Landgren i politiken

Med övertygelsen om att alla politiska beslut och all lagstiftning ytterst går tillbaka på etik och människosyn vill jag kommentera en del av det som händer i politikens Sverige och - något mer sällan - övriga världen. Min utgångspunkt är kristdemokratisk politisk filosofi. Vill även kommentera aktuell litteratur, som är viktig i mitt politiska arbete.

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sverige, Sweden

2006-11-23

Sturmarks bisarra etik

När nyheten kom ut att brittiska forskare ansökt till den engelska tillståndsmyndigheten att få klona mänskligt liv med genetisk tömda ko-ägg skrev jag följande artikel i Dagen den 14 november. Christer Sturmark, ordförande för ett förbund som något ohistoriskt kallar sig för humanisterna, vaknade till och skrev följande artikel om att det är oetiskt att inte forska på stamceller den 17 november. Någon distinktion på olika slags stamceller gjorde nu inte Sturmark, och eftersom han dessutom beskyllde mig för ett flertal saker, som jag inte känns vid, känns det näst intill meningslöst att debattera med honom. Men ett svar i Dagen den 21 november kändes ändå tvingande och det bifogar jag här i sin helhet.


Antal celler avgör inte människovärdet!

Jag kan föreställa mig att Christer Sturmark vill väl och är ärlig i sina uppsåt. Ändå blir det så mycket fel när han i olika sammanhang likt en modern Don Quijote höjer sin lans mot det han tror vara religion och vidskepelse. Men, det är väderkvarnar han anfaller och man kan undra om det över huvud taget är meningsfullt att försöka fullfölja diskussionen.

Det kan tyckas vara onödigt hårda ord, men en grundläggande förutsättning för en konstruktiv debatt är trots allt att båda parter korrekt uppfattar och redovisar motståndarnas ståndpunkter. I mitt fall kan jag i Dagen läsa att jag 1. skulle ha en motvilja mot stamcellsforskning, 2. skulle fara med osanning om korsning av ko och människa, 3. skulle hävda att stamceller är individer och 4. skulle företräda religiösa föreställningar i stamcellsfrågan. Till dessa felaktigheter kommer ett antal missuppfattningar och tyvärr rena stolligheter.

Om direkt vilseledande påståenden upprepas tillräckligt många gånger kanske några duperas, men de är lika fullt felaktiga och försvårar en förnuftig diskussion. 1. Jag har ingen generell motvilja mot stamcellsforskning. Det finns olika slags stamceller och den forskning jag vänder mig emot är den humana embryonala stamcellsforskningen, som innebär att mänskliga embryon förbrukas. 2. Jag far inte med osanning om ko och människa. Det slag av hybridisering jag beskrev i Dagen den 14/11 var precis vad forskningsförsöken handlar om, nämligen att ägg från kor, tömda på sitt genetiska innehåll, ska fyllas med mänsklig arvsmassa och sedan påbörja en embryonal utveckling. Några fifty-fifty hybrider mellan ko och människa skrev jag inte om utöver att Sverige saknar rättslig reglering av sådant. Det är bara att läsa innantill. 3. Jag har inte påstått att stamceller är detsamma som individer. Mänskliga embryon är däremot bevisligen mänskliga organismer. Vi har alla varit embryon och några förmänskliga stadier finns inte, när väl en befruktning har ägt rum. 4. Några religiösa föreställningar har jag inte företrätt. Sturmark skiljer inte på teologi och filosofi, och respekterar inte olika slags argumentering. Min argumentering utgår ifrån alla människors absoluta och okränkbara värde och att detta värde följer den mänskliga existensen. En teologisk argumentering skulle kunna vara att Gud skapat människan till sin avbild och därmed gett henne en särställning i tillvaron. Därför bör mänskligt liv respekteras från livets början etc. Men en sådan teologisk argumentering förutsätter övertygelsen om Guds existens och jag har inte använt mig av den, eftersom jag vill kommunicera med ateister likt Sturmark.

Till avdelningen stolligheter hör Sturmarks tes om massmord när han kliar sig och att han har ”större moraliska betänkligheter” att slå ihjäl en fluga än att förstöra ett mänskligt embryo. Min argumentering utgår inte från potentialitet, dvs att ett mänskligt embryo ”principiellt [skulle kunna] bli en människa”, som Sturmark tror. Nej, det mänskliga embryot är redan en mänsklig varelse. Att vara ett embryo är en fas i alla människors liv och människovärdet följer enligt traditionell människosyn den mänskliga organismen. Utifrån dessa premisser är Sturmarks slutsats att alla mänskliga celler skulle ha ett absolut människovärde, bara för att de genom kloning skulle kunna bilda mänskliga organismer, inte bara ett logiskt felslut. Det är en fullständigt orimlig slutsats. Det är först när förutsättningar för embryonal utveckling föreligger i verkligheten, t. ex. vid fullbordad befruktning, så kallad totipotens, som vi bör tala om en mänsklig individ/organism och om människovärde. Att Gud skulle vara abortör på grund av alla missfall är en lika ogrundad slutsats av Sturmark som att Gud skulle vara massmördare på grund av människosläktets hundraprocentiga dödlighet. Och att spekulera i framtida forskningsframgångar och eventuell skuld för försenad utveckling är fullständigt orimligt. Kanske skulle framgångarna komma om vi lät embryona utvecklas till fullgångna foster, för att sedan exploateras? Är det då också moraliskt fel att vi inte gör så? Uppenbarligen menar dessutom Sturmark att antalet celler är avgörande för att flugans värde skulle vara större än det mänskliga embryots. Ju fler celler, desto större värde, menar han. Här skymtar Sturmarks bisarra etik och människosyn, som han inte talar öppet om. Nej, den avgörande skillnaden i värde mellan ett mänskligt embryo och en fluga är enligt min mening inte cellklumpens storlek. Det avgörande är dess natur. Oavsett om en cellklump består av 150 celler eller av flera miljarder och kallar sig Christer Sturmark, har den ett inneboende människovärde, som ska respekteras. Denna människosyn vilar det internationella samfundet (FN) på och vår svenska lagstiftning. Respekterar vi människovärdesprincipen förstärker vi det civiliserade i vårt samhälle.

2006-10-07

Utanför Riksdagen

Valet den 17 september var såväl en framgång som en tillbakagång. Alliansen lyckades samtidigt som kristdemokraterna gick tillbaka. Efter åtta riksdagsår i opposition och nästan två år i Alliansens arbetsgrupp för tillväxtfrågor kändes det oerhört skönt med en valseger. Mardrömmen hade nog inte varit att åka ut Riksdagen med Persson som segerherre, utan snarare att vara kvar i Riksdagen med Persson som segrare. Nu vann vi regeringsmakten, men i Göteborg förlorade vi kristdemokrater ett mandat och min kollega Annelie Enochsson fick fler kryss än jag och tog mandatet. Med mer än dubbelt så många kryss klarade hon åtta procentsgränsen. En del orsaker till detta går förvisso att analysera, men någon analys från min sida blir det inte i denna blogg. Det har varit en tankeställare dock att många av mina vänner trott att de röstat på mig, men så har de kommit fram att de inte kryssat...

De åtta åren i Riksdagen har varit berikande och jag hoppas naturligtvis att jag har varit till nytta för partiet och Sverige. För Göteborgs del har nog det viktigaste varit att jag fick mitt parti med mig om att göra upp med socialdemokraterna om den 2:a AP-fondens placering här. Det har betytt och betyder mycket för Göteborg som finansiellt centrum. För Sverige har nog den viktigaste av mina insatser varit uppgörelsen med s, v och mp i Egendomsskattekommitén om arvsskatten. I kommittéarbetet hade jag strategin att underminera skattebasen för denna skadliga skatt. Detta upplägg lyckades successivt genom att mitt förslag föst antogs om att slopa den för makar och sambor. När sedan förmögenhetsskatten bereddes fanns det god anledning att bråka så mycket och använda mig av massmedia, så att när arvsskatten slutligen skulle behandlas i sin helhet vill s, v och mp göra upp. Jag fick då igenom mina krav om att t ex arvsskatt på onoterade företag skulle slopas, vilket skulle vara positivt för generationsskiften i familjeföretag. Detta förslag och några till, som jag fick igenom, fick ned statens intäkter för arvsskatten på en så låg nivå att regeringen föreslog till sist att den skulle slopas. Detta ser jag som min största politiska framgång alla kategorier. Mitt förslag om att slopa skatten några veckor före årskiftet, vilket jag framförde i DN på Nyårsafton 2004, för att inte de som redan drabbats så fruktansvärt av Tsunamin skulle drabbas också av arvsskatten kanske flera år efter att den slopats uppfattar jag också som en humanitär framgång. Dåvarande finansministern Per Nuder ansåg först att förslaget var ovärdigt, sedan lämnade han en proposition med samma innehåll några veckor senare. Så fungerar politiken ibland, tyvärr.

Med regeringsmakten i hamn kan jag betrakta mitt uppdrag som slutfört. Visst hade det varit roligt att vara med några år till, men när vi nu har regeringsmakten är det ju egentligen i något av departementen man ska jobba, om man på allvar vill gå från ord till handling och inte bara finna sig i att behöva försvara regeringens politik i kammaren. För Riksdagens majoritet gäller det att vara med i lagstiftningsarbetet i god tid, om man inte likt socialdemokraterna med stödpartierna tidigare ska regrediera till ett passivt transportkompani. Det hade varit en hemskt otillfredsställande tillvaro att behöva fungera som något sådant... Å andra sidan ska nu regeringen framför allt föreslå sådant som Alliansen redan föreslagit under de senaste två åren. Det är att utföra det man redan kommit överens om och lovat. Det är att vara trovärdig och förändringarna behöver försvaras också i Riksdagens kammare. Lycka till ni andra med det!

2006-08-14

Om stamceller och stamceller

Stamcellsdebatten har fortsatt med viss styrka under veckan som gick. Den lär nog ebba ut så småningom, men jag tänke förse Bloggen med följande länkar. I Svenska Dagbladet började debatten den 26 Juli, då journalisten Martin Enqqvist skrev ett inlägg. Detta besvarade av undertecknad och Mattias Agnesund den 8 augusti med ett nedkortat inlägg. Hela det inlägget bifogas nedan. I Göteborgsposten den 9 augusti angrep Leif Pagrotsky mig och jag svarade på detta den 11 augusti. Utöver detta har kommentarer och inlägg funnit i en rad andra tidningar och naturligtvis i radio och TV. Min ambition har varit att redovisa rationella moralfilosofiska argument mot human embryodestruktion och därmed mot embryonal stamcellsforskning. Jag tror på saklig debatt, men ibland krävs det att vi träffas och talar med varandra, för att det ska bli någon ordning. Därför har jag ägnat den senaste veckan åt en hel del telefonsamtal vid sidan av att skriva artiklar.


Oavkortat svar till Engqvist i SvD


Stamcellsfrågan avgörs av människosyn och etik
Martin Engqvist ondgör sig på Brännpunkt i SvD den 26 juli över att folkvalda politiker över hela världen vill värna människovärdet från livets början. Han kräver besked om synen på forskning och olika sjukdomstillstånd. Märkligt nog kräver Engqvist inte besked om människosyn och etik. Ändå är det just dessa grundläggande utgångspunkter, som avgör synen på allt mänskligt liv.
Utan några jämförelser i övrigt borde vi kunna lära oss något av 1900-talets tidiga historia. Det är ingen tillfällighet att förbundsrepubliken Tyskland har en lagstiftning som ger bättre skydd åt människolivet från embryo till vuxen än vad t. ex. den svenska lagstiftningen gör. Det är heller ingen tillfällighet att FN:s generalförsamling den 10 december 1948 antog deklarationen om mänskliga rättigheter. Den omedelbara bakgrunden, som berörs i FN-deklarationens inledning, var de brott mot mänskligheten, som hade begåtts i bl a nazisternas Tyskland. Brotten utfördes i regel i enlighet med gällande lagstiftning, men förklarades ändå efter kriget vara brott mot mänskligheten. FN utgår således från en människosyn och etik, som står över medlemsstaternas lagstiftning. När brotten i det Tredje riket debatteras, förbises lätt att folkmorden föregreps av en uppluckring av människosynen och den medicinska etiken, vilken pågått under flera decennier. Den tyska läkarkåren bröt mot tusenåriga läkarregler, som förenat grekisk medicin och filosofi med kristen människosyn och etik. Reglerna innebar att människovärdet skulle respekteras från livets början och att mänskligt liv aldrig skulle utnyttjas som medel för någonting annat. FN:s deklaration utgår ifrån "det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet" och från alla människors " lika och oförytterliga rättigheter". Om vi dessutom utgår ifrån att människovärdet följer en människas existens och inte hennes funktionsduglighet, så borde Engqvist och andra kunna förstå att motståndet till att förbruka och använda sig av mänskligt liv i forskning och medicin utgår från exakt samma människosyn och etik, som ligger till grund för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Det är således ett absurt påstående att någon nu levande politiker skulle vilja att Martin Engqvist inte ska kunna gå igen. Det är också absurt att i sammanhanget använda bisarra invektiv som "nymoralism", "1800-tals-moralism" och "kristen höger", eftersom människovärdesprincipen utgör fundamentet för såväl internationella samfund som FN, Europarådet och EU som för enskilda länder och deras lagstiftning. Engqvist förfasar sig dessutom över att "vidskeplighet, sagohistorier och pseudoargument" skulle ta plats i denna debatt, men bekvämt nog ger han inga exempel eller citat. Nej, motståndet till embryonal stamcellsforskning går just tillbaka på att mänskligt liv förbrukas och görs till medel för andra syften. Den kristna och humanistiska människosynen kan sammanfattas just i att varje människa är sitt eget mål och inte något medel för någon annan. Kristdemokraterna ser positivt på behandling av ofrivillig barnlöshet. Den verksamheten handlar i grunden om att hjälpa livet fram. Vid s. k. äggplockning har emellertid genom hormonstimulering fler ägg tagits ut ur äggstockarna än vad behandlingen mot barnlöshet kräver, vilket också lett till ett överflöd av befruktade ägg. Denna tveksamma praxis har sedan omvandlats till ett "argument" för forskning och destruktion. Eftersom de ändå ska kasseras och dö borde de kunna användas till någonting nyttigt etc. Bland bioetiker godkänns sällan detta "soptunneargument" och vi godtar det heller inte generellt i andra sammanhang under människans livscykel, när livet går ifrån oss. Snarare avslöjar argumentet en illavarslande nyttoetik, där nyttan ska maximeras oavsett medel. Med samma nyttoetik och människosyn borde även s. k. "fetal farming" vara ett etiskt godtagbart framtidskoncept, om nu ändå embryona ska kasseras.
Nej, forskning och terapi bör instället satsas på de alternativ, där människovärdesprincipen respekteras fullt ut. Vad gäller stamcellsforskning finns för övrigt de etiskt klockrena adulta stamcellerna, dvs. de olika slag av ospecificerade celler, som finns i organ och vävnader hos oss alla. De har en stor potens att utvecklas till olika celltyper. Dessa sägs i vetenskaplig litteratur ha en stor terapeutisk potential mot skador och folksjukdomar som Alzheimer och Parkinson, och de används med framgång sedan många år för behandling mot vissa elakartade blodsjukdomar. Forskning och behandling med dessa adulta stamceller står för de flesta framgångarna så här långt, men ändå talar så många om den embryonala stamcellsforskningen. Det är ju trots allt den adulta stamcellsforskningen som visat sig vara mest realistisk antingen genom att ta till vara kroppens egen förmåga att reparera sig själv eller genom auto-transplantation. Det är också den formen av stamcellsforskning t ex kristdemokraterna vill att forskningen ska inriktas på för att människovärdesprincipen ska respekteras samtidigt som sjukdom motverkas.
Medicinsk forskning som fullt ut går i linje med människovärdesprincipen och inte lockas ut på nyttoetiska äventyr är den enda långsiktigt hållbara forskningen för vårt samhälle.
Per Landgren
riksdagsledamot för kristdemokraterna och tidigare ledamot i den statliga Kommittén om genetisk integritet
Mattias Agnesund
skribent, funktionshindrad till följd av muskeldystrofi

