särintressen och bypolitik. Det spelade egentligen ingen roll vad man sa. Men verkligheten då? Finns inte den, frågade jag. Finns det inte lösningar som är bättre och sämre utifrån de mål vi har med försvaret och säkerhetspolitiken? Självklart, men det är ju enklare att svara med beskyllningen att man företräder "särintressen".

Regeringens beredning och hantering av försvarsmaktens grundorganisation har varit katastrofal. Det finns inget bättre ord. Det har blivit en pinsamhet för det politiska Sverige. Lagförslaget har tvingats genom Riksdagen. Den socialdemokratiska majoriteten inkl. miljöpartiet har fungerat som ett försvarets transportkompani, även om friheten nog är större inom försvaret. Partipiskan har snärtat till och skrämda socialdemokrater har med mössan i hand för Persson deklarerat sina brasklappar. Lars Johansson, riksdagsledamot från Göteborg, menade sig till och med på min uttryckliga fråga, vara nöjd med regeringens hanetring av ärendet. Försvarsministern har inte vågat debattera i fria debatter (som TV:s debatt häromveckan). I tidningar har Leni Björklund kunnat skriva under tjänstemännens alster och fått hjälp med svar. Hon har inte ens vågat möta partikamrater som Göteborgs Göran Johansson och när hon besökt förband har hon öppet ställt frågor som visat att hon inte ens begriper fundamenta. På Kärringberget i Göteborg trodde hon nyligen att museikanoner med mynningarna riktade mot hamninloppet var i fullt bruk. De borde läggas i malpåse, menade hon förnumstigt. Man tar sig för pannan! En sådan försvarsminister är naturligtvis en perfekt kamikazepilot för vår statsminister. Han måste ju ha igenom beslutet för att kunna behålla makten! Snart får hon gå, och så får försvarsutskottets omvittnat duglige socialdemokrat Håkan Juholt ta över ministerposten. Före valet är Björklund borta! Sedan får hon en landshövdingepost någonstans,som plåster på såren, men knappast i Östersund. I Göteborg då? Det blir kanske Göran Perssons sätt att ge igen mot och kanske till och med få bort Göran Johansson? För då skulle säkerligen Johansson avgå som kommunalråd. Han skulle nog till och med hellre sitta i Perssons regering än ha Björklund i Göteborg. Troligt är också att Lars Johansson så småningom lyfts upp någonstans. Ty lojalitet mot Persson lönar sig.

Skattesystemets legitimitet

Som nytillträdd finansminister hävdade Per Nuder i SvD den 30 oktober att skattesystemet ska vara "robust, hållfast och legitimt". Eftersom ordet 'legitimt'kan betyda såväl 'lagenligt'som 'moraliskt rättmätigt' ställde jag en interpellation till nämnde minister. Jag ville veta vad han menade och frågade dessutom om skattesystemet i sin omfattning och i sina delar lever upp till hans legitimitetskrav. Tisdagen den 14 december svarade Nuder. Han menade att skattesystemet ska vara utformat så "att medborgarna uppfattar skatterna som rimliga och rättvisa" och han var inte beredd att gå djupare in i frågan och se över olika skatteslag. Finansministern uppfattar nämligen skattesystemet som just "robust, hållfast och legitimt". Visserligen "sett i ett större perspektiv", vad han nu avsåg med detta. Nu är det knappast upplevelsen av en skatt som vi som lagstiftare ska gå efter, utan vi behöver en granskning av all vår skattelagstiftning ur ett etiskt perspektiv. När jag tog fastighetsskattens konstruktion som exempel på en illegitim skatt, ville finansministern bara få det till att jag så där i största allmänhet ogillar fastighetsskatt. Att sedan den statliga löpande fastighetsskatten är en skatt på fiktiva intäkter, där huset betraktas som en kapitalinvestering likt andra och att den intäkt ägaren skulle ha fått om placeringen gjorts i aktier eller i bank ska fångas upp till beskattning etc., det ville inte Nuder diskutera. Det är absurt med en skatt som följer makrnadsvärdet och inte tar någon som helst principiell hänsyn till skatt efter bärkraft. Den enda rimliga slutsatsen är att fiktiva intäkter ska fångas upp av en fiktiv beskattning. Då kan vi tala om att fastighetsskatten blivit legitim. Nuder ville inte diskutera i sak, men han diskuterade ändå långt mer än vad hans företrädare gjorde. Så här långt får vi nöja oss med att glädja oss åt det och det säger en hel del.