2006-08-11

Pagrotsky skräms...

När valrörelsen närmar sig hårdnar tonen. Vi har redan hört från statsministern att Alliansen vill riva ned välfärdssystemet och bekämpa arbetslösheten genom att bekämpa de arbetslösa. Med lite skrämseltaktik och misstänkliggöranden kanske makten kan erövras igen. Priset i skrämselpropaganda tar ändå forskningsminister Leif Pagrotsky i de senaste veckornas stamcellsdebatt. Med ett visst mått av fräckhet använder han ett komplicerat forskningsområde för att skrämma bort människor från Alliansen och i synnerhet från kristdemokratin. Enligt den svenske ministern har Bush förbjudit all embryonal stamcellsforskning (presseminarium i Regeringskansliet den 3/8), vilket är felaktigt. Vidare har han i P1 den 31 juli hävdat att ”all stamcellsforskning” skulle tagits bort från EU:s forskningsprogram, om de som ”ogillar provrörsbefruktning och stamceller” fått bestämma, vilket också är felaktigt. Dessutom har samme minister i pressmeddelande och radioprogram inte haft klart för sig att stamcellsforskning bedrivs med stamceller från olika källor. De kontroversiella stamcellerna är nämligen enbart de som kommer från mänskliga embryon. I ett pressmeddelande den 21 juli påstod Pagrotsky att ”motståndarna mot stamcellsforskning sätter käppar i hjulet för kampen att stoppa mycket mänskligt lidande, och de gör det på osakliga, religiösa och känslomässiga grunder.” I ett pressmeddelande den 3 augusti hävdar ministern till slut att ”USA och stora delar av Europa nu motarbetar stamcellsforskningen”. Bilden är falsk. Bush, det katolska Europa och kristdemokraterna hävdas med religiösa och känslomässiga argument hindra människor från att bli friska. Forskning mot folksjukdomar stoppas och räddningen finns uppenbarligen hos Pagrotsky och svensk socialdemokrati.

Debatten om stamcellsforskning riskerar att bli lika irrationell och osaklig som senast under sommaren 2001. Då gick en av landets politiska redaktörer ut på ett liknande korståg, som Pagrotsky nu gör. Därefter har debatten fört en tynande tillvaro i vårt land tills den stilla somnade in efter riksdagsbeslutet den 2 februari 2005. Då fattade Riksdagens majoritet det etiskt kontroversiella beslutet om att mänskliga embryon likt en råvara får skapas, användas och förstöras i forskning. Varför har debatten vaknat till nu igen då? Och vari ligger det etiskt kontroversiella?

För bara några veckor sedan den 19 juli använde president Bush sin veto-rätt mot ett lagförslag från Kongressen. Det var ett svar på ett försök att ändra presidentens politik sedan 2001, då han den 9 augusti beslöt att inga federala medel skulle få användas för destruktion av människoembryon efter detta datum. De embryonala stamcellslinjer som skapats tidigare skulle däremot kunna användas för forskning med federala skattemedel. Presidenten har motiverat sin linje med att den viktiga kampen mot folksjukdomar inte ska föras med forskning som i sig kränker människovärdet genom embryodestruktion. Ofta återges detta i svenska medier med att president Bush motsatt sig all embryonal stamcellsforskning, vilket är fel i sak. Det moraliskt felaktiga som har gjorts, det har gjorts, resonerar Bush, men fler embryon ska inte få förbrukas med skattemedel.

Strax därefter, den 24 juli, fattade EU:s forskningsministrar beslut om det sjunde ramprogrammet för forskning inom EU-länderna. Om regler för embryonala stamceller enades ministrarna om en kompromiss, som innebär att skattemedel inte ska finansiera forskning, som innebär att embryon förstörs, men forskning som involverar embryonala stamceller godkändes för skattemedel. Denna kanske något märkliga kompromiss innebär alltså att skattemedel inte får användas till att ta embryonala stamceller från embryon, men väl till att odla embryonala stamceller, när de redan skördats med annan finansiering. Nu vill regeringen med anslag på 1 miljon kronor till vetenskapsrådet utreda konsekvenserna av detta beslut för svensk del.

Vad är det då som är så kontroversiellt och känsligt? Vad är det som får den svenske ministern att leverera så många felaktiga påståenden? Ja, utan några jämförelser i övrigt borde nog vår forskningsminister fundera på varför just förbundsrepubliken Tyskland har en lagstiftning som ger långt bättre skydd åt människolivet från embryo till vuxen än vad t. ex. den svenska lagstiftningen gör och varför FN:s generalförsamling den 10 december 1948 antog deklarationen om mänskliga rättigheter. Den omedelbara bakgrunden, som berörs i FN-deklarationens inledning, var de brott mot mänskligheten, som hade begåtts i bl a nazisternas Tyskland. Brotten utfördes i regel i enlighet med gällande lagstiftning, men förklarades ändå efter kriget vara brott mot mänskligheten. Det systematiska mördandet föregreps av att den tyska läkarkårens etik hade devalverats. En starkt bidragande orsak till att så många och så framstående läkare och vetenskapsmän lierade sig med de nazistiska folkmördarna var att den dåvarande ”vetenskapen” rasbiologi gav en vetenskaplig legitimitet åt rashygien, och därmed ett carte blanche till att manipulera mänskligt liv.

FN utgår från en människosyn och etik, som står över medlemsstaternas lagstiftning. Den tyska läkarkåren bröt mot klassiska läkarregler, som förenat grekisk medicin och filosofi med kristen människosyn och etik. Reglerna innebar att människovärdet skulle respekteras från livets början och att mänskligt liv aldrig skulle utnyttjas som medel för någonting annat. FN:s deklaration utgår ifrån ”det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet” och från alla människors ” lika och oförytterliga rättigheter”. Om vi dessutom utgår ifrån att människovärdet följer en människas existens och inte hennes funktionsduglighet, så borde Pagrotsky och andra kunna förstå att motståndet till att förbruka och använda sig av mänskligt liv i forskning och medicin utgår från exakt samma människosyn och etik, som ligger till grund för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Människovärdesprincipen utgör fundamentet för såväl internationella samfund som FN, Europarådet och EU som för enskilda länder och deras lagstiftning och motståndet till embryonal stamcellsforskning går tillbaka på att mänskligt liv förbrukas och görs till medel för andra syften. Det finns anledning att se positivt på behandling av ofrivillig barnlöshet. Den verksamheten handlar i grunden om att hjälpa livet fram. Vid s. k. äggplockning har emellertid genom hormonstimulering fler ägg tagits ut ur äggstockarna än vad behandlingen mot barnlöshet kräver, vilket också lett till ett överflöd av befruktade ägg. Denna tveksamma praxis har sedan omvandlats till ett ”argument” för forskning och destruktion. Eftersom de ändå ska kasseras och dö borde de kunna användas till någonting nyttigt etc. Bland bioetiker godkänns sällan detta ”soptunneargument” och vi godtar det heller inte generellt i andra livsstadier och sammanhang, när livet går ifrån oss. Snarare avslöjar argumentet en illavarslande nyttoetik, där nyttan ska maximeras oavsett medel. Med samma nyttoetik och människosyn borde även s. k. ”fetal farming” vara ett etiskt godtagbart framtidskoncept, om nu ändå embryona ska kasseras. Om nu de mänskliga embryona får manipuleras, varför inte odla klonade embryon en längre tid med det enda skälet att använda dess organ och olika delar för forskning eller medicinska syften. Om syftet är att bota, vad hindrar att vi ändrar lagstiftning och låter manipulerade embryon leva längre än 14 dagar? Vem kan vara emot att människor ska bli friska genom sådan verksamhet? Religiösa argument? Känslomässiga?

Nej, forskning och terapi bör instället satsas på de alternativ, där människovärdesprincipen respekteras fullt ut. Vad gäller stamcellsforskning finns de etiskt klockrena adulta stamcellerna, dvs. de olika slag av ospecificerade celler, som finns i organ och vävnader hos oss alla. De har en fullt tillräcklig potential att utvecklas till olika celltyper. Det är just dessa adulta stamceller som i vetenskaplig litteratur visats ha inte bara en stor terapeutisk potential mot skador och folksjukdomar som Alzheimer och Parkinson, utan de används redan med framgång sedan många år för behandling mot vissa elakartade blodsjukdomar. Forskning och behandling på prov med dessa adulta stamceller står för en lång rad av terapeutiska framgångar så här långt, men ändå talar Pagrotsky och andra om den embryonala stamcellsforskningen. Vilka terapeutiska framgångar har dessa visat? Mig veterligen har inga ännu rapporterats. Det är den adulta stamcellsforskningen som gett forskningsområdet världsrykte och som visat sig vara mest realistisk genom att ta till vara kroppens egen förmåga att reparera sig själv. Det är också den formen av stamcellsforskning som USA, Tyskland och t ex vi kristdemokrater vill att forskningen ska inriktas på för att människovärdesprincipen ska respekteras samtidigt som sjukdom motverkas. Det är således absurda och helt vilseledande påståenden, som Sveriges forskningsminister levererat, att ”USA och stora delar av Europa motarbetar stamcellsforskningen” och att ”motståndarna mot stamcellsforskning sätter käppar i hjulet för kampen att stoppa mycket mänskligt lidande”. Dessa länder satsar miljarder på stamcellsforskning, adult stamcellforskning, etisk stamcellsforskning!

Debatten borde egentligen handla om vilken etik och vilken människosyn, som ska styra svensk forskning. Ska mänskligt liv hanteras som en råvara och medel för andra syften? Eller ska mänskligt liv respekteras också i forskningen och kampen mot sjukdomar?

2006-06-21

Vilseleder om Evolutionen

I en notis daterad den 18 april i tidskriften Folkvett beskylldes jag för att vilseleda om evolutionen. Det var neurobiologen Dan Larhammar vid Uppsala universitet, som lanserade tesen och han menade att stöd för den fanns i min motion om Skolundervisning i ursprungsfrågor. Visserligen hade jag inte räknat med ryggdunk från Larhammar, eftersom han gjort sig känd för att vara en missionerande ateist. Han använder dessutom sin vetenskapliga plattform för sin tämligen oblyga mission. Eftersom jag ansåg att han skrev direkt vilseledande om min motion bad jag också om att få ett svar infört i Folkvett. Detta besvarades positivt, men av någon anledning sköt red. på publiceringen av mitt svar, vilket motiverar att jag lägger ut mitt ursprungliga svar här i min blogg. Det redigerades, kortades ned och ska publiceras i höst.

Vilseledande notis i Folkvett
Dan Larhammar (DL) skrev till mig den 25 mars och berättade att han "av en händelse" fått se min motion från i höstas "om att evolutionen ska handhas av filosofiämnet." DL ville veta var i Ernst Mayrs bok The Growth of Biological Thought (Cambridge, 1982) det står om skiftet av Weltanschauung" så som jag nämnde i motionen. Det som särskilt intresserade DL var följande mening i motionen: "Fossil, fakta om variation och arv och existensen av en naturlig hierarki av organismer kan enligt Mayr enbart fungera som bevis efter att någon postulerat att evolutionen har ägt rum." Jag svarade DL var det stod och berättade att läsare vanligtvis finner "sådan klarsyn lite längre in i böcker som dessa." Eftersom jag anade att DL skulle skriva om min motion frågade jag efter några veckor om det, och nu har jag läst att jag "vilseleder om evolutionen", "undviker att berätta", "ignorerar" vad filosofiämnet redan innehåller, "selekterar föråldrade citat" och vilseder med min "anakronistiska historieskrivning" och "kvasifilosofiska jargong." Anklagelser likt dessa borde kunna ge mig lite extra utrymme i Folkvett, för att bringa reda och vett och därmed åtgärda åtminstone några missförstånd från DL:s sida.

Uppenbarligen får jag inte skriva i en riksdagsmotion om bl a den engelske biologiprofessorn Gerald A. Kerkuts uppfattning, redovisad i boken Implications of Evolution från 1960, att evolutionsläran hade stelnat till en dogm, utan att samtidigt berätta att han, som DL skriver, var positiv till evolutionen som tillfredsställande förklaring "till vissa observationer." Vidare måste jag berätta att den genetiska koden upptäcktes några år senare, vilket enligt DL "reder ut Kerkuts alla evolutionära frågor". Förvisso har det hänt även en del efter 1968 av relevans inom modern evolutionsbiologi, men av någon anledning kräver inte DL att jag även ska berätta det i min motion. DL gillar heller att jag skriver om motsättningar mellan olika skolbildningar, men han nämner inte vilken författare och bok jag där refererar. Månne han då hade skrivit att jag borde berätta i vilken utsträckning även David L. Hull tror på evolutionsläran och vad som hänt efter att hans bok Science as a Process kom ut 1988? Vad gäller Ernst Mayr så skrev han bokstavligen på sidan 310 i sitt redan refererade arbete följande:
The greatest obstacle to the establishment of the theory of evolution was the fact that evolution cannot be observed directly like the phenomena of physics, such as a falling stone or boiling water or any other process that takes place in seconds, minutes, or hours during which ongoing changes can be carefully recorded. Fossils, facts of variation and of inheritance, and the existence of a natural hierarchy of organisms can serve as evidence only after someone has postulated the occurrence of evolution. However, the consecutive Weltanschauungen prevailing from the Greeks to the eighteenth century were incompatible with evolutionary thinking, or at least inimical to it. An indispensable prerequisite for the proposal of a theory of evolution, was therefore, an erosion of the world view prevailing in the western world prior to the adaption of evolutionary thinking.
Möjligtvis kommer jag i en liten kommentar även till detta inlägg anklagas för att undvika att citera mer eller att undanhålla läsare att Mayr minsann stod för evolutionsläran etc., men det skulle nog bli lite väl banalt även för Larhammar.
Jag läste Kerkut på 80-talet av vetenskapshistoriska och vetenskapsteoretiska skäl. Av samma skäl läste jag då - och senare - Hull, Popper, Bowler, Green, Mayr, Gould och många många andra samt naturligtvis Darwin och många samtida till honom. Larhammar verkar emellertid inte ha förstått att vetenskapshistoriker läser ofta just äldre litteratur, för att bland annat kunna följa hur vetenskaplig verksamhet äger rum över tid. Aktuell facklitteratur läser jag gärna, men skriver inte om den, eftersom det inte ligger inom mitt fackområde och även den ska behandlas och utsättas för kritik och prövning inom sina respektive fackområden. Naturligtvis kommer den att hanteras och ofta delvis malas ned efter tidigare mönster. Det ligger i vetenskapens natur.
Att sedan en del forskare likt Larhammar visar en något överkänslig sida och tycks inta ett slags scientistisk inställning till just sin egen samtids forskning är just det mänskliga fenomen, som intresserar mig och som jag vill ska lyftas fram genom an fokusering på ursprungsfrågorna även i filosofiämnet. Det är i detta avseende Kerkut och de andra är intressanta och DL:s notis i Folkvett den 18 april i år, bekräftar just det jag är ute efter. De avslöjar mer av grundläggande filosofi än de förmodligen anar. De bekräftar min argumentering varför ursprungsfrågorna behover koncentrerars inom filosofin. Självklart ska evolutionsteorin, som en vetenskaplig teori, finnas kvar även inom biologin, om inte annat så av det skälet att en majoritet av nu aktiva biologer står för den. Men detta har inte nödvändigtvis med sanningsfrågan att göra. För, som Mats Björklund påpekar på sidan 15 i Evolutionsbiologi (Lund, 2005) försöker ingen evolutionsbiolog "bevisa att något är sant, vilket är något som ankommer på matematiken, men inte är möjligt i evolutionsbiologi." Låt mig dock för att inte vilseleda någon läsare påpeka att författaren förhåller sig positiv till den moderna evolutionsläran.

Kanskle förklaras Larhammars heta reaktion och hans tillmäle att jag skulle vara en "kreationist", vilket knappast är ämnat att stärka min ställning bland Folkvetts läsare, av följande teser.
- Modern evolutionsteori (ET) är förenlig i någon form med teism och kristendom.
- En falsifiering av ET, oavsett form, uppfattas av många som oförenlig med ateism.
Dessa teser skulle kunna förklara varför det i vårt samhälle och för en del forskare är så känsligt att ens ifrågasätta väsentliga delar av evolutionsteorin. Att filosofiska materialister och ateister som Dan Larhammar tar sådan kritik så emotionellt, avslöjar en i sammanhanget bekymmersam dogmatism och intolerans. Förmodligen är åtminstone en bidragande orsak att just deras livskåskådning står på spel.

2006-06-01

Göteborg och Stockholm

Nog finns det en gammal rivalitet mellan Göteborg och Stockholm. I huvudstaden finns kungahuset, statsmakterna och fortfarande de flesta myndigheterna. Då vill också andra vara där. Det är fullt logiskt. Göteborg har fått klara sig själv. Här har företrädare för de stora handelshusen, rederierna och industrierna tagit ledning i att bygga samhället och dess framtid. Stora privata donationer och initiativ ligger bakom mycket, som sedan staden förvaltat och byggt vidare på. Det räcker med att nämna Sahlgrenska, Chalmers, Calanderska, Ekmanska, Röhsska etc. När det gäller universitet och högskola har det varit på samma sätt. För att på senare tid skapa rättvisa mellan högskolor över landet har det skapats jämförbara fördelningssystem. Men på senare tid har detta system förbigåtts och olika slags statliga bidragsinnovationer har kommit till, som av någon märklig anledning tycks gynna högskolebildningar i hufvudstaden. Visst, finns där mätbara skäl vad gäller "performance" och andra relevanta skäl, så är det inte så mycket att säga. Men om det tillkommer nya statliga utgiftsposter för sådant som hos andra kräver långsiktig planering, och som dessutom ser ut att permanentas, då är det rimligt att få sakliga svar från ansvarig mininster. Skrev om detta häromdagen i Göteborgsposten under rubriken Så missgynnas konstskolorna i Göteborg.

2006-05-07

Skomakare bliv vid din läst!

Appelles, en av senantikens och hellenismens främsta konstnärer, sägs ha blivit ilsken en gång när hans konstverk kritiserades av en skomakare. Ne sutor ultra crepidam! fräste han till. Skomakare bliv vid din läst! Var och en gör bäst i att hålla sig till sitt område, menade han. Göteborgsposten ironiserar nu i dagens tidning på ledarsidan under rubriken Tyket med mig för att jag varnar för Göta älvbron. Jag är ju varken brobyggare eller civilingenjör. GP menar uppenbarligen att en politiker och idéhistoriker inte kan veta något om hållfasthet och Göta Älvbron. Men är det inte något som inte stämmer i GP:s skämtsamma anslag? Vad? Jo, om det är något man inte kan, så är hemligheten bara den att ta kontakt med någon som... kan. Svårare än så behöver det inte vara. Jag har tagit kontakt med t. ex. Trafikkontorets och Vägverkets experter. Eftersom Göta älvbron ligger under Göteborgs ansvar har jag, till socialdemokraternas förtret, gått vid sidan av den så kallade linjeorganisationen och fått information direkt från sakkunniga. Undrar om det inte är så man ska arbeta som politiker? När jag själv inte har expertkompetensen, då söker jag mig till den. Hur ofta det behövs, kanske en politiker inte behöver avslöja... Om jag inte fått något om bakfoten är det också så demokratin fungerar och ofta så politiker måste arbeta. När vi t. ex. inte kan göra professionella bedömningar om vilka investeringar det är som måste göras, om vilken sjukvård som ska bedrivas och om vilka reparationer Göta älvbron behöver om det fortfarande går att lappa och laga den, så anlitar vi experter och efter en helhetsbedömning tar vi ställning och fattar beslut. Men GP tycker jag ska hålla mig vid min läst. Betyder det månne att jag inte ska varna för något som experter dömer ut? Varken GP:s journalister, antar jag, eller jag är sakkunniga i hållfasthetslära, men nog gör vi väl i att lyssna på experter och förmedla det som sägs? Nu har jag inte gjort något annat och jag antar att GP dagligen gör samma sak.
Värre vore det dock för mig om Trafikkontorets experter menade att jag hade fel i sak och borde hålla mig vid min läst. Då skulle citatet från Appelles få sin ursprungliga tyngd och verkan, och jag skulle tystna omedelbart. GP:s Tyket har nu inte riktigt samma tyngd som Trafikkontorets experter. GP är inte i hållfasthetslära och brobygge en motsvarighet till konstnären Appelles. Därför fortsättar jag att varna för Göta älvbron och "Tyket" kanske, mirabile dictu, borde förbli vid sin läst. Å andra sidan var det ju just "Tyket", så jag tar det inte fullt så allvarligt, men jag hade ju kunnat få lite bättre sällskap...än Göran Persson och Bert Karlsson...

Bluffar Messing om ny älvförbindelse?

Följande pressmeddelande skickade jag ut
i fredags den 5 maj 2006

Bluffar Messing om ny älvförbindelse?
- Infrastrukturministern verkar skicka dubbla signaler kring ny älvförbindelse för biltrafiken i Göteborg. "Löfte" i GT är ju knappast detsamma som "ny diskussion" i GP. Ingen har väl trott att frågan inte får eller skall diskuteras? Nej, jag kräver raka besked från Messing å göteborgarnas vägnar! Det räcker inte med att endast diskutera frågan och vad är ett löfte värt med socialdemokraternas beroende av miljöpartiet? Staten kan heller inte räkna med finansiering från Göteborg, som har en spröd och ålderstigen Göta Älvbro att åtgärda. Det sa Per Landgren i en kommentar till den fråga han idag lämnade in i riksdagen till Ulrica Messing om en ny älvförbindelse i Göteborg.
- En ny Göta älvförbindelse fanns med i regeringens planer för 2002, men försvann 2004, efter krav från Miljöpartiet. En ny tunnel kostar bortåt fyra miljarder kronor, men förbindelsen finns inte med i regeringens planer fram till 2015. Har Messing lovat eller bara öppnat för en ny diskussion? Socialdemokraterna i Göteborg verkar vara tagna på sängen och man kan fråga sig om Messing verkligen tror att det finns en trygg politisk majoritet bakom de förslag som ministern nu antingen "lovat" eller bara öppnat för, fortsätter Landgren.
- Tingstadstunneln befinner sig även den i en kritisk status, där den "flyter omkring i leran". Förbindelsernas status i kombination med stort trafiktryck har lett till att det sedan länge funnits ett stort behov av
en ny förbindelse, fortsätter Landgren.
- Götaälvbron har varit pensionsfärdig en längre tid. Problemen med
bärigheten kan rent av vara livsfarliga, då den bärande stålbalkkonstruktionen är gammal och spröd. Exempelvis får tyngre fordon inte längre köra i de yttre körfälten. Experter har uppskattat att bron är "slut" senast 2020, men årtalet är mer eller mindre gripet ur luften. Allvarliga sprickor har redan uppstått i huvudbalkarna och då är risken stor för snabba brottsförlopp. Mot bakgrund av de stora problemen här i Göteborg med såväl Tingstadstunneln som Göta älvbron måste vi ha klara besked från regeringen om såväl planer som finansiering. Det duger inte att skjuta från höften, bara för att det är valår, avslutar Landgren.