2004-12-11

Europas grundläggande värden

Under fredagen den 10 december arrangerade det kristdemokratiska idéinstitutet Civitas ett seminarium i Bååtska rummet, Munkbron i Gamla stan. Temat var Europas grundläggande värden och förslaget till konstitution för den europeiska unionen. Direktorn för Civitas Lars F Eklund inledde med ett föredrag om kyrka och stat i EU. Riksdagsledamoten Ingvar Svensson (kd) talade om subsidiaritetsprincipens roll i förslaget till ny grundlag och undertecknad talade utifrån rubriken Värnar unionens värden människovärdet? Utifrån en historisk exposé från Laterankonciliet 1215, som liknades vid ett dåtidens Europaparlament, men långt mäktigare, visade Eklund att den klara och hälsosamma distinktionen mellan kyrka och stat, som två parallella offentliga makter, är en del av det kristna idéarvet. Svensson visade att subsidiaritetsprincipen går tillbaka på naturliga gemenskapers ändamålsenlighet. Principen är långt mer sofistikerad än att vara enbart en närhetsprincip. Den kan styra en bestämmanderätt såväl uppåt som nedåt mellan olika gemenskaper som familj, kommun och stat. Det viktiga är att den överordnade gemenskapen har bevisbördan, när den vill ta över en funktion, att visa en bättre ändamålsenlighet, när funktionen eller makten föreslås flyttas. Svensson varnade även för att EG-domstolen blir en överlagstiftare, om domstolen ska tolka subsidiaritetsprincipen, som egentligen är en vidare socialfilosofisk princip, som ska styra lagstiftning, men i sig inte utgöra lagstiftning. Landgren talade om värden och etik och visade hur den föreslagna konstitutionens värdebas i Artikel I-2 egentligen är en mindre lyckad blandning av instrumentella och grundläggande värden. Eftersom artikel I-9 också innehåller ett förslag om anslutning till den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna finns genom rättigheterna emellertid en solid värdebas i konstitutionen. Rättigheter förklarades korrespondera mot värden och skyldigheter, där en rättighet är en rätt för en människa att i sitt liv förverkliga ett grundläggande värde (t ex liv, hälsa och kunskap). Genom konstitutionens anslutning till nämnda konvention visar också EU vilken rättsfilosofisk tradition EU hör hemma i. Värdebasen visar att EU och dess föreslagna grundlag inte bygger på värdenihilism, värderelataivism eller utilitarism. Med ett aktuellt exempel från Sveriges regering och riksdag, nämligen proposition 2003/04: 148 Stamcellsforskning, som nyligen utskottsbehandlats (Socialutskottet) och ska debatteras i kammaren i februari, visade undertecknad hur Sverige har svårt att hålla sig inom denna värdeorienterade rättsliga tradition. Propositionen om stamcellsforskning handlar egentligen om kloning, där kloning under beteckningen somatisk cellkärnöverföring, ska genom lagstiftning tillåtas under vissa förutsättningar, bl a att det klonade mänskliga livet inte implanteras in i en kvinna och att det förstörs inom 14 dagar. Lagförslaget bryter mot Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, den s k Oviedokonventionen, som Sverige tidigare undertecknat och som är en vidareutveckling inom bioetiken av konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och friheterna. Landgrens slutsats var att de föreslagna värdena i konstitutionen värnar människovärdet, men människovärdet hotas samtidigt av enskilda politiker, regeringar och länder, som låter en utilitaristisk etik påverka deras tolkning och tillämpning av mänskliga fri och rättigheter och därmed också deras lagstiftning.

Seminariet bevakades av TV-24 och kommer att sändas under någon av veckorna före jul.