2006-05-01

Deklarationsdags

Tisdagen den 2 maj ska hela svenska folket ha deklarerat sina inkomster för året som gått. Numera är hanteringen synnerligen effektiv. Nästan 2 miljoner har redan gjort det via mobilen eller Internet. De har accepterat Skatteverkets förtryckta privatekonomiska uppgifter med en enkel signatur. Andra yrkar på avdrag, resor till och från arbetet, uthyrning av delar av bostaden och allt möjligt som avgör vilken extra skatt man blir skyldig staten eller eventuellt får tillbaka i augusti. Idérikedomen är stor, inte minst bland politiker, och reglerna är snåriga. På en del håll försöker man göra deklarationsdagen till något slags folkfest. Dagen efter 1:a Maj, då hela kalaset ska betalas. Skatteverkets kontor har extra öppettider för inlämning av deklarationer. Deklarationsbilagor trycks upp för tidningarna. En del lämnar nog in sina deklarationer med en klump i halsen, andra med dåligt samvete, åter andra utan något dåligt samvete alls.Är det då rätt att tvinga medborgare att betala skatt? Vem har rätt att ta ut skatt? Vad motiverar skatter? Finns det någon moralisk grund för beskattning? Finns det gränser för beskattning? Kan skatter rent av bli oetiska? Frågorna är många och de måste ställas och besvaras. Kan inte politiska partier ge tydliga och försvarbara skäl för sin principiella syn på skatter saknas moralisk legitimitet för deras politik. Under många skattepolitiska debatter i och utanför Sveriges riksdag har jag erfarit att för svensk socialdemokrati handlar moral och skatter bara om skatteundandragande och skattefusk. De har svårt att ta till sig att även skattetryck och skattelagstiftning kan vara oetisk och sakna moralisk legitimitet.Alla skatter är ju egentligen allvarliga intrång och har mer eller mindre skadliga effekter på ekonomin överlag. För kristdemokraterna måste emellertid målet med skatt vara något övergripande gott för alla samhällsmedborgare och för hela samhället. Låt oss kalla det för det gemensamma bästa. För att skapa ett gott samhälle för alla behövs gemensam finansiering till gemensamma behov. Till detta kommer principer om förvaltarskap, solidaritet och om att värna miljön, men även om respekt för etiska värden, rättigheter och skatterättsliga principer. Men ett gott mål legitimerar inte vilka skatter som helst, inte vilka skattekonstruktioner som helst och inte vilka skattenivåer som helst. Skatter och skattenivåer som medverkar till det övergripande målet och som harmonierar med värden, rättigheter och skatterättsliga principer är legitima och kan kallas för goda. Skatter och skattenivåer som däremot motverkar dessa är illegitima och kan med rätta kallas för onda. Skatterna får helt enkelt inte inverka på människors grundläggande fri- och rättigheter. I ett högskatteland som Sverige finns det tyvärr ett flertal exempel på hur skatter inte bara påverkar utan kränker människor.Det mest flagranta exemplet på en skatt som kränker enskilda människors fri- och rättigheter är fastighetsskatten. Den sista punkten på blanketten för inkomstdeklaration rensar på ett förödande sätt ut pensionärer, låg- och medelinkomsttagare i våra storstäder och från våra skärgårdsområden genom löpande fastighetstaxeringar som pressar upp beskattningen. Den betraktas som en inkomst på en kapitalplacering, men någon årlig inkomst i reda pengar på ett hus man äger kommer inte, såvitt man inte hyr ut det. En fiktiv intäkt kan bara beskattas med en fiktiv skatt. Det är kristdemokraternas åsikt. Den välfärd som hela samhället får genom dessa skatteintäkter kan på intet sätt uppväga den kränkning av äganderätten, som de varit med om, som tvingats flytta från sina hem. Mitt parti vill som enda parti avskaffa den statliga fastighetsskatten omedelbart. Varför? För att den är orättfärdig och därmed ond.En skatt som mer kommer smygande är inkomstskatten. Numera anser vänstermajoriteten i Riksdagen att alla som tjänar mer än 27 000 kronor i månaden är höginkomsttagare och ska betala 51-52 procent i inkomstskatt på löneförhöjningar. Det innebär i klartext att var fjärde sjuksköterska och var femte grundskollärare betalar mer än hälften av den sist intjänade hundralappen i skatt. Oavsett om det går någon nöd på den som tjänar sådana inkomster, måste ett skattesystem belöna hårt arbete och utbildning. Ska man då inte få behålla hälften av sin inkomst?Likaså måste man ifrågasätta de skattekilar som finns för företagandet. Svartarbete är inte försvarbart och ska förstås beivras. Men vi måste också fråga oss om det omfattande svartarbetet inte har en koppling till den stora ekonomiska skillnad som idag finns mellan hederligt arbete/företagande och ett ohederligt. En annan skatt som är direkt skadlig är förmögenhetsskatten. Det är ännu en fastighetsskatt för många. Den drabbar inte de förmögna, som lätt kan planera bort den. Den bygger på fiktiva värden och fiktiva intäkter. Den är dessutom skadlig för svensk ekonomi, eftersom den driver kapital ur landet och omöjliggör investeringar med lägre avkastning än ca. 4%. Denna skatt är ond och motiveras bara av gammaldags symbolpolitik.Nej, det måste finnas en väg fram mot ett skattefinanseriat välfärdssamhälle som inte kränker människors grundläggande rättigheter. Rätten till det egna hemmet och rätten till en större del av sin arbetsinkomst än den som betalas i skatt. Vi kristdemokrater tror att den vägen nås genom en etisk och principiell hållfasthet i skattefrågor i Sveriges riksdag och regering.Till hjälp har vi en rad hävdvunna skatterättsliga principer till exempel 1. skatt efter bärkraft, dvs. skatt måste ta hänsyn till förmågan att betala, 2. likviditetsprincipen, dvs. skatt tas ut först när man har pengar i handen att beskatta, 3. neutralitetsprincipen, dvs. skatten ska vara neutral till olika handlingsalternativ, och 4. likformighetsprincipen, dvs. en skatt ska så långt möjligt vara likadan och rättvis över hela landet. Dessa har nog en gång i tiden varit vägledande även för socialdemokraterna. Men numera har den socialdemokratiska regeringen helt fastnat i ett statsfinansiellt perspektiv. Det är statsnyttan och statskassan som räknas. Denna fiskala utilitarism är cynisk. Målet har blivit att behålla makten, vilket också bevisas av fenomenet med valbudget. Medborgarna har reducerats till skattesubjekt och bidragsmottagare, som i genomsnitt hävdas inte betala alltför mycket skatt. Egna väljargrupper identifieras och ges bidrag, begränsningsregler eller andra nedsättningar. Regeringen låter ändamålen helga medlen, och låter enskilda skattebetalare fara illa genom just de skatter, som ska bidra till allas välfärd. Men så kan man inte driva landets skattepolitik. Skatter ska vara moraliskt legitma och både uppfattas och vara rimliga och rättvisa av medborgarna. Om så inte är fallet, undergrävs dessutom medborgarnas skattemoral och därmed den gemensamma välfärden. Så är det nu, och så kan vi inte ha det. Skatter behövs men skattelagstiftningen måste styras av en sund etik. Vi har som medborgare en moralisk skyldighet att betala skatt. Men vi har också rätt att förvänta oss en etiskt godtagbar skattelagstfitning från Riksdag och regering. Skatter är goda när de som medel överensstämmer med mänskliga rättigheter och skatterättsliga principer och målet är det gemensamma bästa. När motsatsen gäller, är skatterna onda. Sverige behöver en riksdagsmajoritet och en regering som med skatter verkar för det gemensamma bästa och samtidigt respekterar alla medborgares mänskliga rättigheter. Sverige behöver en ny skattepolitik, och för det behövs det en ny regering.

SVT-ombudsmannen och lördagens temakväll om tro och vetande

Hej Claes!
Vill bara berätta för dig min åsikt om programmet "Krig mot vetenskapen" lördagen den 29 april kl 21.15. Så ska enligt min mening program göras. Likt vetenskapsmagasinet den 19 april om Gud och Darwin handlade det om Intelligent Design, tro och vetande, skapelse och evolution. Skillnaden var att det BBC-producerade programmet lät de främsta företrädarna för de olika åsikterna komma till tals. Det var "fair" och balanserat. Kan inte för mitt liv begripa varför SvT inte ska kunna göra motsvarande "objektiva" och sakliga program om t. ex. ursprungsfrågor.

hj h
Per Landgren

2006-04-24

Svt-ombudsmannen och Darwin

Efter det famösa Vetenskapsmagasinet Forskning om evolutionen onsdagen den 19 april om Gud, skrev jag dagen efter följande till svt-ombudsmannen Claes Elfsberg.

"Hej Claes,
vill uppmärksamma dig på Vetenskapsmagasinet igår. När det gäller kravet på opartiskhet, så anser jag att redaktörerna inte levde upp till detta. Programmets redaktörer borde t ex få kunskap om att såväl forskare som lekfolk på förutom rent vetenskapliga grunder även av vetenskapsteoretiska och vetenskapshistoriska skäl kan vara kritisk mot och avvaktande inför modern biologisk evolutionslära och till och med anse den för felaktig vad gäller vissa väsentliga slutsatser. Naturligtvis är den moderna evolutionsteorin en vetenskaplig teori, men som sådan kan den inte identifieras med sanning. Orsaken är att det ligger i den vetenskapliga teoribildningens natur att en vetenskaplig teori faktiskt är provisorisk och ibland helt felaktig och ändå vetenskaplig. Detta gäller ännu mycket mer när hela händelseförloppet, som ska förklaras, oavsett om det är fiktivt eller reellt, är av historisk natur och dessutom har metafysiska förutsättningar och implikationer.
Har själv lärt mig att man ska låta ståndpunkter företrädas av sina bästa förespråkare. Vad gör Svt? De ställer etablerade forskare mot elever från "bibelbältet". Det är inget annat än patetiskt. De pekar dessutom ut vissa befolkningsgrupper som mindre kunniga och lokaliserar dem geografiskt. Okunnighet kan säkert identiferas bland många åsiktsföreträdare, men det behöver faktiskt inte ha med sanning att göra. Att dessutom i dagens samhälle stå för något annat än nydarwinistisk evolutionslära kräver kanske mer av kunskap, insikt och civilkurage än att stå för något som faktiskt finns med från skolstarten och genomsyrar media. Enligt min mening är programmet ett uttryck för åsiktsimperialism av värsta slag. En del ledande forskare, även biologer, står inte för modern nydarwinistisk evolutionsteori. Det är inget konstigt med det. Några av dem förenar evolutionslära med kristen tro. Andra inte. Dylika forskare finns även i Europa och i Sverige. Sverige är ett bra samhälle i alla fall. Vi kan förbättra vår välfärd och internationella solidaritet oavsett evolutionslära. Inget, inte ens utbildningens kvalitet, står och faller med att alla ska behöva svära något slags trohetsed till en vetenskaplig teori. Månne är det ett slags sjuklig oro från programmets redaktörer, som förmodligen är metafysiskt betingad. I min blogg har jag skrivit om programmet och dessutom bifogat min motion i Riksdagen om skolundervisning i ursprungsfrågor. Den delvis komplexa bilden i ursprungsfrågor kan faktiskt göras nyanserad. Detta misslyckades Svt:s Vetenskapsmagasin med."

Ombudsmannen skrev dagen därefter följande:
"
Hej Per och tack för ditt mail.
Jag har nu tittat på programmet i fråga och kan för min del inte se att det på något sätt brister när det gäller kraven på saklighet och opartiskhet.
Med detta sagt vill jag ändå påminna om att det inte är min sak att avgöra detta. Har du synpunkter på om något av SVT:s program inte skulle leva upp till sändningstillståndets krav, så är det naturligtvis till Granskningsnämnden du skall vända dig.
adressen dit är: grn@grn.se

mvh
/Claes Elfsberg"

Jag svarade med:
"
Hej Claes,
När du skriver att du för din del " inte [kan] se att det på något sätt brister när det gäller kraven på saklighet och opartiskhet" och samtidigt inte bemöter något i min argumentering, inser jag att vi har något som vi skulle kunna kalla kommunikationsproblem. Skulle jag gärna diskutera detta med dig mellan fyra ögon. Det finns uppenbarligen en del att gå igenom, för att du ska kunna ta till dig och inse allvaret i min kritik.
hj h
Per Landgren"

och

"
Vi skulle till och med kunna se programmet tillsammans.
Per"

Har inte fått något svar på det senare.

2006-04-19

Gud, Darwin och skapelsens krona

Såg nyss programmet Gud, Darwin och skapelsens krona. Anser att programmet var ett uttryck för åsiktsimperialism och närmast patriarkal indoktrinering. För att förklara att var fjärde svensk inte tror på evolution i betydelsen att allt liv har gemensamt ursprung och har utvecklas successivt genom naturligt urval, där slumpvisa förändringar, dvs. mutationer, gett upphov till "egenskaper" med överlevnadsvärde, så hänvisade man till låg utbildning och sökte sig till Västsverige och det mörka Småland. Okunskap och låg utbildning kan naturligtvis alltid detekteras i varierande grad oavsett uppfattning i denna och andra frågor, men en kvalitativ undersökning kanske skulle visa att det kräver långt mer av insikt i vetenskaplig metodik, vetenskapernas historia, natur och kompetensområden för att kunna vara välutbildad och skeptisk mot neodarwinism än att vara en som tar modern evolutionsteori för given. Tänk om det är så även bland skolelever att det krävs mycket mer av kunskap och civilkurage hos dem som tvivlar på en av vår tids mest grundläggande sekulära dogmer? Anser det för övrigt vara ett uttryck för scientism, dvs. överdriven vetenskapstro, och pinsamt naivt att hävda som Vetenskapsmagasinets reporter hävdar att "evolutionen" är ett faktum. Om nu evolutionsläran är en vetenskaplig teori, vilket egentligen ingen har anledning att betvivla, så ligger det också i den vetenskapliga teoribildningens natur att teorierna kan vara felaktiga. Påståendet om "faktum" visar sig då vara ett bevis för att teorin övergått till att bli en dogm. För vem ifrågasätter variation och förändring? Enligt min mening förklaras denna dogmatism och evolutionsfundamentalism av en underliggande livsåskådning, som styr denna utveckling från en sund vetenskaplig hållning till en (oftast) sekulärt motiverad dogmatism och en närmast känlosmässigt betingad inställning att alla ska omfatta samma dogm. När påståenden om evolutionens faktum fälls bör de enligt min mening kvalificeras med distinktioner mellan t. ex. mikro- och makroevolution. Vidare görs i programmet en elementär felaktig sammanblandning av darwinism och modern evolutionslära. Det hörde till de grövre felaktigheterna i programmet. En mindre sådan var att ord med -pithecus regelmässigt uttalades fel. Att evolutionslära dessutom mycket väl kan förenas med kristen tro visar många av världens ledande forskare från Darwins egen samtid till vår egen tid. Nej, Svt har producerat ett "korrekt" program som dock ur vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk synvinkel innehöll en förlegad scientistisk och dogmatisk vetenskapssyn, imperialistisk åsiktsuppfattning och en rad faktafel i stort som smått. Pinsamt, men vad annat kan man förvänta sig?

Bifogar min motion i Riksdagen om Intelligent Design från i höstas, för den som kan tänkas vara intresserad.


SKOLUNDERVISNING I UNDERVISNINGSFRÅGOR

Motion till riksdagen 2005/06:kd 1029

Förslag till riksdagsbeslut
- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i läroplanen för grundskolan uppmärksamma ursprungsfrågornas filosofiska och metafysiska karaktär.

- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i gymnasieundervisningen koncentrera de biologiska ursprungsfrågorna till filosofiämnet.

Motivering
Frågan om tillvarons ursprung väcker lätt debatt och känslor. Redan i början av 1960-talet varnade den framstående engelske biologiprofessorn G. A. Kerkut för den samtida intoleransen i universitetsvärlden. Han beskrev i boken Implications of Evolution hur det var förr, när de teologiska auktoriteterna inte fick ifrågasättas. Nu ansåg han att det var tvärtom. Evolutionsläran hade stelnat till en dogm, som inte fick ifrågasättas. Skillnaden var enligt Kerkut bara att den moderne studenten anser sig vara upplyst och tror sig avvisa dogmer. Teologin hade ersatts av en mer eller mindre öppen filosofisk materialism, där de filosofiska utgångspunkterna bestämmer svaren.
Öppenhet och tolerans är såväl vetenskapens som demokratins livsluft. Verklig öppenhet och tolerans förutsätter såväl en egen övervägd hållning som en villighet att ompröva. Att skriva och hävda något är också samtidigt att inbjuda till diskussion och kritik. När de kunskapsteoretiska diskussionerna kanske var som hetast mellan relativister och realister under 1980-talet skrev den amerikanske vetenskapsteoretikern och idéhistorikern David L. Hull boken Science as a Process. Med den ville Hull dokumentera hur vetenskap bedrivs och hur även sociala faktorer påverkar det vetenskapliga innehållet. Såväl bland vanliga forskare som bland forskare, som forskar på forskare, gick meningarna isär. En del hävdade att vetenskapsmän väljer världsbild och vetenskapliga teorier på basis av bevisens och argumentens tyngd och samstämmighet (internalister), medan andra hävdade att yttre sociala krafter och faktorer avgör (externalister). Författaren själv koncentrerade sig på biologer och bland dem på systematiker. Han beskrev motsättningar mellan olika skolbildingar inom systematiken. En del stod för att evolutionen var gradvis och långsam; andra menade att evolutionen ägt rum genom plötsliga språng. Motsättningarna mellan forskare och skolbildningarna kunde ha såväl personliga som ideologiska eller rent av politiska dimensioner. Det gick till och med så långt att någon under en konferens tömde en vattenkaraff över en motståndare.
Nu har mycket skrivits inom vetenskapsteori som kan hjälpa läsaren till en kombination av en positiv syn på vetenskap och kritisk distans. Vetenskap är en mänsklig verksamhet och därför behäftad med människors fel och brister. Samtidigt går vetenskaperna otvetydigt framåt i ökad kunskap och tillämpning. Orsaken till att jag här specifikt nämner Hull’s arbete är att han inledningsvis refererade intervjuer med biologer, där han frågade biologerna om vetenskaplig kunskap var provisorisk till sin natur och om man som forskare måste vara beredd att ompröva vilken vetenskaplig ståndpunkt som helst, om så skulle vara nödvändigt. På den frågan svarade alla entydigt ’ja’. Senare under samma intervju frågade han om evolutionsteorin kunde vara felaktig. Hull fick på den frågan tre olika svar. De flesta svarade: nej, den kan inte vara felaktig. Några svarade att den inte bara kunde vara felaktig utan att den också var det. Ytterligare några bad honom förtydliga frågan. De menade att alla vetenskapliga teorier i princip kan vara felaktiga, men att evolutionsteorins grundläggande antaganden i nuvarande kunskapsläge tycks stå sig väl.
Hull kommenterade självmotsägelsen att först hävda vetenskapens provisoriska natur och sedan att inta en dogmatisk inställning till evolutionsteorins sanningshalt med att filosofer brukar invända mot dylik begreppsmässig anpasslighet (conceptual plasticity). Man kan här jämföra med filosofen Karl Poppers huvudkriterium för en vetenskaplig teori, nämligen att den i princip ska var falsifierbar.
Under de senaste fyrtio åren har idéhistoriker i allt högre utsträckning synat såväl Darwins som andra av 1800-talets evolutionsläror i sömmarna. Det har visat sig att varken tanken på gemensam härstamning, dvs. descendensteorin, eller tanken om att ett naturligt urval i kampen för överlevnad varit ett medel i utvecklingen, dvs. selektionsteorin, var originella med Darwin. Peter Bowler skrev i sitt förord till boken Evolution The History of an Idea att det bara för till för några år sedan inte var möjligt att skriva en strikt saklig redovisning av evolutionismens historia. Det handlade i regel om smått devota framställningar med den moderna darwinismen som ett triumferande klimax. John C. Green kritiserar i sin Science, Ideology and World View friseringen av Darwin och darwinismen och att de ofta lyfts ut ur sitt idéhistoriska sammanhang.
Diskussionen har därefter gått vidare. Charles Darwin själv var ett slags lamarckist och var således övertygad om att förvärvade egenskaper kunde nedärvas. Denna tanke hade utvecklats av flera tänkare före Darwin, bl. a. fransmannen Jean Baptiste Lamarck, men även Darwins lärare i Edinburgh Robert Grant samt hans farfar Erasmus Darwin. Med Charles Darwins ärftlighetsteori, den sk pangenesisteorin, publicerad 1868 i boken The Variation of Animals and Plants under Domestication, gav han dock sin lamarckism under en kort tid en viss vetenskaplig status. Men så snart Darwins kusin, biologen Francis Galton, hade tillbakavisat hypotesen experimentellt, kunde ytterst få kolleger acceptera hans hypotes om mekanismerna bakom ärftligheten, trots att den var avgörande för hela det darwinistiska konceptet. Darwinismen hade ingen motor. Darwinismen hade inget som producerade den mångfald, som det naturliga urvalet skulle selektera ifrån.
Med idéhistoriska arbeten av t.ex. Getrude Himmelfarb, Jacques Barzun, Peter Vorzimmer och Peter Bowler initierades tidigt en mer kritisk attityd. De påpekade det alltför ofta förbisedda förhållandet att Darwin på nästan alla punkter tillbakavisades redan i sin samtid. Många likt den amerikanske biologen Vernon Kellogg och den finländsk-svenske biologen och vetenskapshistorikern Erik Nordenskiöld satte det hela på sin spets i sina internationellt vägledande verk Darwinism Today från 1907 och Biologins historia från år 1927-29, översatt till engelska 1936. De refererade till Darwins samtida kritiker och undrade hur Darwins teori på så svaga grunder kunde vända den vetenskapliga opinionen. Vad ledde till att en teori, som tillbakavisades redan under 1860-talet, ändå kunde övertyga så många så snart om att en gemensam härstamning av allt liv ändå hade ägt rum? Vid sekelskiftet fanns en rik flora av alternativa evolutionsteorier, men ingen höll måttet ens för samtida kritiker. Samtidigt vann själva idén insteg i tänkandet och kulturen. Teorierna höll inte måttet, men grundtanken etablerades.
Ernst Mayr, som av många betecknats som vår tids svar på Charles Darwin, ger kanske en del av svaret i sitt arbete The Growth of Biological Thought. I inledningen av sin historiska genomgång av evolutionstanken skriver Mayr att det största hindret för evolutionsteorin att vinna fotfäste var att evolution inte kan observeras direkt likt fenomen inom fysiken, som en fallande sten eller kokande vatten. Evolution är inte en process, som kan mätas och vägas under sekunder, minuter och timmar. Evolution kan man bara, enligt Mayr, sluta sig till. Men för att kunna dra sådana slutsatser, måste man ha en passande referensram av begrepp och föreställningar. Fossil, fakta om variation och arv, och existensen av en naturlig hierarki av organismer, kan enligt Mayr, enbart fungera som bevis efter att någon postulerat att evolutionen har ägt rum. Den helt nödvändiga förutsättningen för att föreslå evolutionsteorin var, enligt Mayr, att den gamla världsåskådningen eroderat. Mayr använder det tyska begreppet Weltanschauung och menar att det handlar om ett skifte av just världsåskådning.
Frågan om darwinism och evolutionslära är således långt ifrån bara en fråga om naturvetenskapliga fakta och argument. Det handlar om vår grundläggande syn på tillvaron. Det handlar om världsåskådning och om metafysik. Det råder knappast någon tvekan om att evolutionstanken vann insteg i en västerländsk kultur, där delar av den intellektuella eliten sedan upplysningens dagar hade sekulariserats. Det finns inte utrymme här i denna motion att tränga djupare in i detta omskrivna problemområde, men jag vill gärna hänvisa till Owen Chadwicks The Secularization of the European Mind in the 19th Century och James R. Moore, som i inledningen av arbetet The Post-Darwinian Controversies, tar upp frågan om kristendomens förhållande till vetenskap och dekonstruerar det gamla polemiska greppet att beskriva relationen med hjälp av en krigsmetafor.
När nu filosofi, metafysik och världsåskådningar har en så stor betydelse för ursprungsfrågor, hur ligger det då till i våra skolor, i gymnasierna och vid universiteten? Vid en översiktlig genomgång av svenska läromedel förefaller det helt uppenbart att den självklara utgångspunkten är att tillvaron kommit till av sig själv och att den i grunden saknar mening. Den filosofiska materialismen är således ett axiom. Insikten om ursprungsfrågornas metafysiska dimension saknas genomgående. Den något naiva och närmast positivistiska utgångspunkten, med en och annan reservation närmast för formens skull, är att ursprungsfrågor kan besvaras uttömmande med vetenskaplig metodik. Eftersom vetenskapliga förklaringsfaktorer per definition är immanenta eller inomvärldsliga ger de också inomvärldsliga svar. En vetenskaplig metodisk materialism ger per definition inomvärldsliga svar. Det är helt i sin ordning. Problemet uppstår när det vetenskapliga arbetssättet och därmed den metodiska materialismen används för att besvara frågor, som ligger bortom vetenskapens kompetensområde och när själva metoden tas som intäkt för filosofisk materialism. Denna form av intellektuell imperialism har den amerikanske filosofen Alvin Plantinga träffande kallat för metodologisk naturalism. Det har alltså ingått i forskningens metod och utgångspunkt att hålla en eventuell högre makt utanför. Som man ropar får man svar. Vetenskap kan naturligtvis bedrivas med olika metafysiska utgångspunkter. Kvalitén i tillämpningen av den vetenskapliga metoden varken står eller faller med metafysiska preferenser. Newton kritiserade Descartes för dennes ursprungsspekulationer.
De filosofiska och metafysiska utgångspunkterna avgör ramarna för svaren på livets djupare frågor. Det gör inte naturvetenskaperna. De slutsatser som borde kunna dras av den filosofiska, vetenskapsteoretiska och idéhistoriska diskussion som förts under de senaste 40 åren i västvärlden är att ursprungsfrågor är betingade av metafysik och därför borde höra hemma inom filosofiämnet. Där bör frihet och tolerans råda i de frågor, som inte kan avgöras med vanlig vetenskaplig metodik. Där bör förklaringsmodeller som olika evolutionsläror och intelligent design (ID) med eller utan evolution fritt kunna konkurrera utan att de filosofiska utgångspunkterna mörkas.

Stockholm den 29 september 2005

Per Landgren (kd)

2006-04-12

Hög tid för en ny Göta Älvbro!

I måndags den 10 april ville Göteborgstidningen GT intervjua mig om Göta Älvbron och dess tillstånd. De visste om att jag redan i höstas motionerade om att bron borde pensioneras och att staten borden ta sitt ansvar. Bron är en viktig inre pulsåder för hela Göteborg och en trafikinfarkt hotar om den inte klarar av sin uppgift. Redan dagen efter inträffade en allvarlig incident. En sopmaskin fastnade i cykelbanan, när en betongsplatta under gick sönder och öppnade ett stort hål ned mot vattnet. Det blev en stor uppståndelse här i Göteborg och kommunala socialdemokrater tvingas inse att det är bråttom med en ny Göta älvbro och underhållsarbeten tills dess en ny bro står färdig. Efter kontakter med experter släppte jag följande pressmeddelande, vilket ledde till GT artikel idag och TV-intervjuer från såväl Västnytt som GT:s eget lokala nyhetsprogram på kabel-TV.

Låt inte Götaälvbron bli en budgetfråga!
- Indikationer på mina värsta farhågor besannades under tisdagen när delar av Götaälvbron spärrades av efter delar av cykelbanan rasat. Göteborgarnas säkerhet är i fara. Göta Älvbron borde redan ha pensionerats. Nu krävs politisk handlingskraft så att en ny Göta älvbro kan stå färdig absolut senast 2020! Socialdemokraterna vill naturligtvis binda upp opposotionen och försöka dra det i långbänk, eftersom de inte avsatt några budgetmedel till det, säger Per Landgren i en kommentar till Götaälvbrons stängning under tisdagen.

- Götaälvbron har varit pensionsfärdig en längre tid då den är ytterst svag och skröplig. Problemen med bärigheten kan rent av vara livsfarliga. Under de snart sjuttio åren har de bärande konstruktionerna försämrats i en sådan takt att läget är allvarligt. Tyngre fordon får inte längre köra på de yttre körfälten. Huvudproblemet är att bron är en svetsad stålbalkkonstruktion och under slutet av 30-talet hade man inte kontroll över stålets kvalitet. Bron har således inte åldrats genom nötning utan genom inre sprödning, fortsätter Landgren.

- Experter har uppskattat att bron är "slut" senast 2020. Allvarliga sprickor har redan uppstått i huvudbalkarna och då är faktiskt risken stor för snabba brottsförlopp! Men eftersom ingen riktig kontroll kan göras är det heller ingen som vet säkert. Åtgärderna inriktas nu på att plåstra om och varna. Omplåstringen sker genom att man nu monterar utanpåliggande förband på balkkonstruktionen, för att säkra upplåten bärförmåga fram till år 2020, fortsätter Landgren.

- Det är således hög tid att dundra i varningsklockan! Den som slår på varningstrumman riskerar kritik, men vare sig tjänstemän eller politiker är till för att skydda systemet, överordnade eller den politiska majoriteten. Vi ska skydda medborgarna! De tekniska varningsklockorna klämtar nu så högt att en ny Göta älvbro måste prioriteras omedelbart. Något annat vore oansvarigt, avslutar Landgren.

Kan jämställdhet tvingas fram?

Till riksdagen regnar det in många frågor inte minst via e-brev. Det är inte minst gymnasieelever som ställer frågor för projektarbeten, men även universitetsstuderanden gör detsamma. Ibland undrar jag om det inte också är andra som frågar under täckmantel av att vara elev, för att locka ut oss och andra politiker på banan. Nu senast fick jag en del frågor om jämställdhet. Att det var någon på vänsterkanten var uppenbart och kanske kan frågorna och svaren vara till användning för någon och kanske till och med roa någon.

TIll frågorna i kursiverad stil och svaren!

1. Finns det, enligt er, biologiska eller andra "oföränderliga" skillnader mellan män och kvinnor som påverkar vilka "roller" eller uppgifter man väljer i samhället? Har pojkar och flickor naturligt olika behov i t ex undervisning?
Denna fråga ska faktiskt humanbiologisk fackvetenskap svara på. Men den politiker som inte är öppen för att könsskillnader är "konstitutionellt" betingade och kan yttra sig i olika biologiska mekanismer och funktioner, vilket i förlängningen kan ge upphov till politiska konsekvenser, den politikern borde syssla med något annat.

2. Ni tror mycket på familjen, trots det vill ni inte använda kvotera
föräldraförsäkringen eller på annat sätt tvinga den att bli mer jämställd. Tror ni att det går att få bort alla jämställdhetsproblem inom familjen utan något tvång?

Vi löser inte jämställdhetsproblem med statligt sanktionerad tvångsstyrning på det individuella planet. Det är ett brott i sig mot mänskliga fri- rättigheter. Familjen har att bestämma själv hur den fördelar sina arbetsuppgifter. Visserligen kan säkert åsikter om detta gå isär även i vårt parti, men vi betraktar familjen som en suverän naturlig gemenskap, som inte ska styras av politiker.

3. Räcker det med frivillig information för att förändra mäns attityder och handlingssätt? Om nej, vad behövs i så fall mer?
Nej, information ska naturligtvis finnas i skolundervisning också, men strukturella orättvisor ska åtgärdas genom förändrade attityder och fria ansvarsfulla och medvetna livsval. Inte genom offentlig social ingenjörskonst.

4. Anser ni att det finns ett patriarkat eller liknande?
Vårt parti är inte radikalfeministiskt i den meningen att vi står för något slags defaitistisk antropologi med en predeterminerad djupstruktur i människans natur och med en oundviklig konflikt mellan könen. Däremot menar vi att traditionella könsroller mycket väl kan tvinga in inte minst kvinnor i orättfärdiga sociala strukturer. Dessa kan dock förändras genom attitydförändringar och därmed människors medvetna val och handlingar. Innehållet i en traditonell könsroll och att en kvinna eller man utför den behöver dock inte vara fel i sig i det specifika fallet och på det individuella planet, så länge den är ett resultat av människors fria val.

5. Ni anser inte att man bör skuldbelägga alla män för vad ett fåtal orsakar. Trots detta så drar nästan alla män nytta av kvinnors underordning och vare sig de bygger upp den eller inte (genom t ex våld och/eller aktiv diskriminering), är de då inte också delaktiga?
Frågan måste faktiskt underkännas. Vad menar du med att "nästan alla män" "drar...nytta av kvinnors underordning"? Innehållet i detta påstående måste klargöras, om det nu ens är möjligt. Anser du att utförandet av en viss typ av arbetsuppgifter, t ex de i ett hem, är direkt relaterade till underordning? Om så, menar jag att du har fel.

6. Enligt vänsterpartiet är det viktigt att vi har en fortsatt stark offentlig sektor då en avveckling av denna lätt leder till att arbetet som förut låg på staten läggs på kvinnorna i familjen, vad anser ni om det?
Det är precis tvärtom. Genom en stor offentlig sektor "tvingas" inte minst kvinnor att arbeta inom t ex vårdyrken till alltför låga löner och under allt för dåliga förhållanden. Vänsterpartiets politik innebär att en orättfärdig monopoliserande struktur på arbetsmarknaden konserveras. Med solidarisk finansiering men konkurrens i produktionsledet kan vårdyrkena ges den respekt och status de är värda och lönerna kan pressas uppåt på grund av konkurrens och kvalitet. Den offentliga sektorn arbetar i direkt mening med människor. Alla de kvinnor och män, som arbetar där är värda långt mer uppskattning och högre löner än vad de offentliga arbetsgivarna (ofta vänsterpartister i samarbete med socialdemorater!) är beredda att ge och betala.

7. Om jag har förstått det jag läst från er rätt så anser ni inte att män ska behöva förändra på sig speciellt mycket utöver att ta mer ansvar för barnen samt släppa in kvinnor i mansdominerade yrken, detta ska ske genom att man förändrar attityder. Har jag uppfattat er rätt?
Attitydförändningar är vårt svar. Människor är inga pavlovska hundar. Din fråga antyder en reduktionistisk människosyn, som är oss helt främmande.

2006-04-07

Lex Uggla: vänsterslag i luften

Det är nu uppenbart att förmögenhetsskatten är en absurd socialistisk rest i vårt skattesystem som måste rensas ut. Efter beslut i skatteutskottet under torsdagen den 6 april får Sveriges företagare nu invänta regeringens vårproposition för att få veta hur s.k. Lex Uggla ska drabba svenska företag. Hur mycket kapital ska ett företag få ha i kassan och hur mycket måste ägaren skatta loss? Hela proceduren är absurd och bevisar att förmögenhetsskattelagen gått överstyr. Eftersom förmögenhetsskatt inte betalas av juridiska personer som t.ex. aktiebolag har socialdemokraterna börjat misstänka företagsägare för att "gömma undan" pengar i sina företag för att undgå förmögenhetsskatt. Misstänksamheten är betecknande för den beskattningsbesatta socialdemokratin. Därför har vi nu fått Lex Uggla i syfte att tvinga företagens kassor över till företagsägarna helt oavsett om företagen egentligen behöver kapitalet i sin framtida verksamhet. Man kallar det man från statsmaktens sida anser är överskjutande kapital för "rörelsefrämmande kapital", även om det har genererats i verksamheten. Detta är förstås principvidrigt i en marknadsekonomi i vilken företag och företagsägare måste erkännas suveränitet över sina egna tillgångar och investeringar. Lex Uggla och därmed förmögenhetsskattelagen är kontraproduktiv. Genom att företag tvingas skatta loss det socialdemokraterna kallar rörelsefrämmande kapital hindras jobbskapande investeringar i Sverige och företagsägarna ser det kanske också som naturligt att placera det privatekonomiska kapitalet utomlands. På så vis försvinner friskt arbetande kapital bort från svenska företag och i värsta fall ut från landet till priset av några tiotals miljoner förmögenhetsskatt som i sin tur är helt godtycklig till sin karaktär. Slutsatsen kan bara bli att förmögenhetsskatten måste avskaffas sanarst möjligt under nästa mandatperiod och att regeringen nu måste sluta jaga företagens kassor. Vänsterpartiet varkar ha insett problemet, men deras förhandling med socialdemokraterna blir bara ett slag i luften. Skatteverket tvingas fortsätta med sina "genomlysningar" av företag och värdera nödvändigheten av deras likvida tillgångar. Eller vad ska de nu göra, som de inte tvingats göra tidigare? Någon verklig radikalitet från vänstern är inte att vänta i denna fråga. Den gamla dogmatiken sitter alltför djupt.

2006-03-14

Lex Uggla

Under hela hösten har det varit debatt kring förmögenhetsbeskattning av företagare. Det hela personifierades av artisten Magnus Uggla, som förmögenhetsbeskattades på kapital i sitt eget bolag. Enligt gällande lagstiftning är det inte skatteplikt för tillgångar, som ingår i näringsverksamhet, om de brukas, omsätt eller på annat sätt används i verksamheten. Förmögenhet som hör till kapitalförvaltning är däremot skattepliktig. Vad som nu ingår eller inte ingår i den löpande verksamheten är en tolkningsfråga för Skatteverket.

Trots stora ord från Per Rosengren (v) i höstas om att Lex Uggla är "grotesk" backar nu vänsterpartiet från sin egen politik. Lex Uggla får leva vidare trots att den borgerliga oppositionen stod samlad idag, när Skatteutskottet behandlade frågan, och trots att vänsterpartiets representant i utskottet Marie Engström uttalat sig starkt kritiskt mot den. Vänsterpartiets alla löften och utspel om en rimligare beskattning av företagande i Sverige verkar vara noll och intet värda. Motioner som skrivs på hösten vill man knappt kännas vid på våren när läget blir skarpt. En regelförändring får enligt vänsterns representant inte kosta något, vilket är en absurd ståndpunkt.

Den 12 februari utsåg Dagens Nyheter Per Rosengren till en av fyra hjältar som vågat trotsa regeringen. Det visade sig vara en ganska missvisande utnämning. Snarare är det bedrägligt för landets företagare och företagarorganisationer när en riksdagsledamot säger sig stå för en sak för att sedan vika sig så snart socialdemokraterna visat regeringspiskan. Till detta kommer att det är svårt nu för tiden att veta ens om vänsterns ledamöter i utskottet har sitt eget parti med sig. Har svårt att se att en mer gammaldags vänster skulle gå i bräschen i förmögenhetsskattefrågan.

2006-03-08

Regeringen smiter undan sitt ansvar!

Bankkrisen drabbade svensk ekonomi i början av 90-talet. Det känner vi alla till. Det hotade den finansiella stabiliteten och hela betalsystemet. Att den drabbade många företagare på ett omfattande sätt är inte lika bekant. Att dessutom själva saneringen och själva hanteringen av såväl banker som staten kränkte otalet företagare är ett faktum som inte tillräckligt har belysts och utretts. I många fall behandlades företagare rent orättfärdigt. Kreditvillkor sades upp och förändrades på orimliga villkor, trots att företag var livskraftiga och räntebetalningar och amorteringar sköttes oklanderligt. Att en sådan utredning skulle till beslöt också en enig Riksdag i mars 2002. Det är därför en skam att den socialdemokratiska regeringen inte har tillsatt den beslutade expertpanelen. I praktiken vill man inte kännas vid vad som hände. Jag förväntade mig en expertpanel inom ett halvår. Istället förhalades det hela och tricksades bort genom Regeringens skrivelse 2004/05:75, dvs. ett svar på Riksdagens skrivelse med hänvisning till åtgärder, som inte alls adresserade det Riksdagen ville.

Finansutskottets och riksdagens uttryckliga mening var att panelen skulle komplettera genomgången av alla viktiga erfarenheter av bank- och finanskrisen, med särskilt fokus på hur "lagstiftning och reglering av bankverksamhet fungerar i relation till konkurslagstiftningen
gällande företag och enskilda personer". Det är därför av yttersta vikt att finansministern tar riksdagensoch företagarnas behov av en utvärdering på allvar. Det är av stor betydelse för att erfarenheterna av bankkrisens effekter för småföretagen ska kunna leda till att småföretagens ställning stärks gentemot kreditgivarna, samt att många företagare får upprättelse trots att det gått mer än tio år. Många gånger var företagen livskraftiga, men försattes ändå i konkurs av panikslagna eller, i värsta fall, förfärligt påpassliga banktjänstemän. Till detta kommer att företagarna inte har samma resurser som bankerna när det gäller avgöranden i domstol.
tillsätter den expertpanel man av riksdagen uppmanats att göra.

I en interpellationsdebatt måndagen den 6 mars med kommun-och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg i riksdagens kammare pekade ministern hela tiden vad regering och riksdag gjort för att stärka det finansiella systemet. Men de drabbade företagarna lämnas åt sitt öde. Österberg sa bl.a i debatten att "Inte heller i övrigt ser jag något behov av en expertpanel för att utreda dessa frågor". Österbergmenar att regeringen fullgjort uppdraget man fått, men detta påstående stämmer inte i sak, då behovet av en expertpanel kvarstår. Behovet av tillsättandet av en panel finns kvar då de drabbade företagarna fortfarande lider av sviterna och är värda någon form av upprättelse för allt de fått lida. En regering kan inte bara tänka på den finansiella stabilitieten. Detta är oerhört viktigt, men man måste även tänka på de drabbade företagarna. När medborgarperspektivet inte finns med undrar jag vilken människosyn det är som får styra besluten.

Jag bifogar min interpellation. Österbergs svar finns i länken ovan till debatten i kammaren.

Interpellationen till finansminister Per Nuder.

Bankkrisen och expertpanelen

Bankkrisen drabbade svensk ekonomi i början av 90-talet. Krisen hanterades och det finansiella systemet fungerar återigen normalt. Men det räcker inte att vara nöjd över uppnådda resultat. Många småföretagare drabbades av bankkrisen och det finns goda skäl att därför se närmare på vad som egentligen hände ur småföretagarens perspektiv. Det finns mycket att lära av historien för att i framtiden undvika liknande kriser. Riksdagen beslöt i mars 2002 att regeringen skulle tillsätta en expertpanel. Finansutskottets och riksdagens uttryckliga mening var att panelen skulle komplettera genomgången av alla viktiga erfarenheter av bank- och finanskrisen med särskilt fokus på hur ”lagstiftning och reglering av bankverksamhet fungerar i relation till konkurslagstiftningen gällande företag och enskilda personer.” Behovet av en sådan panel kvarstår och det är viktigt att uppmärksamma att regeringen inte följt Riksdagens uppmaning.
Så sent som den 15 april 2004 svarade biträdande finansministern Gunnar Lund att ” tillsättandet av en expertpanel…hittills inte kunnat ges högsta prioritet”. Svaret antydde dock att Riksdagsbeslutet skulle respekteras. Den 11 januari 2006 hänvisar emellertid Kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg som svar på min fråga (715) i ärendet till en skrivelse från regeringen 2004/05:75 och menar följande: ”Ytterligare åtgärder i denna fråga är därför inte aktuella.” Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga:
Vilka åtgärder ämnar ministern vidtaga för att erfarenheterna av bankkrisens effekter för småföretagen ska kunna leda till att småföretagens ställning stärks gentemot kreditgivarna?

2006-02-13

Nuder förespråkar fiskal utilitarism!

I fredagens interpellationsdebatt om teorin bakom fastighetsskatten visade finansminister Pär Nuder med all önskvärd tydlighet att han inte vill diskutera grunden för fastighetsskatten. Regeringen förespråkar en statsutilitarism, en fiskal utilitarism. Fastigheter sägs vara en stabil skattebas och inbringar mycket till statskassan. Därför ska skatten behållas. Det är finansministerns besked till väljarna. Att den sedan är principlös, osolidarisk och inte tar hänsyn till fastighetsägarnas betalningsförmåga och äganderätt, tar Nuder inga hänsyn till. Om man, som finansministern gör, säger att den nuvarande fastighetsskatten är väl avvägd mellan beskattningsprinciper i "nuvarande regelverk"begår man flera fel. Fastighetsskatten som den idag är utformad saknar helt förankring bland de vedertagna skatterättsliga principerna. Snarare står det klart att den nuvarande fastighetsskatten bryter mot neutralitetsprincipen, skatt efter bärkraft-principen och likformighetsprincipen. Fastighetsskatten balanserar inte mellan några principer utan faller helt utanför. Fastighetsskatten är för dem som måste betala den principlös.
Pär Nuders verkliga perspektiv och principfasthet visar sig snarare när han betecknar fastigheterna som en stabil skattebas. För statens finanser är den inte bara stabil och uthållig utan t.o.m. på tillväxt. År 2008 kommer Sveriges medborgare att behöva betala över 30 miljarder kronor i fastighetsskatt mot dryga 26 miljarder i år. Hur denna beskattning slår tycks vara ett mindre bekymmer. Att den sedan leder till bostadssegregation och förmenar mindre bemedlade fastighetsägare att behålla sina bostadshus och sommarstugor i attraktiva områden, det verkar i Nuder bry sig om. I sitt interpellationssvar aviserar Pär Nuder återigen en översyn av fastighetsskatten vilket han även gjorde i media förr förra veckan. Klart är att ingenting kommer att hända före valet i höst. Pär Nuder vägrar att ens diskutera grunden för fastighetsskatten. Han borde åtminstone ge besked om de principer han anser att en framtida fastighetskatt ska bygga på.

Interpellationen:

Teorin bakom fastighetsskatten
Fastighetsskatten är en kontroversiell beskattningsform. Därför är det angeläget att teorin bakom fastighetsskatten analyseras och debatteras i ett från andra närbesläktade frågor särskilt sammanhang.
Det skatteteoretiska synsättet bakom nuvarande lagstiftning om statlig fastighetsskatt innebär att fastighetsbeskattningen är en del av kapitalinkomstbeskattningen. Köp av fastighet betraktas av statsmakterna i första hand som en kapitalplacering och innehav av fastighet betraktas som en kapitaltillgång. Därtill kommer målet att kapitalplaceringar och kapitaltillgångar skall behandlas likformigt vid beskattning. Privatbostäder behandlas som andra kapitaltillgångar och ger enligt detta synsätt en löpande avkastning, som ska fångas upp till beskattning. I teorin har emellertid avkastningen en annan form än annan kapitalavkastning, vilket förklaras med att avkastningen omgående konsumeras av ägaren. Avkastningen hävdas vara själva nyttjandet av bostaden. Själva bostadsvärdet betraktas som en bruttointäkt, som visserligen inte förverkligas i reda pengar utan är fiktiv. Denna intäkt beskattas schablonmässigt genom en fastighetsskatt på 1% av fastighetens taxeringsvärde.
Mina frågor till finansministern är följande:
Avser finansministern att föreslå sådana lagförändringar som innebär att denna beskattningsmodell genomförs konsekvent inom fastighetsbeskattningen?
Avser finansministern att föreslå sådana lagförändringar som innebär att denna beskattningsmodell genomförs konsekvent i det svenska skattesystemet?

Debatten:
5 § Svar på interpellation 2005/06:224 om teorin bakom fastighetsskatten

Anf. 1 Finansminister PÄR NUDER (s):
Fru talman! Per Landgren har frågat mig om teorin bakom fastighetsskatten och om jag har för avsikt att föreslå sådana lagförändringar som innebär att denna beskattningsmodell ska genomföras konsekvent dels i fastighetsbeskattningen, dels i skattesystemet generellt.
Låt mig kortfattat nämna något om principerna bakom fastighetsskatten. I 1990 års skattereform utgjorde likformighet ett viktigt mål då skattereglerna utformades. På kapitalbeskattningens område innebär det att olika typer av kapitaltillgångar ska, så långt möjligt, beskattas lika. Reglerna ska dels vara rättvisa, dels bidra till att sparande och investeringar i Sverige fördelas mellan olika samhällssektorer – till exempel bostadssektorn och företagssektorn – på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt.
Utgångspunkten vid fastighetsbeskattningen är att ägaren ska beskattas för löpande avkastning på det i fastigheten nedlagda kapitalet på samma sätt som sker för övrigt kapital. Avkastningen beräknas schablonmässigt utifrån taxeringsvärdet som ska motsvara 75 % av marknadsvärdet. Skatteuttaget ska i princip motsvara den skatt som tas ut på övrig kapitalavkastning. Låt mig i detta sammanhang påminna om de utredningar som, alltsedan nuvarande regelverk trädde i kraft vid skattereformen 1990, analyserat principerna för uttaget av fastighetsskatt. I dessa utredningar har prövats alternativa modeller för uttag av fastighetsskatt. Slutsatsen är att den nu rådande principen – det vill säga att fastighetsskatten ses som en del av kapitalinkomstbeskattningen och att skatteuttaget är relaterat till fastigheternas marknadsvärde – är den mest rimliga både ur ett samhällsekonomiskt och fördelningspolitiskt perspektiv. Att överge ett fastighetsskattesystem baserat på marknadsvärdet och i stället, så som Kristdemokraterna föreslår, införa ett tak på fastighetsskatten på 2 800 kr per småhus och år skulle få oacceptabla fördelningspolitiska och regionalpolitiska konsekvenser.
Mot denna bakgrund är det för närvarande inte aktuellt att förändra tillämpningen av teorin eller principerna bakom fastighetsskatten. Jag tycker att avvägningen mellan olika beskattningsprinciper i nuvarande regelverk är välbalanserad. I ett skattesystem som ska vara uthålligt i en värld med fortsatt stort internationellt tryck på olika skattebaser behövs fastighetsskatten för att finansiera välfärden. Fastighetsskatten behöver också diskuteras i ett större skattepolitiskt sammanhang med en sammanvägning av fördelningspolitiska hänsyn och önskemålen om en samhällsekonomiskt effektiv beskattning. Fastighetsbeskattningen kommer därför självfallet att vara en del i den översyn av skattesystemet som jag tidigare har aviserat.

Anf. 2 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! När jag läste det svar som vi nu har fått uppläst av finansministern slog det mig genast att han inte svarar på frågorna. Frågorna är klara och specifika. Om inte demokratin fungerar i det lilla kan man undra hur det är i det stora. Om en interpellationsdebatt ska bli riktigt meningsfull krävs ändå att vi får svar på frågorna. Det hoppas jag få nu.
Frågorna gäller om beskattningsformen ska genomföras konsekvent, om kapitalinkomstperspektivet ska genomföras konsekvent inom fastighetsskatten och inom det svenska skattesystemet över huvud taget. Nu kan diskussionen bli teknisk, men jag ska försöka att undvika detta. Är finansministern beredd att lägga fram lagförslag om en ändring så fort ett nettohyresvärde – beräknat utifrån marknadsvärdet som alla villaägare har, nettohyresvärde i meningen att man har en intäkt som inte syns eller finns i reda pengar men ändå ska beskattas – inte är likvärdigt med bankräntan? Fastighetsskatten ska motsvara 30 % skatt på bankräntan. Bankräntan är ganska låg. Det skulle behövas justeringar så fort bankräntan ändras.
Min andra fråga om kapitalinkomstprincipen ska tillämpas konsekvent i det svenska skattesystemet gäller om den ska tillämpas på andra kapitalkonsumtionsvaror, det vill säga om båt, bil, tv, video, dvd, stereo, radio ska beskattas på samma sätt. Det är också varaktiga tillgångar. Det går att argumentera på ungefär samma sätt som i statliga utredningar, i förarbeten, i den tidigare skattereformen, nämligen att det en fastighetsägare har är en intäkt på sitt boende. Det är ungefär som att hyra ut sin fastighet. Då blir det en marknadshyra som kommer in från en annan som är beredd att hyra fastigheten. Nu hyrs den inte. Den hyrs inte ut. Man hyr den av sig själv. Om man hyr den av sig själv konsumerar man upp värdet med en gång. Man får då en icke-monetär avkastning. Det är ingen villaägare, eller bostadsrättsägare för den delen, som får en löpande avkastning i reda pengar. Det är en fiktiv inkomst. Om det ska vara någon typ av principiell likformighet ska en fiktiv inkomst fångas upp av en fiktiv beskattning. Men så principiellt är det inte.
Jag vill påstå att ett hus inte har ett marknadsvärde om det inte är till salu. Då är det inte ute på marknaden. Ändå betraktar finansministern det som en kapitaltillgång som alla andra. Jag ska senare komma in på vad det är för bild som verkar förespegla finansministern.

Anf. 3 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! Jag börjar med att tacka statsrådet för svaret på den utmärkta interpellationen som Per Landgren har ställt.
Fastighetsskatten infördes redan 1986, men då på helt andra principer, nämligen som en ersättning för borttagande av en annan skatt. Det hade med hyresbostäder att göra. Sedan 1990 är det precis som statsrådet säger, nämligen att skatten infördes av de skäl han anför för att få likformighet i kapitalbeskattningen.
Därefter har förhållandena ändrats radikalt. Genom de principer som statsrådet hänvisar till när det gäller hur man ska ta ut skatter har regeringen kunna styra det genom direktiven. Därför blir det en meningslös hänvisning att majoriteten i utredningen har kommit fram till det här. Det har ju funnits reservationer på alla dessa punkter. Om man hade haft en enmansutredning hade man naturligtvis kommit fram till exakt det regeringen hade velat. Därför blir det fullständigt meningslöst.
Det stora problemet i dag är, som jag ser det, att på två punkter har utvecklingen av taxeringsvärdena kommit att bryta det rimliga i den goda princip som man hade 1990. Det ena är att den bryter mot förmågeprincipen på många håll. Det andra är att den bryter mot likviditetsprincipen. Man kan säga att man tog hänsyn till det momentet 1990, men förändrade taxeringsvärden har kommit att bryta mot förmågeprincipen.
Det intressanta är att statsrådet säger i sitt svar att han tycker att ”avvägningen mellan olika beskattningsprinciper” är den korrekta. Det innebär att statsrådet medger, precis som Per Landgren är inne på, att det är en konflikt mellan olika beskattningsprinciper. Det som finansministern nu säger är att just den här avvägningen är den rimliga. Men då måste man ändå ställa frågan: Varför måste det ständigt införas nya undantag i denna? Så sent som häromdagen aviserade finansministern själv att det nu ska komma nya undantag.
Långsiktigheten i den här skatten finns bara på en enda punkt, nämligen att staten ska få in så mycket pengar som möjligt. Detta är på den tredje punkten som man bryter mot 1990 års kapitaltänkande, likformighetstänkande. Det är oförutsebart för vanliga människor.
Jag ska tillåta mig att ta ett exempel på detta och ställa frågan: Vad ska denna person spara på?
Det är en person som vi kan kalla Lennart som bor på Torpvägen i Näsby Park. Han hade 1997 ett taxeringsvärde på 2 ½ miljon för ett högt, fint hus, byggt 1945, på 210 kvadratmeter. År 2005 var taxeringsvärdet 5,4 miljoner, och nu är det 8 220 000. Det gör att denne person, född 1945, betalar 82 200 i fastighetsskatt och dessutom betalar 78 000 i förmögenhetsskatt, alltså 160 200. Den här personen är ju stormrik – han har ett hus som helt plötsligt är värt 11 miljoner kronor. Problemet är ett enda: Han har inte förmågan att bo kvar i detta hus, därför att 42 % av hans inkomster efter skatt går till att betala statsrådet Nuders fastighetsskatt.

Anf. 4 Finansminister PÄR NUDER (s):
Fru talman! Vi har diskuterat den här frågan förr. Jag blir alltid lika förvånad när Per Landgren interpellerar mig, därför att det är inom den borgerliga alliansen som ni borde föra den här diskussionen. En sak är säker: Fastighetsskatten blir kvar även om det blir en borgerlig regering. Ni har ju inte lyckats gå på den linje som Kristdemokraterna föreslår, nämligen att avskaffa fastighetsskatten.
Den diskussion som vore väldigt intressant för väljarna är: Vad blir det egentligen för slags fastighetsskatt med ert regeringsalternativ? Att Per Landgren är intresserad av teorier bakom skattesystemet kan man föra seminariediskussioner kring, men för väljarna är det intressant att veta vad det egentligen är som gäller.
För oss socialdemokrater gäller följande.
Fastighetsskatten är en skatt som inbringar stora inkomster till statskassan. Den betalas av fastighetsägare, villaägare. Villaägare är också barnfamiljer, pensionärer och bilister. Vi använder fastighetsskatteinkomsterna till att höja barnbidraget till barnfamiljerna, till att stärka pensionerna till pensionärerna, till att bygga ut vägarna till bilisterna. Det är så vårt skattesystem fungerar. Vi behöver ha ett robust, stabilt skattesystem.
Är det någonting som ekonomerna är överens om – en skatt som inte snedvrider ekonomins funktionssätt – är det fastighetsskatten. Så sent som för något år sedan kom SNS med en rapport – SNS kan inte beskyllas för att vara en socialdemokratisk kryptoorganisation – och de förespråkar att vi ska ha en fastighetsskatt. Dessa ekonomer, oberoende, som jag tror ingalunda hör hemma i det socialdemokratiska lägret, pläderar för att vi behöver ha denna stabila, fasta skattebas.
Vi socialdemokrater är emellertid inte främmande för att justera i fastighetsskattesystemet. Det har vi gjort under senare år. Vi har sänkt fastighetsskatten för småhus från 1 ½ % till 1 %. En begränsningsregel för fastighetsskatten har införts som innebär att hushåll från årsskiftet i princip inte ska behöva betala mer än 4 % av hushållsinkomsten i fastighetsskatt. Det här innebär att fler hushåll får lättnader. Vi har dessutom infört en dämpningsregel för att sprida ut effekten av höjda taxeringsvärden. Höjda taxeringsvärden är i grund och botten någonting väldigt positivt; det är ett uttryck för att det går bra för Sverige att fastighetsägarna blir rikare.
Begränsningsregeln är vi socialdemokrater inte främmande för att gå vidare på. Det är ett effektivt sätt att sänka fastighetsskatten för dem som behöver det allra mest. Därför har jag, precis som Gunnar Andrén sade, nyligen aviserat att vi inte är främmande för att gå vidare på den vägen.
Men en sak är säker: Vi kommer inte att ge oss ut på några skattesänkaräventyr innan vi har säkrat kvaliteten i – just det! – vården, skolan och omsorgen. Vi behöver ha skatter som är bra och stabila och som omfördelar resurser från dem som har till dem som har lite mindre.

Anf. 5 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jag känner igen det här. Finansministern hänvisar till seminarier. Han vill inte ens diskutera teorin eller bakgrunden bakom fastighetsskatten. Han hänvisar till auktoriteter och till SNS. Det är fantastiskt att han gör det i detta sammanhang – han kunde också ha nämnt OECD och andra. Han talar om justeringar som regeringen har gjort – justeringar som visar just att det är något principiellt felaktigt. Om finansministern inte kan se detta och om han inte är beredd att diskutera det i en interpellationsdebatt, vet jag inte när det ska bli – aldrig, förmodligen.
Vad är det finansministern föreställer sig, frågar man sig när man läser interpellationssvaret. Ja, det är ungefär så här. En ung barnfamilj, kanske en ensamstående eller ett pensionerat par: Det är ungefär som om de stod där med en miljon eller två på fickan och hade olika placeringsalternativ. Och så verkar det som om någon kommer på: Ja, men vi kan ju placera i hus! Det är fullständigt verklighetsfrämmande.
När man läser svaren ser man att det är en ekonomism som genomsyrar finansministern, trots att han är jurist. Var är bostadspolitiken, rätten till bostad, behovet av boende och till och med plikten för dem som försörjer barn och liknande att sörja för boendet? Här talas det om en välbalanserad avvägning. Det är principlöst, skulle jag vilja säga. Det är inkonsekvent.
Här är det en orealiserad värdestegring som beskattas löpande. Vilka andra kapitaltillgångar beskattas på ett sådant sätt? Både de statliga och de privata företagen går bra nu, men om de inte går så bra och det inte blir någon aktieutdelning har man inte ens en fiktiv intäkt att beskatta. Men här ska det vara en fiktiv intäkt. Man räknar ut något värde som fastighetsägarna konsumerar, och så ska det beskattas.
Vad är det för övrigt för beskattningsprinciper som avses? Dämpningsregeln, som Gunnar Andrén var inne på, är ju kvittot på att teorin inte håller, för att inte tala om alla dessa sänkningar av skattesatsen. Skatt efter bärkraft – det finns ju inga hänsyn till hushållsinkomsten i teorin bakom fastighetsskatten. Det är en rad ad hoc-regler, fru talman, som visar det här.
Likformighetsprincipen: Hur kan man ha en likformighetsprincip när intäkten är fiktiv? Den är icke-monetär. Jag tycker att varenda villaägare och sommarstugeägare skulle få veta hur principlösa tankarna är bakom Socialdemokraternas fastighetsskatt.
Neutralitetsprincipen: Den ska vara handlingsneutral. Men folk flyttar ju. Det är inte handlingsneutralt.
Likviditetsprincipen: Det är orealiserade tillgångar. Om man inte har pengar på fickan så finns ju inte de att beskatta.
Dessutom hotas äganderätten, och det gör att hela fastighetsskatten har blivit en otrygghetsskatt baserad på en otrygghetsprincip. Fastighetsskatten är illegitim och principlös. Om inte ens detta kan få finansministern att vakna till och vilja debattera i sak vet jag inte hur riksdagen och interpellationsdebatterna ska fungera. Finansministern var inne på en stabil skattebas, och vi läste om detta i Svenska Dagbladet. Jag återkommer till det här, om det är den typen av motiv man ska ha bakom beskattningen.

Anf. 6 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! Det var intressant att lyssna på finansministern. Det är det alltid. Finansministern efterlyste vad en eventuell ny regering kan komma att föreslå. Det är en intressant fråga. Jag tror säkert att det kommer att bli förändringar till det bättre. Eftersom statsrådet förväntar sig att bli omvald som finansminister eller någonting annat tror jag att svenska folket skulle vara mycket intresserat av att få reda på vilka förslag den regering som statsrådet Nuder själv sitter i lämnar förslag på. Det är ju det som är verkligt intressant. Vad blir det för förslag?
Sedan, fru talman, måste jag ändå komma in på frågan om vilka frågor som statsrådet svarar på eller inte. De senaste två dagarna har jag i den här kammaren bara hört statsrådet svara på en fråga, och det var den om platt skatt. Den fanns det ett utförligt svar på ifrån en socialdemokratisk ledamot. Men i övrigt? Det gäller till exempel den fråga som jag ställer om vad den pensionär som heter Lennart ska spara på. Det, tycker jag, vore en intressant fråga att svara på.
Låt mig slutligen ta upp frågan om varför fastighetsskatten bryter mot förmågeprincipen, likviditetsprincipen och påverkansprincipen. Det har att göra med, statsrådet Nuder, att sättet att fastställa vad som ska beskattas enligt likformighetsprincipen – som vi kan vara överens om – har skenat iväg. Det är inte som finansministern nu försöker göra gällande. Det är väldigt viktigt, för det är en osanning att det finns enighet om taxeringsvärdet. Finansministern är jurist, och finansministern vet också att det finns andra principer. Det skulle till exempel kunna vara köpeskillingen. Då hade det enligt likformighetsprincipen varit förutsebart och påverkansbart när det gäller taxeringsvärdet och vilken fastighetsskatt man skulle betala. Det är en helt annan ordning.

Anf. 7 Finansminister PÄR NUDER (s):
Fru talman! Det är lite tråkigt att Gunnar Andrén inte har någon replik, så jag får vara lite försiktig med min vassa tunga. Jag ska ändå för protokollet återge vad en företrädare till mig i ämbetet som finansminister har sagt:
Fastighetsskatten är utformad som en objektskatt beräknad på fastighetens taxeringsvärde. Ett motiv för att ta ut fastighetsskatt har varit att denna ersätter en inkomstbeskattning av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Fastighetsskatten för privatbostäder i form av småhus kan således ses som en skatt på implicit avkastning på eget kapital motsvarande den tidigare schablonintäkten.
Det var Anne Wibble. Som sagt, Gunnar har inte någon replik.
Vad ska den fiktiva personen i Näsby Park göra? Ett sätt är att rösta på Kristdemokraterna. Om det handlar om att bli gynnad av något förslag som finns i debatten så är det Kristdemokraternas förslag. Det skulle få förödande fördelningspolitiska, regionalpolitiska och bostadspolitiska konsekvenser, men det skulle de facto gynna de i Näsby Park med höga taxeringsvärden. Kristdemokraternas förslag bygger ju på att alla över hela landet ska betala lika mycket i någon slags ny avgift. Man ska betala lika mycket vare sig man bor i Näsby Park eller i Bergslagen. Därmed frångår kd skatteförmågeprincipen. Skatt efter bärkraft kommer inte att spela någon som helst roll i den typen av system. Men visst, Gunnar Andréns grannar kommer att gynnas. Uppmaningen till dem om de väljer mellan olika borgerliga partier är snarast att gå på den kristdemokratiska linjen.
De som bor i Bergslagen med låga taxeringsvärden ska dessutom vara med och finansiera Kristdemokraternas förslag genom att de ska få en höjd kapitalvinstskatt och ett halverat uppskovsavdrag. Det kommer förmodligen i slutändan att leda till en ökad skattebelastning för dem med de allra lägsta taxeringsvärdena, de som bor i landsbygden.
Per Landgren, ni har inte talat så mycket om ert förslag. Ni kritiserar gärna det som finns. Men en sak är säker. Jag kan lova dig, Per Landgren, att vi kommer att berätta för glesbygdens folk om hur ert förslag verkligen slår i praktiken. Det kommer att slå väldigt hårt. Men det kommer att hjälpa Gunnar Andréns grannar. Var så säker!
Vi socialdemokrater vill ha ett fastighetsskattesystem som inbringar inkomster till staten som vi kan omfördela inte minst till villaägare runtom i landet. Men vi är inte dogmatiska. Vi är beredda att pröva fastighetsskattens olika detaljer inklusive att göra den så kallade begränsningsregeln mer generös. Det är ett besked till svenska folket.

Anf. 8 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jo, Socialdemokraterna med Pär Nuder i ledningen – i alla fall vad gäller skattepolitiken – är dogmatiska. Finansministern är inte ett dugg beredd att diskutera den principiella frågan. Jag interpellerar någonting, och så kommer han in på vårt förslag. Jag kan inte stå här i kammaren och interpellera mig själv och be mig själv lägga ut Kristdemokraternas förslag.
Nej, Socialdemokraterna har inget bostadspolitiskt mål längre. Nu handlar det om en osolidarisk beskattning som leder till segregering längs våra kuster och runt våra storstäder. Det är människor med feta plånböcker som ska kunna bo där. Det är de som ska kunna ha ett sommarboende. De tränger bort de fast boende. Så har det varit i många år, och det hjälper inte med de här lindringsreglerna som bara är ett bevis på att det är feltänkt från början. Det är bara människor med feta plånböcker som ska kunna behålla sina sommarstugor. Det är den solidariteten som Socialdemokraterna har. Det är det svenska folket ska få reda på. Då tror jag att folk i glesbygden också kan känna en solidaritet när det gäller den cyniska beskattningen och den cyniska principen bakom.
Vi hörde hur finansministern talade om en stabil skattebas. Så står det i Svenska Dagbladet i intervjun, om det är rätt. Vad är det för typ av argumentering? Det är en form av statsutilitarism, man skulle kunna säga en fiskal utilitarism. Det är nyttan som avgör. Huvudsaken är att pengarna kommer in till statskassan. Sedan spelar det ingen roll hur det drabbar människor därute i landet. Det är osolidariskt, och det ska vi tala om för skattebetalarna. Det har varit så alltför länge. Jag blir mäkta upprörd över den här typen av argumentering. Det är aldrig någon principiell argumentering. Det hänvisas till seminarierum, och man gömmer sig bakom borgerliga auktoriteter. Det är en ekonomism som är svårtolererbar.

Överläggningen var härmed avslutad.